”Mama Take This Badge From Me
Cause I C´ant Use It Anymore
It´s Getting Dark, Too Dark To See
I Feel Like I´m Knockin´ On Heaven´s Door”

Jag tar av mig läkarbrickan
För jag kan inte använda den längre
Det mörknar, och jag har svårt att se
Det känns som marken försvinner under mina fötter

Det har blivit dags för mig att säga farväl. Till ett yrke jag älskat – eller, yrke låter så futtigt, snarare en passion som jag levt för och med under ganska många år nu. Jag drömde om att få vara med där allt händer, där livet vibrerar, där saker och ting betyder något, på riktigt. Efter drygt fem års läkarutbildning, underläkarvikariat, två års AT, fem års specialisering och två års subspecialisering nådde jag mitt mål. Jag var intensivvårdsläkare på Karolinska och jag gjorde det bra. Jag gjorde det med hjärta och själ och jag brann för mina patienter och deras familjer. Jag fick den stora ynnesten att under ett stort antal år leva min dröm. Nu har jag vaknat ur den, och måste hitta en ny. Om detta handlar min blogg.

Sedan jag var sex år gammal har jag velat bli läkare. Jag läste min Mammas gamla Cherry Ames-böcker från 50-talet och blev förälskad i sjukhusvärlden. Cherry Ames var sjuksköterska under utbildning, otroligt vacker, och uppvaktad av Doktor Lex. Först rörde sig min dröm om att bli just sjuksköterska, men min kloka Mamma påpekade att även flickor kan bli doktorer, och då tjänar man mycket bättre, så så fick det bli.

Det var inte bara en dröm om att få ett ”fint” jobb. Det var en dröm om att göra gott, att vara på rätt sida, att få vara en del av en värld dit inte vem som helst hade tillträde. Och jag kämpade hårt för att komma dit jag ville. Jag kom in som reserv på läkarutbildningen och var lyckligast på jorden. Men sista tiden på gymnasiet hade inneburit en stor press och jag påbörjade min utbildning som en rätt stukad tulpan med väldigt dåligt självförtroende.

Jag kände mig aldrig riktigt hemma i den akademiska världen. Jag kom från en familj där ingen någonsin läst vidare, men där jag ändå skulle vilja påstå att det fanns väl så mycket samlad klokskap, om än inte i form av universitetspoäng. Det skulle dröja ända till mitt första riktiga läkarjobb innan jag förstod att det fanns en plats även för mig i den här världen. Jag fick jobba med cancerpatienter, först barn, sedan också vuxna. Först då förstod jag att läkaryrket inte handlar om att vara bäst på provet, utan om att möta människor, vare sig jag kunde hjälpa dem eller inte. Och det var jag bra på.

Mitt eget liv har alltid varit som lättast att hantera när det varit som mest kaotiskt. När jag har kunnat se fienden i vitögat och vetat vad jag haft att kämpa emot. Och så var det med svårt sjuka människor också, stora som små. Jag vågade möta dem, finnas där och lyssna, behövde inga svar, lärde mig att bara följa med, att påverka det lilla jag kunde och acceptera resten. Jag var aldrig en doktor som trodde att det var mitt fel när patienten dog. Därför kunde jag också många gånger göra döendet till en så lite skrämmande upplevelse som möjligt för närstående, ibland till och med till något riktigt vackert i all sin sorglighet. Då var jag stolt över mitt jobb. Då kände jag att jag gjort något odelat gott.

När jag nu tar farväl av min läkarroll så vill jag skicka många varma tankar till alla de familjer jag fått privilegiet att komma nära i deras svåraste stunder, när de förlorat en älskad anhörig. Och till alla de jag hållit i handen, till de som inga anhöriga hade. För livet är inte lika för alla, och för varje spaltmeter med vackra dikter till saknade nära finns lika mycket tomhet kring den som dör ensam. Jag vill nu höja mitt glas för alla de vilsna hjärtan som efter år av slirande på marginalen i vårt fyrkantiga samhälle slutat sina dagar på den avdelning där jag arbetat. Skål!