“Don´t Tell the Gods I Left a Mess

I Can´t Undo What Has Been Done

 

Go Dry Your Eyes And Live Your Life Like There Is No Tomorrow Son

And tell the Others

 

We Are the Heroes of Our Time

But We´re Dancing With the Demons In Our Mind”

 

Jag vill inte ge er bara ledsamheter fina ungar

Men jag kan inte ändra hur saker och ting är

Torka era tårar och lev allt vad ni kan

Vi sladdar alla runt bland våra egna hjärnspöken

Grabbarna mina: NI är mina Superhjältar!

ROCK IT!

Att vara sju år och ha en sjuk mamma är annorlunda. Att se sin mamma bli hämtad med ambulans och inte kunna gå själv är läskigt. Att mamma ligger på sjukhus en hel månad gör ont. I både ungen och mamman.

Lillebror biter av slangen till port-a-cathen – den där slangen som går in i mammas bröstkorg och som blir symbolen för hela sjukdomen. Hemsjukvåden kommer, ler lite och sätter en ny.

Det är sommar nu. Finaste tiden på året, och samtidigt den värsta. “Mamma, varför skall inte du med och bada? Vi har köpt en gummibåt med Pappa!”

Nä, Mamma skall vila lite. Sen skall jag vara med och göra nåt kul jag också! Kanske spela Monopol. Det funkar ju. Men samtidigt är det tradigt, för att inte saga helkasst, att inte kunna vara en kul mamma för sina barn på sommarlovet. Och ingen kul fru för sin man heller egentligen.

I vardagen går det bättre. Killarna är på dagis och skola och jag “jobbar”, dvs är hemma och vilar och pillar lite med datorn. Jag vilar så mycket att jag är pigg nog att hämta när skoldagen är slut. Då märks det inte så mycket att jag är sjuk. Men på sommaren borde en mamma vara där hela tiden för sina barn. Det är sommarlov och vi skall alla springa runt i ett enda lyckohjul och vara hur pigga som helst ju. Right.

Men man behöver inte ha en sjuk förälder i familjen för att inte kunna leva upp till den bilden. Istället för att försöka bräcka varandra med bilder av segelbåtar, lantställen och all-inclusive kanske vi skulle kunna softa ner lite allihop? Jag tycker just nu att bästa sommardan är när det regnar lite. Då kryper vi ner i soffan och kollar film under en filt och jag känner mig som en alldeles vanlig mamma som myser med sina barn.

På sommaren märks det också extra mycket om man inte kan äta. Varenda lyktstolpe stoltserar med reklam för bästa grillköttet. Det är sill, jordgubbar och sen kräftor. Då vill jag bara slänga ut droppställningen genom fönstret, slita ut portnålen och leka att allt är som vanligt. Sluka en burgare på en uteservering och dricka ett glas vin, gå på finmiddag med min man, äta midsommarmat med jordgubbar och glass. Men så skäms jag. För jag är så lyckligt lottad. Bara lätt ibland att halka dit och tänka på det jag inte får istället för på allt jag har. Jag får inte äta, men jag får krama mina barn och, lovar att göra det mer, min hunkiga man.

Nu har jag inte legat på sjukhus på fem månader. Livet har tett sig ganska normalt. Hemsjukvården, ASIH, kommer och går, dropp kopplas och kopplas bort, och när jag är sämre kan vi oftast klara det hemma. Jag slipper le och vinka från ambulansen på väg till sjukan att “Mamma kommer snart hem igen, det är ingen fara killar”. Lillkillen springandes runt ambulanspersonalen för att försöka hjälpa till, den store i soffan, blicken fixerad vid spelskärmen, låtsas att det inte händer igen. Senare, när jag är hemma igen, berättar han att varje gång han ser en gul bil får han ont i magen, för tänk om det är en ambulans med Mamma i. Igen.

Helvete också. Det vill jag inte ge mina barn. Det är ju jag som skall vara stark och inte dom. Det är ju jag som skall ta hand om dom och inte tvärtom. Jag skall vara hönsmamman som ständigt är rädd att de skall råka illa ut, som vakar över dem, inte det omvända. Men så säger jag till dom: “Mamma är kanske inte så stark i kroppen, men väldigt stark i huvudet, Mamma tål att det är lite jobbigt, utan att gå sönder”. Det gillar dom. Och så hämtar jag tidigt på skolan eftersom jag inte har nåt jobb. Det gillar dom också.

Så kanske, kanske den här ekvationen går ihop till slut? Jag skall i alla fall försöka. Skam den som ger sig. För alla kämpar vi mot något, varje familj har sina egna demoner.

Så HEJA! HEJA! till alla er därute som är i en kämpig period – Vi klarar det, vi tål det, vi går inte sönder. Och, som Morfar sa, man får väldigt starka ben av att hoppa över många hinder.

ROCK IT!