Simma Med Delfiner

Läste idag Ann Heberleins text i Sydsvenskan och blev glad ända in i hjärtat. Tack Ann!
”Inför döden ångrar få att de inte simmat med delfiner”

Det känns skönt tycker jag. Inte för att jag inte skulle vilja simma med delfiner, men om jag missar den detaljen i mitt liv, för att det just nu rymmer så mycket annat, både sådant jag önskat och en del sådant jag inte önskar någon annan människa, så är det alltså inte hela världen.

I mitt förra inlägg skrev jag om oron inför hur jag skulle lyckas vara en tillräckligt bra Mamma under sommaren. Känner mig fortsatt rejält tveksam till hur jag kan ha lyckats, men tror i alla fall att jag klarat mig hyfsat vad gäller livets lite mindre dimensioner. Jag har inte kunnat bada pga port-a-cathen (slangen på bröstet som jag får näring genom), men jag har läst saga många kvällar. Jag satt i rullstol på sommarens enda utlandsresa som gick till Mumindalen i Nådendal, Finland, där det för övrigt är ont om delfiner, men jag tog med droppställningen till leklandet på båten på väg dit. Jag har legat på sjukhus i fem dagar nu, men jag var med på första skoldan förra veckan.

Det jag blir glad för när jag läser Ann Heberleins text är att jag kan se att även jag kan ha något att erbjuda. I texten citeras en sjuksköterska som jobbar med vård av människor som befinner sig i livets slutskede, och enligt hennes erfarenhet innehåller människans så kallade bucket list, dvs saker vi vill ha gjort innan vi dör, helt vitt skilda saker när vi närmar oss livets slut än den kanske gjorde tidigare i livet. Framkom då mycket sällan ångest över olika bergstoppar man missat att bestiga, delfiner man aldrig fått simma med, likes man aldrig fick på Facebook och så vidare.

Oftare kretsade tankarna kring att inte ha haft mod att leva efter sin egen vilja. I denna den egna viljan kan såklart ligga simturer med olika djur, häftiga berg att besegra och andra stora bedrifter, men, och det är detta jag finner så rofyllt, att leva efter sin egen kompass kan man även göra i den lilla världen.

Ingen bucket list är bättre en någon annan måste ju sägas såhär i den politiska korrekthetens namn. Done.

Men i alla fall. Min bucket list så som den ser ut just nu räcker för att mina barn och jag skall ligga hyfsat  på terapisoffan i framtiden, hur kort eller lång denna framtid än må vara. Det är det som gör mig glad. I dessa dagar pratas det mycket om att följa sin egen kompass, att lyssna till sin magkänsla och allt, men vi verkar inte kunna göra det om vi inte får visa upp det för någon annan. Uppenbarligen inte jag heller, annars hade ju inte den här texten kommit till.

Vi lägger ut vår lycka i sociala forum och ju mer andra gillar vår lycka desto lyckligare blir vi. Därför svämmar alla dessa olika forum för spegling av det egna livet i andras ögon gärna över av väl genomförda triathlons, solresor, kamelritter och tindrande barn som tillsammans med sina föräldrar studsar i olika riktningar mot färgglad bakgrund.

Och JA, jag gillar det. Jag vill nämligen också vara sådan. Under en sommar som framför allt bestått av sömn, dropp och bacillusker i blodet frodas gärna avundet, och jag får smått panik över allt jag inte längre kan erbjuda mina barn. Då är det så obeskrivligt skönt att tänka på att mina godnattsagor, rullstolsrallyn och filmmyset när solen skiner ute kanske räcker för att göra mina små killar till hyfsat robusta medmänniskor. Det gör även delfinsimning, färgglada skutt och stoltheten i att ha en förälder som är hjältestark och kan springa triathlon.

Men mitt Mamma-alternativ duger. Här i den lilla världen.