“Soldier In a War Not Real

This House His Private Battlefield

Fighting Demons In His Mind

Leavin´ Only Hell Behind  

Ay ay ay ay, I´m Down In a Heartbeat”

– Wicked Guardian´s första egna låt; detta är bakgrunden.  

Du kämpar i ett inbillat krig

Med vårt hem som slagfält

Gör utfall mot demoner jag inte ser

Lämnar mig i ett kaos

Faller hårt i golvet  

Ingen människa är bara ond eller bara god. Ingen vill bara ont eller enbart gott. Man kan älska och slå samtidigt. Man kan vårda och såra. Man kan vara både liten och stor på samma gång. Men när en vuxen är liten när den borde vara stor blir det svårt. När barnet får trösta och ha överseende. När barnet får vara stor – för någon måste ju. Det förstår även ganska små barn. Då blir barnet vårdare och den vuxne får omsorg. Får plats att uppfylla sina behov, att visa alla sina känslor, oavsett om dom är förankrade i verkligheten eller inte. Då blir det sorgligt. Då rämnar barnets värld och föreställning om trygghet. Då faller hjärtat handlöst och ingen fångar det. Det ekar hårt när det slår i marken.

Att bli slagen har sina fördelar. Man får blåmärken. Har man tur är det någon som ser och börjar undra. Någon som bryr sig. Och även om man säger att man ramlat med cykeln kan det hända att någon klok vuxen förstår. Någon vuxen som är stor och inte liten. Men att enbart ha blåmärken i själen är svårare. Dom syns inte. Ingen undrar hur man har det. Ingen tar upp en i famnen och kramar lite extra. Till slut börjar man göra egna blåmärken. På utsidan. Det gör sådär skönt ont, och så syns det. Kanske frågar någon vad som hänt. Men skall man råka på någon som förstår att rivmärkena på utsidan bara är toppen på isberget, att såren i själen är mycket värre, får man ha en väldig tur. I värsta fall får man istället veta att det är fasligt dumt att göra sig själv illa, särskilt när man har det så bra.

Så får man försöka hitta något annat sätt att visa hur man mår inuti. Men alternativen tar fort slut. Och såren blir bara djupare, och fler. Det är lätt att bli desperat. Då blir man riktigt jobbig, och snart vill ingen veta av en. För vuxenvärlden verkar det obegripligt – kan det vara dagens curlade barn som inte kan hantera motgångar? Det gäller att sätta gränser och inte dalta. Inte ge efter för alla märkliga försök att få uppmärksamhet. Det är då det brister på riktigt. Livet rasar och ingen kan hjälpa. Det behövs inte så mycket för att skapa en obegriplig situation för ett barn. Men man kan tycka att vuxna borde veta bättre. För vem skall vara stark och agera förebild för våra barn, när inte de vuxna kan? Spiderman? Ja. I bästa fall.

Så, till alla unga tjejer och killer därute som undrar vad som hände, och varför livet känns omöjligt att hantera: DET ÄR INTE ERAT FEL.

DET ÄR INTE ERAT FEL

DET ÄR INTE ERAT FEL

DET ÄR INTE ERAT FEL

INTE INTE INTE

“But Someday, Maybe In His Sleep

I´ll Find Him, Volnerable and Week

So Forgive Me Lord, I´ll Hold My Breath

As I Deliver the Kiss of Death  

He´s Down In a Heartbeat”