”I´ll Soon Be Turning

Round the Corner Now

Outside the Dawn Is Breaking

But Inside In the Dark I´m Aching To Be Free

Show Must Go On

Show Must Go On

Inside My Heart Is Breaking

My Makeup May Be Flaking

But My Smile Still Stays On”

 

 

Det är dags att vända blad

Snart är jag borta

Därute pågår Livet

Medan jag kämpar i mörkret

Livet går vidare

Och jag med det

Och hjärtat brister

Mascaran rinner

Men jag ler, och livet fortsätter

Varför skulle just jag vara annorlunda? Varför skulle just jag förskonas från det som det nu innebär att leva ett liv?

Jo, för att jag är jag, kanske man skulle kunna svara. För att just mina drömmar är viktigare än alla andras, för dom är ju mina. Jag föddes ju av just min Mamma och var från första sund ämnad för stora saker, det kunde man ju se – sa dom inte det?

Och är man särskilt utvald att utföra stordåd kan det ju inte ingå i planen att man skall bli avbruten på halva vägen och liksom få helt ändrade förutsättningar. Eller hur?

Det verkar på något sätt inte rimligt att drömma om något och kämpa för det i tjugo år, och så, när man nått sitt mål och faktiskt dessutom har förstånd att vara riktigt glad och tacksam över det, då precis tas allt ifrån en. Orimligt. Kan man ju tycka. Som alla små fina kort i blomsterkransarna på en begravning: Varför?

Ja, varför inte? Kunde man ju fråga sig istället. Vad är det som säger att inte just jag skulle bli sjuk och inte få behålla min dröm. Varför skulle just jag vara speciell på det sättet? Jag kämpade och förlorade min dröm, men varför inte?

Istället: är det inte vad jag gör av det här tillfället som betyder något? Livet går ju vidare vare sig jag vill det eller inte, konstigt nog. Vågen stannar inte upp och väntar tills jag kravlat mig upp om jag ramlar av min surfingbräda. Istället får jag vänta på en ny våg. Kanske till och med skaffa mig en ny bräda. Eller byta sport. Hur som helst måste jag kravla mig upp ur vattnet, kasta bak håret, hitta något att klamra mig fast vid och försöka få en bild av läget. Av möjligheterna.

För även om mascaran rinner och hjärtat brister är det väldigt mycket annat som fortsätter som vanligt. Själva livet faktiskt. Och jag är fortfarande med. Och kanske kan jag kämpa för en ny dröm. Det vet jag faktiskt att jag kan. För kanske var den största lärdomen av min första dröm att jag lärde mig kämpa. Att ha ett mål och att inte ge upp. Och kanske är jag sannare mot mig själv i min nya dröm. Jag vet i alla fall att varje gång jag skriver en ny låttext, varje gång jag står på scen och sjunger, varje gång jag lyssnar på någon ny musik vi spelat in med bandet så blir jag glad och avslappnad ända in i hjärtat, och jag har inget att bevisa. Jag vet att jag hör hemma, och jag vet att jag kan. Jag har inget att förlora.

Missförstå mig inte. Drömmen jag levde innan jag blev sjuk var inte illa den heller. Den var rent av det bästa jag visste. Och tårarna fortsätter välla fram varje gång jag tänker tanken att jag inte längre är den jag varit, och aldrig kan bli det igen. Men så ser jag på varje dag, en i taget, och vissa är skit och fyllda av smärta, men desto fler är fyllda med en ny sorts känsla, en bra. Show must go on.