Igår lämnade jag barnen på skolan. Hur jag än försökte hela morgonen lyckades jag, som vanligt skall sägas, inte lämna dem exakt i tid.

Vi anländer istället ganska exakt två minuter efter att det ringt in, och äldste sonens fråga till mig i bilen handlar numera inte om huruvida vi är i tid eller inte, utan om hur försenade vi är.

Detta är ju såklart en form av barnmisshandel. I alla fall eftersom sönerna gärna vill vara i tid.

Jag skall därför här göra ett fåfängt försök att hävda motsatsen.

Själv har jag aldrig lyckats planera någonting i förväg.

Ändå har det mesta alltid löst sig.

Min alltmer tilltagande åsikt är att det kanske just är avsaknaden av planering som gör att det löser sig.

Jag skulle här också, lite hipp som happ kan det tyckas, vilja skjuta in dagens favoritcitat från tidningen Sweden Rock, nämligen:

”Jag började med ingenting och har det mesta kvar”, Michael Monroe.

För mig som inte heller gillar att ta ut olyckor i förskott – dock gärna lyckor – är detta ljuv musik, balsam för min själ.

Låt mig ta ett exempel. Jag ligger just nu på sjukhus, lågt räknat för tolfte gången på två och ett halvt år. Detta är straffet för att jag försökt äta, vilket lett till tarmvred med smärta och illamående som igår låg på gränsen till det uthärdliga.

Med anledning av denna incident fick jag lov att avboka det ödesmöte kring min arbetsförmåga som skulle hållits tillsammans med företagshälsovård (med det dödsdömda namnet Feelgood) och min arbetsgivare igår eftermiddag. Förra gången fick vi skjuta upp på grund av senaste blodförgiftningen. Jag kunde inte heller genrepa med bandet inför morgondagens spelning i Vallentuna. Således ett dygn kantat av typisk omkullkastad planering.

I min värld väcks då ofta en känsla av förväntan. Jag vet liksom nästan i förväg att något bra kommer att hända, gillar när saker vrids runt sin egen axel och perspektivet ändras.

Mycket riktigt, efter smärtstillning, dropp, fasta, skiktröntgen, inläggning och allt det där kommer kirurgen med seklets bästa nyhet. En extra koll på de nya röntgenbilderna visar att det kanske går att operera! Hon understryker att det är ett halmstrå, men för mig är det världens finaste. Ett sånt där strå som blir en tupp om man skjuter av frökapslarna mellan tumme och pekfinger. Och då har man vunnit den omgången.

Bara detta är för mig nog för att inte heller nästa gång uppröras när uppgjorda planer omkullkastas. Men det slutar inte här.

När jag opererades senast, för två år sedan, betedde sig ena bukmuskeln som om den rentav hade gått av. Jag fick detta bekräftat av en sjukgymnast, men ville inte få kirurgen att må dåligt, så det hela fick läka av sig själv. Lite fegt måhända, men var så glad att jag fått hjälp.

Tack vare att den trasiga och halvdöda muskeln utmärkte sig så tydligt på röntgenbilderna drogs igår kirurgens uppmärksamhet till området strax därunder, där det verkar som att tunntarm vuxit fast i bukväggen, ledande till mina upprepade tarmvred. Så TACK för den muskelskadan, utan den hade jag kanske aldrig fått hjälp!

Således, och här återgår jag efter denna långa utläggning till mina barn, är omkullkastade planer och brist på planering en välsignelse. Kaos är granne med Gud.

Mina barn är som små synkoper – de kommer aldrig på slaget, men kryddar musikstycket på ett fint sätt.

Vore det sedan deras eget val skulle den här texten hålla ihop på ett mycket snyggare sätt, men va f-n? Hur mycket är egentligen vårt eget val, och hur mycket styrs av slumpen och universums allmänna strävan efter kaos?

Själv tänker jag surfa på kaosvågen ett tag till och se vart den tar mig.

Hittills är jag rätt nöjd med resan.

Kan bara hoppas att mina barn är det också.

Om inte får jag hålla hårt i devisen om terapisoffan, med innebörden att så länge de åtminstone, under pauser i gråten över den traumatiska barndomen, lyckas förmedla att de i alla fall är säkra på att de var ÄLSKADE av sina föräldrar har vi lyckats någorlunda.