Nu när jag sagt till min terapeut att jag är så himla kreativ och liksom äntligen har hittat MIG SJÄLV, så hoppas jag innerligt att det är sant.

”Nu när jag sagt till min terapeut att jag allt som oftast känner mig som ett miffo kanske jag faktiskt blir ett på riktigt.”

Tänk om det här också är ett luftslott. Tänk om jag egentligen bara är skräp. Ett hopknycklat papper i ett hörn. Ett utkast till något som kunde blivit bra, men där det tyvärr blev lite för många ändringar och överstrykningar för att det skulle vara lönt att fortsätta projektet.
Det vore ju tråkigt.
Nu när jag sagt till min terapeut att jag allt som oftast känner mig som ett miffo kanske jag faktiskt blir ett på riktigt. ”Gör inte så, du kan bli sån” sa man ju när jag var liten. Eller, ännu värre, jag kanske faktiskt helt på riktigt alltid har varit ett. Miffo.
Då hade det ju varit smartare om jag redan från början valt att främst umgås med andra miffon. För då mår jag nämligen lite bättre.
När jag stöts mot andra som också glömmer äta frukost, som tappar bort saker och blir utskällda för en synnerligen klantig parkeringsvariant ungefär hela tiden känner jag mig lite mer hemma liksom.
”IDIOT” var överskriften på lappen på min bilruta. Följt av en lång beskrivning av hur dum i huvudet jag var som parkerat utanför just den här tantens hus, framför just hennes grind, så att den BARA GICK ATT ÖPPNA TILL HÄLFTEN.
Följt av själva tanten i realtid som gick live och skrek på mig.
”Hur dum i huvudet får man vara?” är ett exempel på en återkommande strof.
Jag bad allra ödmjukast om ursäkt, och tänkte att hon, helt ovetandes förstås, men ändå, just verbaliserat en återkommande tanke rakt ur mitt huvud.
”Hur dum i huvudet får man vara?”
Ja, det vet ju inte jag såklart.
För jag är ju dum i huvudet.Och tanten var lite berusad tror jag minsann, och det var inte jag.
Poäng. Till mig. 7-1 till tanten.

”Jag försökte visualisera hur tanten och hennes man, som kanske till och med satt i rullstol, just den här dagen skulle bära in ett piano genom sin grind.”

 

Men det som oroar mig mest med ovanstående scenario är att jag inte brydde mig så mycket.
Det liksom alstrade inte det dåliga samvete som det borde ha gjort.
Jag försökte visualisera hur tanten och hennes man, som kanske till och med satt i rullstol, just den här dagen skulle bära in ett piano genom sin grind. Kanske till och med en flygel.
Men det hjälpte inte.
Jag försökte tänka mig hur det skulle känts om det var mina föräldrar som bodde i huset och något miffo ställt sig utanför just deras grind.
Det hjälpte inte heller.
Eller kanske lite.
Men så plötsligt är jag i studion och spelar in en ny låt.
Plötsligt dyker det upp en gitarrist från Dalarna som lägger gitarr. På min låt.
Det blir jättefint.
Sen lägger studiokillen mer gitarr. Och bas.
Och jag kan sitta tyst och bara se hur det jag skrivit kvällen innan förvandlas till en låt. Till musik.
Ett plus ett blir fyra och jag känner att jag passar in.
Jag dricker ungefär tio kaffekoppar och glömmer äta frukost/ lunch/ har inte med mig någon trevlig frukt till mellanmål.
Men det GÖR inget.
För jag kan vara mig själv.
Jag lägger lite piano på låten och det är helt ok att jag bara leker lite med tangenterna. Det blir riktigt bra. Utan att jag anstränger mig. Utan att jag måste gå omvägen runt att vara någon annan för att duga.
Magi.
(Resultatet blev låten Eldklot – Edda Mark, 2016, Spotify)

”När det var höst och allt var orange, luften var klar och jag kunde andas.”

 

Tänk om det är så här det skall kännas?
Tänk om folk går runt därute i verkligheten och känner så här mest hela tiden?
Jag har ju faktiskt också känt så här förut.
När jag gick från min gymnasieskola ner till Musikskolan och spelade piano istället för att ha historia (och några andra ämnen som jag också hade turen att få välja bort till förmån för musiken).
När det var höst och allt var orange, luften var klar och jag kunde andas.
När jag njöt av att gå den kalla stentrappan upp i det gamla huset och få sätta mig alldeles själv i ett rum och bara spela.
Och när han i rummet bredvid kom in och tyckte det var fint.
Det gillade jag också.
Att det jag gjorde var fint och berörde någon.
Och när jag får stå längst fram på en scen och titta ut över publiken och veta att jag är där för att spela mina låtar. Mina. Ingen annans. Inget som någon kan recensera, för bara jag vet hur det ska låta. Ingen annan.
Men att gilla att stå där längst fram är lite förbjudet i den vanliga världen. Hela allt-ljus-på-mig-grejen är inte PK. Alls.
För vi skall alla vara lika. Alla skall få vara med. Ingen skall ta för sig mer än någon annan. Få mer air time.
För då blir det rättvist.
Sen att inte alla ens VILL stå på en scen, eller vara vid frontlinjen.
Det spelar ingen roll.
Att vissa hellre vill vara publik, bli berörda av den där galningen som står där uppe och utsätter sig för allt det som dom själva inte vågar. Tar risken åt dom så att säga.
Det är inte relevant.
För alla måste göra samma sak, precis lika mycket.
Även om dom inte ens vill.
Annars blir det inte rättvist.

”Min Box är någon annans Utanför.
Andras Utanför är mittfåran i min comfort zone.”

 

Från och med nu kommer jag att strunta i det.
För jag mår bra av att stå där uppe.
Jag trivs bäst när jag får ta risker.
Jag gör det som andra inte vågar.
Som andra inte ens har lust att våga.
Som bara ett miffo skulle få för sig att våga.
Igår fick jag frågan om vad jag gör som får mig att gå utanför boxen.
Utanför min comfort zone.
Mitt svar blev att jag ÄR utanför boxen.
Hela tiden.
I alla fall utanför många andras definition av box.
När jag startar musikskola, står på scen, kör för fort, inte kan låta bli att testa det där som verkar helt omöjligt, bara för att det kliar i hela kroppen annars.
Då är jag precis mitt i boxen.
Då är jag bekväm.
Att borsta tänderna varje kväll, gå upp en viss tid, dammsuga även om vi inte skall ha gäster, gå och lägga mig i tid för att vakna utvilad, betala räkningar innan jag fått minst en påminnelse.
Allt sånt.
Det är DÅ jag går utanför boxen.
Känner mig obekväm.
Känner det som att jag långsamt tynar bort och suddas ut.
Hur allt blir meningslöst och tomt.
Min Box är någon annans Utanför.
Andras Utanför är mittfåran i min comfort zone.
Miffo-fåran.

 
Och jag börjar älska den.