Det har varit tyst på den här bloggen under våren.

Att lämna ut sitt barns lidande är inget bra sätt att plocka poäng på.

 

Från och med nu blir ingenting sig likt igen.

 

För er som inte hinner läsa hela storyn kan följande kärnfulla sammanfattning räcka:

 

”Dans på slak lina

med skadad ballerina

Kom å se, kom å köp!

Missa inte ballerinan som stöp!”

(OBS! Biljetterna är gratis, för föreställningen e inge bra.)

 

Till er som fortfarande läser: Jag vet inte om jag skall gratulera eller beklaga. Nedan följer en prestationsprinsessas betraktelser, i kronologisk ordning. Från briljans till förfall. Och sen. Om jag får säga det själv. Ett ganska modigt slut.

 

Så länge det bara handlar om dig själv kan du kämpa dig igenom motgång på egen hand. Och när det inte funkar kan du kämpa lite till. Och lite till. Tills du inte orkar längre. Och sen resa dig och kämpa lite till.

 

Jag är skitbra på det.

 

Men sen, när ditt barn mår dåligt, och du inte kan göra ett dugg för att ändra på det, då räcker det inte att bara kämpa. Då måste du svälja all stolthet, ta emot den hjälp som behövs, och sen ta emot lite hjälp till. När inte det räcker måste du kapitulera, inse dina begränsningar och hitta en alldeles ny strategi.

 

Sen blir inget sig likt igen.

 

På ett bra sätt.

 

Det är som om jag hela mitt liv har balanserat på en fin linje där jag kunnat briljera fullständigt.

Jag har lyckats sätta den ena lilla foten framför den andra samtidigt som jag graciöst rört mina armar på ett behagfullt vis medan jag skridit fram längs det tunna repet.

För den oinvigde har det till och med sett ut som att jag gjort det med lätthet.

Som vore jag en naturbegåvning som alls inte behöver anstränga sig.

 

I själva verket har jag kämpat för mitt liv.

Avgrunden har känts bottenlös och minsta felsteg så vore jag förlorad.

Inget skyddsnät. Ingen sele.

En dans på slak lina.

Blotta föraningen om hur det skulle kännas att falla har fått mig att anstränga mig än mer. Kämpa ännu hårdare.

För jag är prima. Ballerina. Och sådana klarar allt. Så är det.

 

Hela tiden ler jag när jag glider fram högt där uppe, och vinkar glatt till alla.

För det ingår i rollen.

Och där, där framme tar linan slut och jag kommer att komma upp på ett fast underlag.

Snart, snart, får jag pusta ut en liten stund.

Men inte än.

 

Så jag ler. Och vinkar. Och glider fram.

Samtidigt, ett märkligt tryck över bröstet.

Men det gör ingenting. För jag ler. Och jag spelar min roll så bra att jag tror på den själv.

Och snart. Snart är jag ju framme. Och får andas ut en liten stund.

 

Men så händer något märkvärdigt.

Den lina jag går på verkar förlängas.

Först sker det helt obemärkt, en liten liten bit i taget bara.

Men sen ser jag det helt tydligt och klart.

Jag är ju inte alls framme snart.

Snarare är jag mitt på.

Där linan är som slakast.

Trycket över bröstet ökar, och allt börjar släppa i kanterna.

Mitt leende blir mer krampaktigt och jag börjar fnittra hysteriskt.

 

Dessutom börjar publiken tröttna.

Det är ju meningen att spänningen skall vara slut någon gång i denna dans på slak lina.

Ballerinan skall nå sitt mål, man skall applådera förlösande i en enda utandning. Och sedan vill publiken gå hem.

 

Dessutom finns det nu plötsligt ytterligare en gestalt på min lina.

Och det är nu det blir svårt på riktigt.

Det räcker inte längre att kämpa hårdare.

Att le funkar inte alls.

 

Gestalten kommer mig till mötes och först ser jag honom bara med suddiga konturer. Undrar hur mötet skall gå till.

Sedan ser jag alldeles klart.

Det är min son.

 

Han dansar också.

Han kommer närmare.

Och genom alla omsorgsfullt applicerade lager av teatersmink ser jag rollprestationen.

Han kämpar lika hårt som jag.

 

Det känns rent fysiskt hur mitt hjärta brister.

Publiken samlas igen nu.

Spänningen tätnar.

De inser, precis som jag, att en av oss måste hoppa.

 

Han är alldeles nära nu. Min pojk.

Han och hans bror är det dyrbaraste jag har.

Jag ser in i hans ögon. Det lilla bruna närmast pupillen. Resten blått.

En både gammal och ung själ i en åttaårings spensliga kropp.

Han behöver sin Mamma.

 

Jag kan inte hoppa.

Jag måste bära honom. Över till andra sidan.

Men hur skall det gå till? Vi är båda redan nära att tappa balansen.

 

Jag drar efter andan och fattar ett beslut.

Jag måste hoppa.

Och jag skall vara noga.

Jag skall koncentrera mig fast att benen skakar och ett kvävt skrik silas genom mina leende vita tänder.

Jag får inte dra honom med mig i fallet.

Jag skall le och hoppa för att rädda honom.

 

Så jag blundar, och skall precis släppa taget när jag kommer på det.

Jag kommer på vad varje människa vid sina sunda vätskor skulle ha gjort redan innan de ens gav sig ut på denna lindans.

Så jag hejdar mig.

Sänker axlarna.

Ser mitt barn i ögonen och så bara gör jag det.

Det självklara.

 

Jag ber om hjälp.

Bara sådär.

Jag har inga större förhoppningar på någon respons, men, se där, ett skyddsnät finns redan under oss och vår halsbrytande lindans.

Bara sådär.

 

Nästan som om publiken bara väntat på att få hjälpa till.

Blivit tilltagande frustrerad över att den galna ballerinan däruppe aldrig fattar att hon inte klarar allt själv.

Sicken en trög ballerina.

Lite jobbigt nästan, för ballerinans självkänsla.

Men nu handlar det ju inte om den.

 

Så jag tar min son i handen.

Och så hoppar vi.

Det ilar i magen och vi är rädda och viktlösa på samma gång.

Vi landar med en stöt på sidan, och jag är rädd att skada honom när vi når skyddsnätet, men han klarar tydligen så mycket mer än jag tror.

 

Och hela ansiktsgjutningen faller i bitar, blöts upp av tårar och silas genom maskorna i nätet.

Publiken är inte längre där för att underhållas.

Vissa har gått hem för länge sedan, men många, många fler än jag någonsin vågat tro, finns kvar.

 

För dom ville aldrig se någon teaterpjäs.

Dom ville se riktiga människor.

Dom visade sig tycka om det som fanns bakom masken och allt smink.

Det hade dom tydligen gjort hela tiden.

 

Och känslan är en märklig blandning av lättnad, kärlek och antiklimax.

 

Känslan av att falla, strax innan man somnar.

Suget i bröstet, den avslappnade kroppen som inte hinner göra motstånd. Den dova dunsen när du landar, och inser att vad som helst kan hända.

Att allt är möjligt, att förutsättningarna har ändrats.

Du har inte bara en enda liten fin linje tillgänglig för din balansakt, utan ett helt hav av möjligheter.

Precis som alla andra.

 

Livet är inte endimensionellt.

Kalla fläckar i bakgrundsstrålningen antyder att parallella universum drar varandra till sig. Rymden är krökt som en donut. Vi kan spegla oss i det förflutna, som befann vi oss i en inverterad fotboll.

 

Och mitt i detta sceneri utspelas våra liv. Både mitt och ditt.

Själv har jag valt att, trots den magnifika fonden, klara allt själv.

I en värld där varenda liten himlakropps position bestäms av interaktionen med andra himlakroppar har jag valt att vara oberoende av andra.

Tänkt att bara jag kämpar tillräckligt hårt så ordnar sig allt.

Och när det inte har ordnat sig har jag kämpat ännu hårdare.

 

Det vi tränar på blir vi bra på.

Så jag är skitbra på att kämpa.

Och jättejättedålig på att ha det bra.

 

Nu skall det bli ändring på det.

Andra bullar så att säga.

För jag börjar få tag på en känsla, av att personen där bakom masken också är värd någonting. Inte behöver censureras. Inte behöver förställa sig. Har samma rätt som alla andra att bara finnas till.

 

Ful och vacker.

Svettig och sminkad.

Med ärr på magen och i själen.

Med både kärlek och ångest i bröstet.

Med både tårar och skratt i dom blå ögonen.

 

Vid liv helt enkelt.

Varken mer eller mindre.

 

Det räcker så, tror jag.

Nu är föreställningen slut.

 

Ridå.

 

(Nästa föreställning blir något heeelt nytt. Ballerina utan lina.)