Jag läser “Bön För Tjernobyl” av Svetlana Aleksijevitj.

Hon fick Nobelpris i litteratur förra året, och varje jul får jag en bok av aktuell Nobelpristagare av min mamma.

 

Boken beskriver hur man anpassar sig till det obegripliga.

Hur man förberett sig för atomkrigets fasor, men sedan istället fick handskas med effekterna av den fredliga atomen.

Hur man fått lära sig att kasta sig raklång på marken när tryckvågen kom, men istället fick försöka hantera en radioaktiv trädgård.

 

”Det otäcka här i livet sker tyst och naturligt”, skriver Svetlana.

Strålning är osynlig, och ger inga ljud ifrån sig. Ger oss inga flyktimpulser. Inget öronbedövande dån som signalerar fara.

Allt sker tyst och naturligt.

Medan vi gör något annat.

 

Liksom med den som är medvetslös och inte har någon andning.

Döden kommer tyst och naturligt. Utan skrik. Utan dramatik.

Bredvid har någon fått en spik i foten och gapar för full hals. Alla rusar dit. Alla vill hjälpa. Lägga förband och plåstra om. Lugna.

Alldeles intill upphör livet. Tyst och naturligt.

 

Efteråt chocken.

Hur kunde det hända?

Hur kunde vi inte se hur det hände?

Aldrig får det här hända igen.

 

Förintelsen.

Tyst och naturlig för många.

I ett fyrtiotalskök. Bland slevar och kastruller. Barnskrik.

Främlingsfientliga vindar.

Sex miljoner människor mister livet. Mördas.

Aldrig får det hända igen.

 

I mitt kök idag.

Diskmaskinen är trasig, jag fixar ett berg av disk under rinnande vatten.

Jag försöker tända en brasa, men det slutar med att jag bara eldar papper.

Vi stänger våra gränser. Jag diskar vidare.

Danmark legaliserar stöld från människor i nöd. Brödrosten går sönder.

Det som inte får hända händer igen.

Det märkliga är att det kan hända medan jag diskar och lagar brödrosten.

Att det inte sker med en stor explosion.

Snarare med öronbedövande tystnad för oss som inte är i katastrofens omedelbara närhet.

Allt känns bedrägligt lugnt.

Tyst.

Och naturligt.

 

På samma sätt går människor sönder.

Tyst och naturligt.

Alldeles intill andra människor.

Alldeles bredvid den som skriker högst sitter en liten kille och går sönder inuti. Bit för bit.

Alldeles tyst och naturligt.

 

Ingen hör honom, ingen ser.

Bredvid är det fullt pådrag, för bänkgrannen har fått en spik i foten.

Här hemma går hans mamma sönder. Bit för bit.

Lagar mat med tryck över bröstet.

Diskar och skriker inombords.

Det som inte får hända händer ändå.

Tyst och naturligt.

 

Aldrig med ett öronbedövande dån.

Oftast inte med en tryckvåg som fäller oss till marken.

Det sker under tystnad medan vi diskar.

Med en skenbar naturlighet, som om allt vore som det skall.

 

Men nu skall jag hämta den där lille killen.

Innan det är för sent skall jag skrika rakt ut så att alla hör det.

 

Många gör redan likadant för att skapa den tryckvåg av igenkänning som krävs för att vi skall förstå att något värre än en atombomb redan har exploderat.

Att det som inte fick hända redan är på väg att hända igen.

Redan händer.

 

Medan vi diskar och lagar brödrosten flyr människor för sina liv.

När de kommer hit blir de inte insläppta.

Historieskrivningen kommer att förfasa sig över hur lite vi förstod.

Och vi kommer att skämmas.

Våra barn kommer göra allt för att det inte skall hända igen.

 

Vi människor är utrustade med fem sinnen.

Vi har mekanismer som aktiverar flykt- och kamp- beteenden när vi är utsatta för fara. Adrenalin. Tung andhämtning. Snabb puls. Panik. Kamp.

Primitiva reflexer för primitiva situationer. Autonoma nervsystemet.

 

Men sedan.

När vi satt oss i säkerhet.

Och: när våra medmänniskor försöker. Sätta sig i säkerhet.

Då är det meningen att vi skall använda mer avancerade mekanismer.

Att vi skall tänka lite. Analysera. Se helheten.

Det är det som gör oss till människor.

Och förhoppningsvis mänskliga.

 

Som människor har vi också, sedan fyraårsåldern faktiskt, förmåga att sätta oss in i andra människors situation. Veta att när vi själva ser en stor grå fot ser någon annan en snabel. Förstå att det är samma elefant ändå.

 

Detta är bra, eftersom det gör att vi inte måste uppleva varje tänkbar situation för att på ett hjälpligt sätt tänka oss in i hur det kan vara. För någon annan. Om vi inte är på en treårings nivå alltså. För då går det inte. Och då får man inte heller vara med och bestämma.

 

Så. Vad är det som är så förbannat svårt att förstå?

Människor har flytt för sina liv från ett hemland de älskar.

De har riskerat sina barns liv för att de inte haft något val.

Vi var inte med då.

Vi diskade och lagade brödrosten.

Men vi är människor, och de flesta som har en uppfattning i frågan är över fyra år gamla.

Så vad är det vi inte fattar?

 

Ändå.

Vi stänger dom ute.

Vi kräver ID-handlingar.

Vi säger att dom inte får plats.

 

Har vi inget hjärta?

Var är vår stolthet?

Är vi alla treåringar?

I så fall är tipset att ringa någon vuxen.

 

För medan jag diskar och lagar min brödrost begås övergrepp som vi bara behöver kunna greppa en liten liten del av för att förstå att dom som är utsatta behöver en fristad. Dom har flytt och kämpat. Upplevt paniken. Känt adrenalinet.

 

Den biten slapp vi.

Det enda vi behöver göra är att agera som riktiga människor.

Med hjärna och hjärta.

 

För det är nu vi har chansen att göra våra barn stolta.

 

Att visa att vi lämnat treårsåldern bakom oss. Att vi kan tänka och känna bortom det självupplevda.

 

Att visa att vi förstår att medan vi diskar och lagar brödrosten sker det otäcka någon annanstans.

 

Men hemma i köket är allting som vanligt.

Som i ett radioaktivt potatisland.

 

Tyst och naturligt.