Vi lever i omvälvande tider.

Det som tidigare varit självklart för de flesta ifrågasätts idag. Läget är så insnöat för närvarande och vår förmåga till överblick inskränker sig till att uppdatera vår status på sociala medier och trycka på gillaknappen när grannen grillat något snyggt på sin Weber.

Men vår vänlista på Facebook är sällan representativ i ett globalt perspektiv. Statusuppdateringarna från överfulla flyktingläger duggar inte så tätt.

Kanske har man nätverksproblem. Eller svårigheter att uppgradera till senaste iOS-versionen. Kanske har det kommit sand i simkortsfacket. Batteriet har kukat ur. Och man vågar inte använda den gamla iPhone-laddaren då den utgör en brandfara för förläggningen. Kanske glömde man ladda ned de senaste emojisarna innan man flydde över gränsen.

Well.

Jag har alltid älskat Allan Edwall, och en av hans finaste repliker är i min bok när han håller jultal på sin teater i ”Fanny och Alexander”. Minns ni?:

”Därute finns den stora världen och ibland lyckas den lilla världen spegla den stora världen så att vi förstår den lite bättre.”

Så tänker jag om texter, musik, och det sammelsurium av tankar Och känslor som vi alla har inuti våra huvuden, och som ibland utkristalliserar sig i något som faktiskt känns. På riktigt.

Så tänker jag att vi kan förstå varandra lite bättre.

Som narkosläkare tänkte jag ofta på hur lika varandra vi människor är. Bara man skalar av det yttersta lagret.

Det förhåller sig nämligen så att efter en aldrig så liten dos narkosmedel beter vi oss alla ungefär likadant. Vi har alla samma behov, narkossköterskan blir alltid skitsnygg och innan vi somnar är vi kanske lite rädda. Här spelar det ingen roll vilket samhällsskikt eller världsdel vi kommer ifrån.

Den stora världen därute har plötsligt krympt till den lilla världen inuti. Bara sådär.

Jag kan inte bättre förklara varför jag älskar den här passagen i Bergman så mycket. Det är nog bara det att jag tror att allt som sker i den stora världen därute speglas i allas våra hjärtan och liv i den lilla världen.

Konflikt och stillhet. Passion och avsky. Sorg och glädje. Kärlek och hämndlystnad. Och sånt känns. På riktigt.

Vi har så mycket gemensamt alla vi människor. Inom oss alla ryms alla dessa känslor. Glädjen i det lilla, konflikten i det stora. Kärleken. Sorgen och ilskan.

Vare sig vi simmar med delfiner, försöker hantera svår sjukdom, läser sagor för våra barn eller flyr över en gräns med en liten på armen är vi alla så lika. Scenografin i den stora världen må skifta, men i den lilla världen är vi en och samma.

Hoppas det gör att vi en dag kan älska varandra lite mer och hata lite mindre.

Hoppas det gör att vi en dag kan leva i gemenskap och, trygga i allt som förenar oss, glädjas och berikas av våra olikheter.

Hoppas det gör att vi en dag slutar hetsa upp oss över införandet av enskilda omklädningsrum på Umeås nya simhall.

Hoppas det gör att vi en dag är starka nog att inte ta slagträet i egna händer gentemot folk som redan avtjänat sitt straff.

Hoppas det gör att vi en dag kan känna oss storsinta nog att se våra egna kommunala angelägenheter i ett större perspektiv och inse att vi lever i en värld med större problem, och kanske därför:

– Gratulera de människor som får simma med delfiner

– Klappa oss själva på axeln om vi kämpar med svår sjukdom

– Glädjas över allt gos under godnattsagorna

OCH

– Fortsätta välkomna de små som just flytt över en gräns på någons arm.

DÅ kanske vi faktiskt fixar det här!

Med hedern och förnuftet i behåll.