Just nu pågår en av vår tids största flyktingkatastrofer.

Jag tror att vi alla känner något i förhållande till detta.

Vi kanske till och med får ganska starka känslor, känner att vi vill göra något liksom. Hjälpa till. Eller åtminstone ta ställning. För det måste man ju. Det går ju liksom inte att vela fram och tillbaka, utan det gäller att reagera. Kraftfullt och direkt. För en åsikt har man ju alltid, eller hur?

Min generation (läs 70-talister) är uppfostrad i en ganska schabloniserad anda. Som exempel kan nämnas att jag relativt långt upp i åldern (läs 30 +) trodde att man omedelbart får en haschpsykos om man röker på en endaste gång, eller att risken för detta i alla fall är överhängande stor. Det var väldigt tydligt för oss som växte upp då vad som var rätt och vad som var fel. Med andra ord visste vi också vad man bör revoltera emot för att få hyfsad effekt.

Vi har idag vuxit upp till tongivande vuxna, och det är lätt att fastna i PK-fällan, att dras med i den för tillfället förhärskande åsiktsvinden. Det känns liksom rätt. Man har hittat facit i aktuell fråga och kan gå vidare till nästa.

Problemet med detta är att schabloniseringen känns så hemtam, och tiden så knapp. Vi hinner inte ordentligt sätta oss in i alla aktuella frågor, i den ofta flera hundra år långa historien bakom världens olika konflikthärdar, hinner inte leta efter rötterna till någonting alls egentligen. Bara trycka på gillaknappen. Eller göra tummen ned.

Därför blev jag så glad, eller glad kanske är fel ord, motiverad, inspirerad, när en väldigt uppskattad vän idag, apropå ett av Özz Nujens inlägg på Facebook, tog sig tid att skriva några rader. Nujens inlägg innehöll bilder på ilandspolade drunknade flyende barn och var ett försök att tydliggöra hur verkligheten faktiskt ser ut gällande alla dessa besvärliga ensamkommande flyktingbarn som envisas med att söka sig hit.

Min väns budskap var att vi av respekt för barnen och deras familjer inte bör dela denna typ av bilder på sociala medier. Jag har själv delat Nujens inlägg, och kan bara säga att jag håller med. Döda människor, och framför allt döda barn, är, eller i alla fall borde vara, okränkbara. Kan känna avsmaken fylla min mun vid tanken på att bilden på någons älskade barn som drunknad sprids över världen i syfte att plocka retoriska poäng.

Samtidigt: I den verklighet vi lever i idag försvinner alla väl avvägda ställningstaganden, alla genomtänkta formuleringar, ja praktiskt taget allt som befinner sig på någon form av gråskala, i bruset av all annan information. I min feed blandas erbjudanden om billiga skor med efterlysningar av försvunna katter, bilder på någons middag, bild på skimrande solnedgång tagen från segelbåt. Åsikter uttrycks med e-mojisar. Många e-mojisar.

Kan målet då helga medlen? Kan en intention att öppna ögonen på de av oss som, medelst e-mojisar och annan snuttifiering, försöker bilda opinion för att stänga våra gränser gentemot dessa barn motivera att man kränker det enskilda barnets integritet och sprider bilder av hens döda kropp, som ett försök till motvikt? Jag vet inte.

Det har gått inflation i vårt sätt att uttrycka oss. Fem röda hjärtan som svar på ett erbjudande om kattvakt är helt normalt. Vi understryker gärna hur helt uuunderbaaart och fantaaastiskt det är att äntligen träffa en random person ur den mer perifera delen av vår bekantskapskrets. För några år sedan hade samma möte möjligen beskrivits som trevligt. Varken mer eller mindre.

Vi har liksom inte råd att nyansera oss. Tiden räcker inte till. Och så är vi plötsligt tillbaks i den hemtama schabloniseringen där vi får placera saker i fack. Och Gud nåde den som försöker flytta på dem. Rubba vår världsbild. Då blir det en arg e-moji. MÅNGA arga e-mojisar.

Så TACK fina vän som tog dig tid att skriva din åsikt på ett balanserat sätt.

TACK för att jag fick svara med fler än tre ord.

Och, har vi bara råd med just tre ord så är bästa svaret ofta: JAG VET INTE.