Så sitter jag här med min dator på ett café igen.

 

Petter i lurarna, och äntligen fattar jag varför jag alltid gillat hans texter så mycket.

Eller, inte bara gillat, jag har nästa känt att han skrivit dom direkt till mig.
Eller till Edward, sju år, om möjligt ännu mer kosmisk än sin Mor:

”Behöver Ingen Makt För Å Känna Mig Stor
Mitt Kungadöme Kommer Inifrån Bror”

King, från albumet Början På Allt, 2013.

Förstår varför jag alltid känt mig mer hemma i förorten än på Östermalm.
Förstår varför jag kände mig udda på Läkarprogrammet.
Varför jag alltid fått anstränga mig för att göra om mig själv.
Tänkt: ”Vad skulle en normalstörd människa göra idet här läget?”
Och sen försöka göra likadant.
Nu har jag lärt mig att dom där normala, dom kallas NT, neurotypiska personer.
Och sån är inte jag. Och har aldrig varit. Kommer aldrig att bli.
Och det känns rätt bra faktiskt.
För jag kan aldrig komma i tid.
Jag öppnar bara posten när jag måste.
Betalar bara mina räkningar på håret i tid för att inte få en betalningsanmärkning.
Jag slösar bort alla mina pengar på impulsköp.
Jag har fått cirka 175 parkeringsböter. Give or take.
Jag har åkt fast för fortkörning, precis lagom många gånger, och lagom fort för att inte bli av med lappen.
Städa kan jag inte heller, eller följa rutiner.
Kan aldrig behålla nån struktur. Inte i något. Alls. Ever.
Aldrig vara förutsägbar.
Jag kan bara fokusera på en sak i taget.
Men det gör jag å andra sidan väldigt bra.
Jag känner mig lätt splittrad, men jag har tusen bra idéer.
Jag är rastlös in i märgen, men jag får massor gjort.
Jag tänker på så mycket samtidigt att jag nästan går sönder, men i kaos blir jag lugnare än någon annan. Då är det riktigt bra att vara som jag.
När omvärlden äntligen går lika snabbt som mitt huvud är jag på topp.
Jag glömmer tiden och barnen kommer i säng för sent, men jag är rätt bra på att åka till Gröna Lund också. Och åka den där snabba bergochdalbanan som plötsligt åker rätt ner i en mörk tunnel. Den som liknar mitt liv ganska mycket.

”För Jag Flyger Högst I Motvind
När Andra Stannar Upp Blir Jag Fartblind
Sträcker Armarna Mot Skyn
Å Tar In Hela Vyn
För På Kanten Till Ett Svart Hål
Känner Jag Vinden I Mitt Hår”

In I Kaklet, Edda Mark 2016, Spotify

”Vill inte ändra på nåt. Jag är en på miljonen. Precis som alla andra.”

 

Jag kan inte äta bara en godisbit och spara resten till en annan gång.
Kan inte vara lagom.
Men att vara min vän kan vara rätt kul faktiskt.
Som att vara i ”the Twilight Zone”, som min kompis Maria sa när vi pluggade ihop.
Vi fick bensinstopp med min rostiga Toyota mitt i rondeller i rusningstrafik, vi blev bogserade från Domkyrkan i Lund, vi snodde mackor utanför föreläsningssalen på sjukhuset för vi hade aldrig några pengar.
Och vi blev bästa vänner.
Vi gillade skymningszonen.
Jag avskyr förutsägbarhet, hittar alldeles för lätt mönster och blir uttråkad.
Men jag är kreativ som få.
Skriver låtar och bloggar, skriver en bok över en helg och driver företag.
Brinner för dom människor jag vårdar, och ger allt, hittar nya lösningar, ger aldrig upp.
Är inte rädd för döden, men vet inte riktigt hur man gör när man lever.
Älskar mina vänner, men blir rastlös när dom ringer.
Förslag om att ses om två veckor faller bort helt. Blir omöjligt att få överblick. Blir rädd att lova nåt jag inte kan hålla.
Tusen tankar som krockar i huvudet ungefär hela tiden.
Några jobbiga, men dom flesta hyfsat ok, och vissa helt briljanta.
Utanför boxen, men med en gräddfil till epicentrum när jag har flow.
Då skriver jag en låt på en kvart, räddar livet på den där kvinnan med blodförgiftning, är bästa tjejen på scen och allt blir magiskt.
Vill inte ändra på nåt.
Jag är en på miljonen.
Precis som alla andra.

När jag var liten gillade jag matte.
Jag kunde gruppera samtliga bokstäver i det min lärare sa i jämna grupper om 14, och sedan dela in grupperna i block med fyra i varje. Som fraktaler.
Nu förstår jag att det var mitt sätt att behålla fokus.
Inte så knäppt ändå.
Till och med ganska påhittigt.
Samtidigt sorgligt.
Sköntont.

”Kalla Mig Bokstavsbarn
Kalla Mig Undantag
Jag E Ett Udda Tal
Helt Fuckin´ Onormal
Byggt Min Egen Form
Skapat Min Egen Norm
De E Klart Ja Sticker Ut
Shit Man Ja Bländar Dom”

Fristad, Början På Allt, 2013

Kan spela den låten på repeat i en evighet.
För mig är den privat på något härligt sätt.

”Jag Har Accepterat Det
Trygg I Min Situation
Tillfreds Med Mig Själv
Så Låt Mig Stanna Här I Min Zon
Här Kan Ja Vara Mig Själv
Här E Min Fristad”

Bara att jag skriver den här texten.

Hur galet är inte det?

Borde kanske tänka efter ett extra varv innan jag lägger ut det här.

Fast, fuck it.

Jag gör´t ändå.