Ibland händer det att något griper tag lite extra om hjärtat, får det att skifta plats, om än aldrig så lite, och lämnar en förändrad, uppgraderad till en bättre version av sig själv.

 

Vi kom till vårt fina Kungliga Sjukhus samma dag du och jag.

Du som 19-årig pojk med en dödlig sjukdom, förberedd på hjärtlungmaskin och allt det som vår högteknologiska sjukvård kan erbjuda.

Jag som ny specialist till intensivvårdsavdelningen.

Förväntningar på helt skilda plan, i helt skilda universum.

 

Du bodde hos din mormor. Ni stod varandra alldeles särskilt nära. Och kom att stå varandra ännu närmare i det ögonblick det var dags för ditt avsked. En sådan skyddsängel skulle alla få ha, både i livet och i döden.

 

Att vara 19 år är så mycket. Det är framtidsdrömmar, förhoppningar, planer. Det är odödlighet, livskraft ända in i märgen, segervisshet. Rätten till allt detta. Alla förunnad, men inte allom given. För vissa istället rätten till smärtlindring, rätten att bestämma själv, ibland förmedlad via ett ombud klokare än de flesta av oss.

 

Du hade en obotlig sjukdom skulle det visa sig. Du hade förvandlats från leende, solbränd, självsäker tonåring, snart en vuxen man, till en stukad kopia av dig själv, med kortisonsvullet ansikte, på mindre än ett halvår.

 

Sjukvården hade många förslag, många idéer på hur du skulle förbättras, men ingenting bet på den sjukdom som för var dag som gick tog dig i ett allt fastare grepp. Till slut var alla alternativ uttömda, och vi sammanstrålade igen, på ett enkelrum på intensiven, du och jag. Du kämpade tappert, och många var vi som fick bevittna din mödosamma resa.

 

Du var bunden till respirator, utan hopp om bättring. Utan utsikter att någonsin få komma hem igen. Ångesten svävade som ett mörkt moln i ditt rum. Våran eller din egen? Är det av naturen givet att vi alla vill prata om vår förestående död? Vems behov tillfredsställs i en vårdsituation som skakar om det innersta hos alla utom de mest hårdhudade av oss?

 

Några av oss lagade hemgjord mat till dig. Många pysslade om dig lite extra. Någon försökte skämta, någon annan ringde kuratorn. Själv föreföll du beta av en inre lista. Du träffade din pappa. Med allas vårt goda minne smugglades din hund in på sjukhussalen.

 

Med det var du klar. Du hade olidliga hostattacker, blev blå i ansiktet, outhärdlig ångest. För varje sådan episod var det som om du dog en smula. Det fanns ingen återvändo. Vi visste det. Och du visste det också. Enda sättet att bryta din hosta var att söva ner dig. Mellan hostattackerna var du vaken, tittade på film, kunde äta. Din mormor satt hos dig. Nästan hela dagarna fanns hon vid din sida. Er kommunikation var ordlös. Små gester av ömhet förenade er, gav dig styrka.

 

Din mormor var en klok kvinna. Bortom dina försök att vara oss alla till lags såg hon din önskan att få ro, att släppa taget. Det var en tisdag vi första gången ställde frågan. ”Vill du sova mer?” Du nickade.

 

På väggen vid din fotända hängde dina drömmar. Dina ritningar. En karta över det liv du drömde om. Du bad om att få dem nedtagna. På samma vägg hängde din bild. På den var du sommarbrun, självsäker, självklar. Själva sinnebilden av livet. Av framtiden. Nu fanns inte längre någon framtid. Du ville hålla din bild, och fick den i din skakande hand. Du tummade på den, såg den leende pojken i de glittrande ögonen, och la den sedan för alltid att vila i en låda i ditt sängbord. Samma eftermiddag tackade du ja till fördjupad sedering, hostanfallen var omänskliga. Ett par dagar senare var du borta.

 

Att montera ned bilden av sig själv, sina drömmar, få tumma lite på dem, ta farväl av den framtid som aldrig blev, och sedan drömlöst i ro få slumra in.