Barnen I Afrika

Pratade med en granne igår. Trevlig tjej, mamma till två pojkar, mitt i vardagssnurren liksom. Våra grabbar är ute på gatan och leker tillsammans och vi försöker på ett enligt alla konstens regler korrekt sätt få in dem i själva huset eftersom klockan är åtta på kvällen.

Inte skrika över hela kvarteret liksom, men ändå på ett bestämt och, såklart, TYDLIGT, sätt signalera att dom skall in. Att det är Pappa och Mamma som bestämmer liksom. Eller, coming up, könsneutrala samlingsbegreppet ”Pampa”. ”Pampa höjer din veckopeng!” ”Pampa går ut hårt med nya nattningsrutiner!”

Åter till ämnet.

Trots denna vår rätt så okomplicerade uppgift lyckas vi ganska snart komma in på något som vi kan tränga in under den vidsynta paraplybenämningen ”Barnen I Afrika”. Det vill säga hur tacksamma vi borde vara för hur bra vi egentligen har det, trots allt liksom, när det finns så många andra som har det sämre, i detta fall till exempel flyktingarna.

Man borde alltså inte klaga.

Denna spaning utlöses troligen av att jag kort berättat om min sjukdom och hur den på ett oförutsägbart sätt krånglar till familjelogistiken. Jag har nämligen upptäckt att det, tvärtemot vad jag tidigare hävdat, är ganska skönt när människor i min omgivning känner till hur jag har det.

Dock är det svårt att berätta utan att totalt punktera samtalspartnerns upplevda rätt att beklaga sig. Vad är väl en spik i foten liksom?

Men en spik i foten gör ju j-ligt ONT!! Ett sår efter en spik i foten kan bli infekterat, i värsta fall med stelkramp och göra så att du DÖDEN DÖR. En spik i foten gör att du inte kan hämta barnen på dagis, för du kan inte gå. En spik i foten gör att du inte kan åka och handla, för när du trycker ner gaspedalen tränger spiken in i mellanfoten och punkterar en artär så att du blöder ihjäl. Med en spik i foten orkar man antagligen inte heller vara så kärleksfull mot sin familj som man önskar, utan blir lätt irriterad och lite gnällig rentav.

En spik i foten är alltså inte så kul som det låter.

Lättare är det då att, som jag, ha diverse slangar som hänger och dinglar från olika lokaler på bröstkorg och hals.

”Varför då?”, kan man undra.

Jo, för att dom syns. Dom syns och dom ser lite respektingivande ut. Man kan bara fantisera om vilka olika mediciner som sprutas in där och hur blodet droppar. Dom är det ultimata berättigandet för precis alla former av spik-i-foten-känslor.

En spik i foten syns ju inte om inte betraktaren är väldigt omsorgsfull. Man måste kanske rentav halta lite extra för att få någon sympati. Och då tror folk ändå bara att man stukat foten.

Vad är då min poäng?

Jo. Jag tror att man BÅDE kan ha en spik i foten och tycka rejält synd om sig själv för detta, OCH känna sympati med samlingsgruppen ”Barnen I Afrika”, där alltså till exempel jag ingår.

Jag tror att den grundkänsla som en spik i foten utlöser är en av de mest påfrestande som finns för oss människor, och speciellt då för alla kvarterets ”Pampas” – nu under epitetet ”Pampas Som Tampas”. Känslan kan kallas kontrollförlust och den är allmän skräpmat för det mänskliga psyket. Oavsett om den utlöses av svår sjukdom, spik i foten eller av allmänna känslor av otillräcklighet i förhållande till dom man älskar.

Jag tror återigen inte på det svartvita. Jag tror inte att vi behöver censurera våra tirader kring hur arbetsam vardagen är, av rädsla för att uppfattas som om vi saknade verklighetsanknytning. Jag tror att det finns en plats för alla typer av medlidande med oss själva. Och därmed med andra. För censurerar vi oss själva censurerar vi även andra. Bara en viss typ av lidande blir berättigat. Vi inför en lidandets hierarki. För oss själva, men också för andra.

När jag läste på läkarlinjen gjorde jag ett intervjuprojekt på barncanceravdelningen. Jag hade en rent gudomligt bra handledare som är barnpsykolog, och som jag lärde mig väldigt mycket av. Till exempel kom jag en dag till ett av våra möten, med tankarna fulla av alla intryck från de svårt sjuka barn jag intervjuat och alla deras umbäranden, och så frågar min handledare vad jag tycker om vädret. VÄDRET??

Det gick totalt i kors i mitt huvud. Vädret. Hur kan hon tycka att vädret spelar någon roll när det ligger barn en våning upp och faktiskt dör?

Jag svarade att jag inte brydde mig så mycket om vädret och ämnet dog.

Men efteråt har jag många gånger tänkt på den episoden. På hur jag tror att vi måste tillåta olika världar att samexistera för att kunna leva på riktigt. På hur vi inte kan förneka oss själva att förbanna regnet, bara för att det finns de som inte ens kan gå ut i det. På hur vi, även när vi själva är döende, planerar och drömmer om sommaren, även om vi aldrig får uppleva den.

Då kan vi också få lov att ömka oss själva lite i vardagspusslet, lugnt vilande i övertygelsen om att detta inte reducerar oss till endimensionella varelser, oförmögna att se andras lidande.

Utan att det kanske istället gör oss mer mångfacetterade. Utvecklar vår förmåga till medlidande – inte bara med andra utan även med oss själva, utan någon motsättning däremellan.

Så gnäll på! Klaga! Gör en Voodoo-docka av senaste vinterkräksviruset. Och fäll en trött tår om du inte fått sova.

Så drar jag svärordsramsor om mina slangar och kastar ut min droppställning genom fönstret.

Får du den i huvudet är det helt OK att säga AJ!