Kanske var det ensamheten. Den där känslan som strålade ut från din lilla kropp, från dina ögon. Ensam kvar. Utan henne.

 

Du kom med era grannar. Du var fjorton år. Hon med tub i halsen, blod i hjärnan, själen på väg bort, några gram som lämnar kroppen, en hel värld som rasar. För dig. För du är ensam kvar. Du har ingen annan.

 

Kom så sätter vi oss, säger jag. Din Mamma, jo din Mamma, den enda du har, hon mår inte så bra. Hon har en blödning i huvudet, och den tar för stor plats, hjärnan kläms ihop. Som ett instängt blåmärke, liksom. Men hon klarar sig väl?, undrar du. Och då, som att slå dig hårt till marken, som att sparka på någon som redan ligger, mitt svar: Nej. Nej, pojken min, det kommer inte att gå. Och så ljuset som lämnar dina ögon. Den fysiska världen som förenas med själens innehåll i en stjärnsmäll som däckar en ensam pojke, kastar honom till marken. Och ingen finns att lyfta upp dig, ingen kan trösta. För hon var allt du hade.

 

In till Mamma så, slangar och skärmar, blinkande ljus, ljudsignaler, blodet i håret. Men hon brukar ju ha lugg, säger du. Vi har kammat hennes hår fel. Rett ut det med vatten på en kam och lagt det bakåt. Du går, steg för steg, mot sängen, stannar, gömmer ansiktet i grannpappans tröja, vill inte mer.

 

Vad händer nu? Hur fort går det? Det vet vi inte, blir mitt svar. Blodet trycker på hjärnan, där alla tankarna finns, där medvetande, kärlek, hopp och allt himlastormande, allt livsavgörande finns. Inte finns. Inte längre. Där andningen finns. Ett litet tag till. Men sedan, vad händer sedan, undrar någon. Någon som kommit för att stötta dig på denna irrfärd, kommit för att trösta, fast det inte går. Jo, då stänger vi av. Det som nu ger åtminstone en illusion av liv hos pojkens Mamma tar vi bort. Vi punkterar luftslottet, stänger av respiratorn, avtäcker den död som redan nu finns därunder.

 

Mamma! Vi hade ju vår lilla värld, du och jag, bäddade in varandra i bomull och värme, borta från den riktiga världen, där jag aldrig vågade vara, aldrig passade in. Och så, långsamt, steg för steg, ut i det stora och okända, med min hand i din. Jag vågade. Jag vågade! För helvete, jag vågade ju, men nu? Utan dig slungas jag tillbaks in i mörkret, där ingen värme finns kvar längre, ingen bomull. Där du för alltid skall fattas mig.

Sorg. Oändlig. Outhärdlig att bära för ett klappande tonårshjärta. Ett alldeles särskilt stort hjärta, med alldeles särskilt stora tankar. Som bara du förstod. Utan dig, inget vi. Utan dig, inget jag. Och jag faller. Som en stjärna över himlavalvet. Och ingen finns som kan ta emot mig. Bara det oändliga rummets lätta krökning, och där bortom, intet.

 

Jo, pojken är därhemma nu, hemma hos grannarna. Ingen kände dem riktigt, förstår du, pojken och hans mamma, alltså, säger du. Du, som också kommit för att hjälpa. Dom skulle ju bara hem från badutflykten, och hon vinglade till, pojken i förväg hem, bondomelett skulle det bli. Det är enkel mat, hade hon sagt. Att laga efter en badutflykt. Grannpojken efter, såg alltihop, en vinglande mamma ut i diket, huvudet i backen, blodet, gräset, helikoptern. Med smattrande vingar, upp i luften med mamman, upp i luften och bort, mot evigheten, som det skulle visa sig.

 

Pojken och grannen kvar. Modiga, stora, nästan vuxna, men fortfarande inte riktigt flygfärdiga. Fortfarande på darrande vingar, fortfarande med klappande små fågelhjärtan, fortfarande med en längtan efter en vinge att krypa ihop inunder. Ett klappande mammahjärta i en helikopter. Blod i hjärnan, blod i håret. Själen som längtar ut för att trösta, men inte når fram. Inte ännu. Min pojk.

 

Du skall komma med ett ljus. Vi får inte stänga av apparaterna förrän du kommit med ett ljus. Vi kammar lugg, bäddar fint, gömmer våra sladdar. Ser hon ut som din mamma nu? Ingen vet, bara du. Du som snart kommer med ett ljus. Du har det i en prasslig plastpåse. Ett vitt blockljus med en metallängel på, fastsurrad med ett rött band. Som inte får tändas i ett rum fyllt av syrgas. Som får stå bredvid en elljusstake och skapa frid vid din mammas sida. Hjälpa mammahjärtat att skicka en sista pulserande våg av omsorg, att omsluta dig en sista gång, få bädda in dig i bomull, dra dig till sig in i värmen för en sista omfamning. Lämna ett stråk av ljus i allt det mörka. Ett farväl för tungt att bära. Men du har inget val. Farväl Mamma. Farväl värme. Önska mig lycka till nu.

 

Så är du borta, hemma. Du har sagt farväl, och framför dig en dimmig verklighet. Vi kvar med alla dem som slutit upp för att finnas vid din sida, vid hennes sida. Som vittnen till det ofattbara. Som kärleksbärare. Från henne till dig, från vuxen till barn, som ledstänger att famla efter i det nya främmande.

 

Det är dags nu. Vi höjer dosen av sömnmedel och smärtstillande. Det enda målet nu, det viktigaste, vårt löfte till dig. Smärtfrihet, ingen ångest. Din mamma i sin djupa dvala. Kroppen som inte orkar kämpa längre, befriad från anspänning, alla våra droger och slangar. Finner frid. Och själen slipper äntligen loss från sin fångenskap. Skyndar till din undsättning, sätter sig i vecket bakom sin pojkes öra och viskar stilla; det är bra nu, Mamma är här.