Drömmen om att inte arbeta, att slippa uppleva känslan av otillräcklighet, att slippa krav och umbäranden, att slippa konflikter och prestigekamp; det är drömmen om att vara död.

 

Så säger Horace Engdahl i programmet Allvarligt Talat i P1 när sommaren just har börjat.

 

Idag lyssnar jag på programmet på SR Play och blir först arg. Den där omedelbara projektionen av känslan direkt på dess budbärare. Horace Engdahl måste vara en riktig skitstövel. Och som han avrundar vissa ord men en knappt hörbar liten suck. Nästan perverst. Är detta ljudet av en förövare av något slag, månne?

 

Denna inre omloppsbana av syftningsfel pågår i ett par sekunder, innan jag fattar varför det han säger gör så ont att höra. Och det är inte för att Horace Engdahl är en skitstövel; för denna åsikt saknar jag tillräckligt underlag; utan för att han har rätt.

 

Möjligen med undantag för att drömmen om all denna fritid inte är någon dröm, utan ett påtvingat tillstånd utan slut. Jag skall inte ljuga och säga att jag aldrig drömt om att vara ledig lite mer, men aldrig om det här. Att vakna varje morgon med en känsla av meningslöshet och tomhet, av att sakna existensberättigande.

 

Att varje dag försöka fånga de stunder där jag mår tillräckligt bra för att genomföra det jag vill, utan att bli för trött för att orka det jag måste. Att hinna ge själen näring utan att dränera den på energi. Att ligga en hel dag och fokusera på att andas, att inte få panik av smärtan, tankens oklarhet när morfinplåstret blir för starkt, bara för att nästa dag hitta förmågan att ta vara på de bra stunderna.

 

Att ständigt misslyckas med det jag vill. Att vara en besvikelse. Att inte fullt leva upp till rollen som sjuk, men inte vara tillräckligt frisk för att tilldelas någon annan. Roll. Drömmen om att vara död får plötsligt fler innebörder.

 

All form av lidande är mest klädsamt om det blir relativt kortvarigt. Den som är drabbad ikläds olika roller, blir en symbol att fästa känslor av medlidande på. Som små stenar på en gravplats. Som ett skådespel i ett litet dockhus.

 

Med den i alla skådespel inbyggda funktionen att det, liksom det finns en början, även finns ett slut. På föreställningen. På lidandet.

 

Och då går man hem. Småpratar på hemvägen om den tragiska handlingen. Och om den vackra döden på slutet.

 

För det är artigt att dö på slutet. Skådespel och berättelser utan tydligt slut gör publiken förvirrad. Frustrerad. Nästan arg.

 

På liknande vis är det klädsamt att efter en viss avgränsad tid som bortavarande från sitt arbete någon gång bestämma sig. Antingen dör man, företrädelsevis i någon cancersjukdom. Eller så blir man frisk på ett närmast heroiskt vis.

 

Kvar finns sedan en av två sinnebilder:

 

1. Minnet av den unga kvinnliga läkaren som jobbade här, och som var helt fantastisk, kanske bäst av dom alla. Men som tyvärr dog en för tidig död i obotlig sjukdom.

 

eller

 

2. Sagan om den kvinnliga läkare som nu står där borta och rattar på respiratorn, men som för bara något år sedan var svårt sjuk. Vilken kämpe. Henne gillar vi.

 

I mitt fall är det för sent för båda ovanstående alternativ.

 

Istället:

 

3. Ser ni den där relativt unga kvinnan som sitter inne hos vår chef? Hon var en gång en väldigt uppskattad doktor här, men blev tyvärr sjuk. Nu vägrar hon ge upp trots att alla vet att hon aldrig kommer att klara av att arbeta igen. Liksom biter sig fast.

 

Så ser scenariot ut i mitt eget huvud. Mina arbetskamrater verkar dock orka ett tag till.

 

För dom är änglar i tofflor och gympaskor. Utan smycken och med håret noggrant uppsatt. Dom spritar händerna och löser varandra för alldeles för korta raster. Dom har för dåligt betalt. Dom räddar liv hela dagarna. Dom är som från en mycket bättre film än min. Dom är hjältar på riktigt.

 

Trots detta:

 

Börjar bli genant tycker chefen med alla dessa förhoppningar. Om operationer som skall hjälpa. Och allt annat. Hon borde städa av sitt skrivbord så att föreställningen får ett slut någon gång. Publiken börjar få träsmak och mastodontfilmseran är sedan länge förbi.

 

Men det är inte min uppgift att ge upp.

Det är inte min uppgift att sluta hoppas.

För i detta makabra skådespel kommer det hädanefter att vara jag och ingen annan som sköter castingen.

Jag, och bara jag, som delar ut rollerna.

 

Jag städar gärna av mitt skrivbord, men ge upp och sluta hoppas får någon annan göra.