Idag börjar mitt nya liv.

 

Frågan är bara vad jag skall fylla det med.

 

Läser professorns exempel med golfbollarna i ett inlägg på Facebook. Hur vi bör fylla livets behållare med kärlek (golfbollar), fylla på med jobb och fritid (småsten mellan golfbollarna), annat matnyttigt (sand mellan stenarna) och sedan ändå alltid ha tid att fika med en god vän (professorn häller nu kaffe över hela blandningen i behållaren).

 

Jorå, så att. Det är ju himla klokt och jag börjar identifiera mina bollar. Blir ju då grabbarna och min man. Och mina föräldrar. Fem bollar. Och mina vänner. Många bollar. Hoppas jag. Kanske lite färre än jag tror eftersom jag hållit mig undan lite på sista tiden. Men ändå, dom verkar rätt sega.

 

Ser framför mig hur jag liksom trycker in hårda golfbollar i en gammal majonnäsburk. Hellman gör ju god majonnäs. Borde börja träna. Majonnäs är fett. Min man gillar sådana där ägghalvor med majonnäs, en räka, löjrom och lite dill. Kommer vi bara ha råd med Kalles Kaviar nu? Fast det spelar ju ingen roll. Löjrom räknas säkert som sand. Om det ens får plats i burken.

 

Minns hur jag en gång när jag var liten lyckades skära sönder en golfboll, och hur det då kom ut som en explosion av små snören, eller remsor. Känner mig som en sådan punkterad boll just nu. Känner hur de smala remsorna i liknelsen ovan blir till strimlor av det jag en gång var, och påminns om pojkarnas MixMax-spel, som går ut på att man sammanfogar till exempel en brandmanskropp med ett par finskor. Och så en badmössa på det. Strimlor av det som var jag.

 

Det blir ingen operation. Desperationen över min situation har under hösten vuxit sig starkare, och jag ville prova något konkret. Skära bort det onda. Men kirurgi botar inte desperation. Trycket över bröstet ökar. Jag känner mig instängd, men samtidigt utsmetad över en för stor yta. Jag är för lite leverpastej på en alldeles för tjock limpskiva. Känner mig som Bilbo när han burit på ringen alltför länge. Vet inte var jag börjar och var jag slutar. Vad jag är förmögen till, och vad som bara är ett luftslott.

 

Men jag måste våga.

 

Samtidigt som jag känner världen krympa så växer den också. Jag provar olika förhållningssätt. Tänker mig att familjen flyttar till en hyrestvåa och jag arbetar med luddiga kulturprojekt medan maken sadlar om till fiskeguide. Ett annat alternativ är att jag blir lite som Lill-Babs på Järvsö med pälsjacka och hästar, ständigt intervjuad i olika livsstilsmagasin, där jag attackvis utbrister att ”Jag ääälskar Järvsö”.

 

Men kanske är det inte alla gånger som förändring är det allra modigaste. Kanske är det modigaste vissa gånger att stanna kvar i ett helt ordinärt sammanhang, utan några radikala ingrepp i vare sig kropp eller själ. Att helt enkelt vara alldeles lagom med allting och bara handla löjrom ibland, fast bara när den är på extrapris. Att hämta barnen lagom tidigt. Handla lagom mycket. Vardagsmotionera. Högst troligt är det på detta vis.

 

Men nu kommer paniken. Trycket över bröstet. Den sortens liv är inte för mig. Min oförmåga att vara lagom och inrätta rutiner känns som en sur uppstötning, och jag får liksom klåda i tandhalsarna. Trumhinnorna bågnar av det inre trycket och hjärnan går på högvarv efter en lösning. Kanske en ny affärsidé? Boulevardteaterns scenskola på halvtid? Jag får en roll i en reklamfilm. Hjärnan får jobba och jag får något nytt för händerna. Fågelhjärtat pickar lite långsammare nu.

 

Dessutom: rep med min gitarrist imorgon. En ny Claptonlåt på gång. Den sjätte. De andra har blivit bra. Folk verkar gilla det. Jag gillar det. Lite lugnare nu. Möte med biståndsprojektet jag håller i. En god sak. Något jag vill. Något bra. Hjärtat saktar ned. Jag fixar det här.

 

Men så en ilning i maggropen. Mötet är på jobbet. Undrar vilka jag träffar där. Ser de ner på mig för att jag inte klarar att komma tillbaks? För det gör jag nog inte. I alla fall inte nu. Känslan att inte tillhöra längre. Hjälper inte att tänka på golfbollarna nu. Känner plötsligt att jag inte kan leva utan småsten.

 

Och kanske är det så för vissa av oss. Att livet är en process som ständigt omvärderas. Och då menar jag inte bara i händelse av en livskris, utan faktiskt varje dag. Kanske har jag alltid varit sådan. Kanske kan jag bara släppa taget nu, och veta att det kommer dagar när jag Ääääälskar Järvsö, dagar när jag känner ruset av att vara kreativ. Och sedan, som vassa glasbitar mellan golfbollarna, ilningen i magtrakten när jag omprövar allt. När marken gungar och jag klamrar mig fast vid vad som helst.

 

Kanske spelar det ingen roll om jag är frisk eller sjuk.

 

Det är nu eller aldrig.

Det är nu och aldrig.

Det är kärlek och ängslan.

Det är mod varvat med att gömma sig under en filt.

Det är ett mäktigt skådespel varvat med tristess mellan akterna.

Det är livet och allt däremellan.

 

Jag är 41 år och håller fortfarande på att vänja mig.

 

Jag har aldrig varit på Järvsö.