Idag har jag kommit på något.

 

Ibland är faktiskt gråzonen mer färgglad än det svartvita.

 

Länge har jag reflekterat över polariseringen i samtalen idag. I debatten. Över hur vi verkar klamra oss vid ett antingen-eller-tänk, varför vi så desperat måste tillhöra antingen lag nord eller syd.

 

Vi leker fortfarande ”Röd-och-vita rosen”.

På samma sätt som jag och mina kompisar kröp omkring i buskagen som omgav skolgården när jag gick på lågstadiet, rädda att bli tagna som gisslan av motståndarlaget, på samma sätt beter vi oss idag som vuxna i debatten.

Aldrig vågar vi ställa oss mittemellan och se om vi kan få några anhängare till det rosa laget, laget mellan rött och vitt.

För det är inte så sexigt.

 

Vi säljer inte in vårt eget varumärke på det sättet.

Vi blir otydliga, får suddiga konturer och tappar följare.

Vi delar de inlägg, och åsikter, som redan är förhärskande i den krets där vi rör oss.

Vi är så politiskt korrekta att tystnad vore ett bättre alternativ.

Tystnad förstärker inte åsiktspolarisering.

Tystnad kanske kan innebära en stunds eftertanke.

Våra barn växer upp i en värld av upp- och ner- tumningar.

Likes och dislikes.

Det speglar inte verkligheten.

Det speglar inte oss som människor.

Jag tror att vi kan bättre. Att vi kan lära våra barn bättre.

 

En värld där vi utfärdar domar över andra och deras handlingar medelst gilla- respektive ogilla- knappen är en hård och kall värld. Där tillåts inga snedsteg, inga kansken, inga ”vet inte” och ingen Andra-Chansen. Källkritiken är obefintlig och människan bakom osynlig.

 

Vi har inte tid med det nyanserade, det komplexa.

Jag ombeds skriva en presentation av mig själv till en hemsida och får lära mig att jag har mellan tre och fyra sekunder på mig att göra intryck på eventuella läsare av texten. Sedan är det kört. Eller okört. Tumme ner eller tumme upp.

Jag som punch line. Sug på den. Eller inte.

 

Fair enough.

Jag vill inte ta alltför mycket av människors tid i anspråk.

Tre sekunder räcker för mig. Fyra för Magnus Uggla.

 

Men för er som växer upp idag, som skall hitta er egen kompass att leva efter. Som blir reducerade till en stor e-moji-ängel alternativt en stor fet tumme som pekar nedåt. Som översköljs av krav på att se ut och vara på ett viss vis, och som sedan kan få detta prövat mot verkligheten på, till exempel, tre sekunder. En knapptryckning bara, så ligger hela själen där. Blottad. Redo att gillas. Eller ogillas. Voilà. Bara sådär.

 

Kanske är ni bättre rustade än jag. Högst troligt är det så på många vis.

Men några av er är det inte. Det vet jag.

 

Några av er har ingen annan.

Ingen där hemma som kan visa på ett rosa mellanläge. Som kan ge den där kramen som får det röda e-moji-hjärtat att blekna vid jämförelse. Som tillåter misstag och snedsteg. Som själv begår misstag. Som säger förlåt och börjar om. Som steker pannbiffar och kanske till och med röker vid fläkten. Som skäller och sätter gränser. Som älskar så att det gör ont.

 

Som visar vad det innebär att vara människa helt enkelt.

Och att älska.

 

För att vara människa är så mycket mer än att tillhöra lag nord eller lag syd.

Att älska är så mycket mer än en symbol i ditt Facebook-flöde.

 

Att vara människa är att inte alltid veta. Att ändra sig och sedan ändra tillbaka igen. Att tveka och att göra fel. Att få prova sina vingar, och bli fångad om dom inte bär så bra som man trodde.

 

Att älska är att oroa sig så att man tror att man skall gå sönder. Att ha någon att oroa sig för. Att ha någon som oroar sig för en. Någon man skäms över ibland. Någon som säger pinsamma saker inför ens kompisar. Någon som alltid klappar längst och högst när man sagt sin enda replik i skolpjäsen. Någon som går sönder av oro, men som finns där nästa dag igen och oroar sig till döds. Och nästa. Och nästa.

 

Att älska sina medmänniskor är att växa tillsammans. Att forma varandras åsikter genom att vara olika. Att lyssna och ändra sig. Att tveka och ändra tillbaks. Att se att innerst inne är vi mer lika än vi tror. För vi drivs av samma saker. Det tar sig bara uttryck på olika sätt.

 

För att låna en väldigt god och lika gammal (som jag) väns ord:

Varför finns det inte en ”Gilla, MEN…”- och en ”Gillar inte, MEN…”- knapp mellan dom där upp- och ner- tummarna?

 

Det behöver inte vara mellanmjölk och pissljummen öl att våga mötas i den där gråzonen. Du syns inte lika mycket som när du kör en pole dance kring JA- eller NEJ- polen, men du kanske uppnår mer.

 

Du kanske kan sälja in ditt varumärke ändå?

Marknadsföra dig som hen som vågar stå för något mer nyansrikt?

Något lite färggladare till och med?

 

Och lite smartare.