I svarta hål är det mörkt.

Skulle man kunna tro.

Tomt och likgiltigt är nog närmare sanningen. Som om all glädje och all smärta liksom sugits in i allt det täta och inget nånsin kommer ut igen, varken ljus eller mörker.

Därinne klibbar sig mörkret fast och kroppen pressas samman till ett enda stort tryck över bröstet. Det går inte att hitta ut. Man sugs bara längre och längre in. Tills man slutar i en punkt som är så fulländad att den knappt finns. Ändå gör den mig rädd. Eller kanske just därför.

För därinne är det ensamt också. Skulle man lyckas sträcka ut en hand drar man bara med den som försöker hjälpa. Inte ens skriket kommer ut.

Att skrika inåt.

Gör ondare än att bara vråla rakt ut.

Drar dig in i dig själv som ljus till mörker. Lämnar alla oberörda. För själva svärtan saknar färg och är svår att klä i ord.

Att vakna varje morgon med sylvass smärta gör någonting med mig. Gör mig till en mer dämpad version av mig själv. Gör att jag börjar dagen med en suck istället för ett leende. Att jag utstrålar något som inte känns som jag gentemot mina älskade. Att jag ler med munnen men inte med mina ögon.

Barn ser sånt. Dom drar sig undan. Eller så är det bara som jag tror.

Jag funderar på att hämta tidigt från skolan. Kan bli en skön eftermiddag, pojkarna med sin mamma. Men vad skall vi göra? Helst vill jag ligga under en filt och storgråta. Målmedvetet forma perfekta kuber av mina snytpapper. Det blir inte så mysigt.

Jag fyller år idag och kontrasten blir för stor. Jag vill inte svara när det ringer. Har inget glatt och trevligt att säga. Och svarar jag att den här födelsedagen är rena rama skiten är jag rädd att dom som ringer blir ledsna. Dras med in i det täta mörkret.

Jag har ingen riktig markkontakt. Fötterna sprattlar nånstans en bit ovanför marken. Dragningskraften är så stark. Bortåt. Inåt. Saknar förankring. Har inget att hålla i. Är fortfarande säker på att jag kommer klara mig till fast mark, men har tappat den ur sikte.

Utan ett synligt mål fungerar jag inte riktigt. Blir som en av Monty Pythons hundrameterslöpare i loppet för oss utan lokalsinne. Färdas fort men i oklar riktning.

Har aldrig tidigare trott att jag inte skulle orka. Har kämpat och sett dom bra sidorna. Har tagit en dag i taget. Har varit stoisk vid undersökningar. Har tagit emot hjälp från hemsjukvården och känt det som en livlina. Har sett till det jag har och inte det jag förlorat.

Annorlunda nu. Åsynen av sjukhus gör mig spyfärdig. Jag ber om lugnande. Vill inte vara med. Jag missar en efterlängtad fest och ligger istället hemma i en dimma. Ser inte nuet alls utan bara in i en oviss framtid. Har så mycket att vara tacksam för, men allt jag känner: en vass smärta som aldrig vill lämna mig ifred. Och hunger. Efter allt och inget. Och födelsedagstårta.

Ändå. Nu när jag skrivit en stund. Ett lugn.

Detta är inte det värsta jag varit med om.

Detta är inte det sista.

Detta är en kamp som ibland gör mig väldigt illa, men jag kommer att vara med hela vägen och ropa ”heja” så gott jag kan.

Aldrig överger jag mig själv.