Blod på din kudde. Blodstrimmor i ditt hår. Lilla docka med klumpar av mascara på ögonfransarna, och spår av festskimrande glitter på ögonlocken.

 

Du hade gjort dig så fin. Ditt hår var blankborstat. Nu ligger det utspritt över kudden, stelnat blod vid tinningen. Du hade klätt dig i ditt allra festligaste. Nu är linnet uppklippt av trubbig sax, BHn nerblodad, ditt örhänge i dikeskanten.

 

Blodet har runnit ut, nytt har pumpats in. Hjärtat har stannat, vi har startat det igen. Innanför de kloka ögonen där du förvarade alla dina tonårsbryderier finns nu bara svullnad och blod, alla kloka tankar söndertrasade, ersatta av ett inferno där ingen klokskap ryms. Irreversibla hjärnskador.

 

Du andas inte. Men ditt hjärta slår. I väntrummet dina föräldrar. Hoppet som är så lätt att tända, men så humant att slå ihjäl när ingen återvändo finns. Jag går mot dem. De ser på mig, söker bland mina anletsdrag efter tecken till glada nyheter. Jag har inga.

 

Det finaste ni har är borta. In i en bergvägg. Hjärnan har upphört att fungera, förstår ni. Skadorna var för stora. Den lilla flicka som ni gett er värld för, bytt blöjor på, baddat feberheta pannan, läst läxor, förmanat och burit med er i hjärtat, alltid. Hon är borta, förstår ni. Hjärndöd. Det kan bli så.

 

Och nu, ja nu undrar vi om ni vet om hon kanske ville donera sina organ?

 

Det har dom ju såklart inte tänkt på. Kanske har dom tagit sig den självklara rätten att avstå från att tänka på det. Hon skulle ju ta studenten på fredag, lilla dockan. Inte har vi haft tid att tänka på hennes organ, det måste ni väl förstå, hon tar ju studenten. Vi hade köpt en klänning. Vi skulle ha landgång och skumpa. Men jo, vi tror att hon ville. För någon annans skull.

 

Det är onsdag natt. På torsdag eftermiddag ringer en minicallsignal, och en till, och en till. Ett hjärta, en lever, en njure. Från lilla dockan till dig därute. Som väntade. Som inte vågat hoppas. Ett liv, och ett till, och ett till. Så lever du vidare när blodet för länge sedan tvättats bort från örngottet, och någon annan vilar på din kudde.

När de båda som en gång fick kalla sig din Mamma och Pappa, och fortfarande trodde på landgång och skumpa, trevande försöker finna sin nya vardag, pickar ditt fågelhjärta i någon annans bröst. Din lever renar någon annans blod. Måtte du le i din himmel, mascaran borttvättad och håret blankt igen, när du ser en annan liten docka, med ett ärr på magen, hoppa hopprep, och kanske en dag växa upp och bli allt det du drömde och lite till.