Välkommen Till Himlen

Varje dag dör 830 kvinnor i samband med graviditet och förlossning.

 

Jag jobbar med bistånd. Igår var jag på Mall of Scandinavia.

 

Enligt ett verktyg framtaget av forskare på Uppsala Universitet är Soran Ismael rasist.

 

Världen är inte svartvit.

 

 

Vid ett bord bredvid mitt här på Sturekattens konditori på Riddargatan sitter två äldre damer som tidigare varit balettdansöser. De utstrålar fortfarande ballerinans grace och för sig med en stilla värdighet. Helt uppenbart har de humor. Kanske dansade de som vackrast samtidigt som Hitler mördade judar, zigenare och annat löst folk i diverse läger.

 

Jag har just varit hos en kändisfrisör och flyttat upp mina hårförlängningar. Kanske fixerades den sista hårlocken med glossy glossy spray ungefär samtidigt som små barn på flykt drunknade på väg mot en trygghet som inte längre finns.

 

Det är Advent, och Thanksgiving har just sammanfallit med Black Friday. På Facebook finns redan poster om avklarade julklappsinköp och i den Stilla Natt faller bomber som fyrverkerier. Familjer flyr sina hem. Gud nåde dem om de inte får med sig sina ID-kort.

 

Grattitude och Attitude ligger väldigt nära varandra – i den butik med träningskläder jag går förbi på väg hit tror man inte att detta är en slump. Med rätt attityd kan man besegra cancer och andra svåra sjukdomar, och säkert IS också. Nästan som healing. Jag får skylla mig själv som inte lyckats med någotdera.

 

It´s the time of giving, och jag funderar på att köpa ett par curlingkängor från Bally till mig själv i julklapp. Dom kostar 3500 kronor; i en butik faktiskt blott 3495. Enligt UNICEF kan förmodligen en mindre by vaccineras mot samtliga existerande sjukdomar samt alla där boende barn skickas till skolan för denna peng.

 

Jag läser om en kvinna som, baserat på att jag upplever henne som ungefär jämnårig, sannolikt är betydligt yngre än jag. Hon har varit på inspirationshelg med en livscoach i New York. Han kunde förändra ditt liv, oavsett om du var född utan armar eller om du bara ville sadla om från stylist till hårfrisörska. Till slut fick alla gå på glödande kol.

 

Snacka om Grattitude. Thanks to the Attitude.

 

 

Sverige har stängt sina gränser och infört krav på ID-handlingar för asylsökande. En tårögd Åsa Romson hävdar hulkande att man ändå värnar asylrätten, men att beslutet känns fruktansvärt. Man har lovat att aldrig kompromissa med skyddet för asylsökande. Men då visste man ju inte att det kunde bli såhär.

 

Det visste inte dom som flyr heller misstänker jag.

 

 

När jag tittar i min telefon upptäcker jag att jag är med i fyra, kanske till och med fem, Facebook-grupper kring olika ankomstboenden för nyanlända, utan att ha bidragit ett skit. Känner mig fånigt fast i mallen. Det hjälper ju ingen ett sabla dugg att jag är med i dessa grupper om jag ändå inte tänker göra någonting. Eller tänker tänker jag väl. Men frågan är om det någonsin kommer att hända.

 

Jag har anmält vår familj till Invitationsdepartementet. Där kan man bjuda en nyanländ familj på middag i sitt hem. Jättebra. Jag har ännu inte återkommit med datum. Således ingen middag. Det har gått sex veckor.

 

Jag har mailat kommunen angående att ta emot ensamkommande flyktingbarn i vår familj. Detta verkar nu vara mer aktuellt än någonsin, men ingen har ännu flyttat in. Faktum är att jag inte ens diskuterat denna tanke med min man. Än.

 

Jag är alltså en alldeles typisk medborgare i detta alltmer stängda samhälle. Jag hävdar med emfas att jag inte är rasist. Jag ordnar insamling av kläder att ge till människor i nöd. Efter att första lastbilen fyllts står hälften av kartongerna fortfarande kvar i vårt gästrum. Matchar adventspyntet dåligt. Samt ger mig dåligt samvete.

 

 

Kanske borde vi bjuda hem en hemlös på julafton. Eller ställa in julen och istället ta med barnen på lite ideellt arbete i ett soppkök. Eller slå in alla barnens julklappar till flyktingbarnen istället, och ställa oss på närmsta boende och le och tindra och vara representanter för det goda och Julen och Jesus och Gud. Och sen inte behöva göra en endaste god gärning på flera år.

 

 

Det finns så många bra anledningar ju.

Jag är ju så sjuk. Men spelar i band och gör hårförlängningar.

Det har varit lite mycket. Det har det för dom som är på flykt också. Kanske till och med lite mer.

För dom.

 

 

Jag ger en extra tjuga till den man som säljer handtäljda träslevar utanför ICA i Vaxholm. Påminns om den hemlöse man som satte huvudet på spiken när jag kom upp ur T-banan på Sibyllegatan när jag bodde på Östermalm: jag hade inget att ge honom, och såg antagligen påfallande ängslig ut, varpå han lugnt sade ”Du kommer till himlen ändå”.

Touché.

Ridå.

 

 

Jag kommer till himlen.

Antagligen fortare än jag anar.

 

Kanske möter jag där alla de barn som drunknat på väg till det land där jag levt i fred i hela mitt liv. Och alla de 830 x 365 mammor som dog under 2015.

Kanske också den hemlöse mannen från Sibyllegatan.

 

Jag är en droppe i havet.

 

Lovar försöka bidra till mer betydelsefulla ringar på dess yta i framtiden.

 

Kanske kan jag ha hårförlängningar samtidigt?

Om jag skippar Bally-kängorna.