“The Sweet Escape

Is Always Laced

With The

Familiar Taste Of Poison”

 

Halestorm

 

 

Läser Per Holknekts bok – “Per Holknekt 1960-2012”. Han är inte död.

Men han har varit nära några gånger. Han berättar om sjukdomen alkoholism, om hopp och förtvivlan, om brist på självkänsla, men gott om självförtroende.

Han berättar om sin målmedvetenhet, om sin tilltro till slumpen och känslan, om hur han undermedvetet söker kaos. Och, så som jag läser texten, om den livsfarliga kombinationen av dålig självkänsla, lätt hybris och en oerhört stark vilja.

Han får mer än gärna rätta mig om jag tolkat honom fel, men igenkänningen är så stor att jag har svårt att tro det. Upprepade gånger kämpar han sig tillbaks efter återfall i sin sjukdom, bara för att, när vardagsrutinen kickar in och allt flyter på, åter söka sig till förnuftets tassemarker. Tro så mycket på sig själv/ så gärna vilja kunna tro på sig själv/ att han upplever sig förmögen att lyckas där andra misslyckats. Att dricka lagom. Eller, i mitt fall, att äta lagom. Det vill säga helst inte alls.

Känner igen känslan av hur skönt det är när livets gnuggisar släpper i kanterna. När jag får chansa lite. Köra lite vilse. Bara för kicken, för att jag kan.

När jag är vilse känner jag mig som mest hemma. Allt är öppet, det finns ingen förväntan på något särskilt, bara på något bra. När jag inte vet var jag är blir det istället tydligare vem. Jag är. Livet vibrerar och jag följer efter. Och jag sköljs upp på någon strand där jag aldrig varit förut. Eller blir hajmat.

Jag hamnar i Bryssels horkvarter istället för på det flotta hotell dit jag blivit bjuden för att lyssna på vinklad information om ännu en mirakelkur för den kritiskt sjuke. Jag får se en annan sida av saken, har inga pengar till bussen tillbaks, och stupar i säng utan att ha träffat en enda av mina kollegor. Dagen efter klämmer jag mig i tunnelbanedörrarna när jag släppt ett cykelsällskap före in på tåget och inte får plats själv. Mirakelkuren visar sig några år senare orsaka dödliga blödningar och får en kort, men glamorös, livstid.

Per beskriver också medaljens framsida. Hur hybrisen, och hemtamheten i det okända, får honom att söka nya vägar till framgång. Hur han lyckas allra bäst med sådant han egentligen inte alls kan. Och hur han aldrig känner att han passar in. Det gör han inte heller. Och det är hans största tillgång.

Och min. Äntligen kan jag landa i att jag är udda. På ett bra sätt. Precis som mina söner kommer jag aldrig naturligt på slaget. Jag startar en karriär som sångerska fast jag alltid varit livrädd för att sjunga inför folk. Jag startar företag fast jag hatar ekonomi. Och startar sedan ett till.

Skickar in en låt till Melodifestivalen och anmäler mig som allmänhetens representant för Lindex underkläder fast jag har en väldigt tudelad relation med min kropp, och blir otroligt dålig på kort, eftersom kameror gör mig så nervös.

Jag och mitt band blir slängda av scenen under ett krogintermezzo och jag blir helt knäckt. Dagen efter skriver jag sju nya låttexter, och skall precis börja på nummer åtta när batteriet i datorn tar slut och jag inte kan ladda om den pga att jag utlöst för många säkringar med PA-systemet.

Jag lever i perioder i ett självskapat kaos. Livets säkringar löser ut och jag hittar inte i proppskåpet. Elektriciteten blir avstängd första gången när jag pluggar och inte tagit räkningarna riktigt på allvar. Istället köpte jag en glitterklänning med spagettistraps och sidenunderkjol. Sedan spenderade jag hela festen med att ha ångest över mina kraftiga överarmar.

Jag lyckas i perioder skapa balans. Då får jag tråkigt. Precis när jag lyckats bibehålla status quo ett litet tag, genom att bara äta tunnflytande och regelbundet sätta nål i min port-a-cath, samt efterföljande dropp ett antal dagar i veckan, drabbas jag av en smygande panik. Blir det inte mer än så här? Är det så här jag skall spendera resten av mitt liv? Det passar inte mig.

Jag behöver en flyktväg, lossa lite på klistret i kanterna och flyta ut lite. Så jag tar en smörgås. Med korv. Shit vad gott. Det här är ju jag värd liksom. Precis som alla andra. Fuck att sitta och sörpla näringsdryck – vad kan hända? Ungefär som med Per och alkoholen alltså.

Följaktligen går det också åt helvete.

Surprise.

”The Sweet Escape

Is Always Laced

With The

Familiar Taste Of Poison”