“If I Went Down On My Knees,

Would You Stay If I Surrendered

Would You Touch Me That Same Way Again

Would You Hold Me Tight and Tell Me It´s Alright

My Baby, Would You?”

 

• Från Wicked Guardian´s låt “Would You”

 

 

Om jag måste går jag ned på knä

Ger upp allt och ber dig stanna

Bara du rör mig som du gjorde förr

Bara du håller om mig och säger att allt blir bra

Går det? Snälla, säg att det går.

 

 

 

 

Jag kan vara sådär urjobbig att leva med ibland. Retorikdrottningen slår till igen liksom. Inget handlar om sakfrågan, att vinna debatten är allt. Slag under bältet och på den som ligger ned är tillåtet, och jag ger mig aldrig.

 

Du blir liksom tyst och då ser jag min chans och tar i ännu mer. Till slut undrar du vad vi egentligen bråkar om, och det vet inte jag heller. Det spelar inte längre någon roll, för nu gäller det bara att vinna.

 

Inget jag är sådär jättestolt över.

Egenskaper som ovan kommer väl till pass när det gäller att förvalta ett fåtal dyrbara platser på intensivvårdsavdelningen, men är rentav värdelösa om man behöver bli sams med någon. Det vet jag oftast också, men när det kommer till den äktenskapliga terrorbalansen kan ens sämsta sidor verkligen blomma ut.

 

Då känns det inte riktigt som det där vi pratade med prästen om inför bröllopet. Hur vi skulle vårda samtalet och visa varandra respekt. Men så går jag ned på knä, ber om förlåtelse och ger upp retorikslaget. I alla fall för den här gången. Och när du slickat dina sår ett tag får jag äntligen lov att ge dig en kram. Och så tänker jag att nästa gång vi behöver diskutera något skall jag vara lite mer vuxen. Balanserad liksom, och kompromissvillig. Inte fundera så mycket på dräpande formuleringar, kanske tillochmed lyssna på vad du har att säga.

 

Vi får se hur jag lyckas. Jag lovar inget. Bara att försöka.

 

“Cause I Know

We Can Work It Out

Though We Scream and Shout

It´s Just an Illusion, Baby

 

Please, Will You Hear Me Out

I Know You Have Your Doubts

´Bout Me…”