-Asså Guuud vad det blåser ute.
-Jaa, nu har hösten kommit.
-Jaa, verkligen. Bara dom senaste dagarna har det blivit mycket mörkare.
-Ja, vi går ju mot mörkare tider nu.
-Men sen kommer ljuset igen.
-Det har du såå rätt i.
-Förra året regnade det hela oktober.
-Jasså? Ja, jag kanske minns fel, men jag tror bestämt att det var lite bättre första veckan.
-Ja, så var det ju förstås. Men sen till HÖSTLOVET, dåå var det riktigt skitväder.
-Just det. Ja, nu längtar man till varmare breddgrader.
-Ja, nu när du säger det, så åker vi faktiskt till Thailand över jul och nyår.
-Nämen, Guuud så trevligt. Då får ni lite ljus och värme.
-Och så är det ju så billigt också.
-Ja, själv var jag ju magsjuk heela förra julen.
-Usch då.
-Och sen blev min man sjuk. Och lagom tills han mådde lite bättre så blev ju baaarnen dåliga.
-Nämen så tråkigt. Ja, vi har ju varit förkylda i omgångar nu hela familjen. HELA hösten.
-Nu när du säger det så känner jag också att jag har något i kroppen. Som håller på att bryta ut.
-Ja, då får du akta dig så att du inte får samma hosta som jag. Jag har hostat i sex veckor nu. Ja, inte varje dag, men jag har ju inte alls kunnat gå på yogan till exempel.
-Nä. Då kan det ju BRYTA UT.
-Precis.

 
Nånstans där känner jag hur jag brinner upp.

Jag kan inte förstå vitsen med dessa ändlösa samtal.

Kan inte förstå hur det inte kan finnas något ANNAT att tala om.
Men, det är ju kittet som väver oss samman som människor.
Kanske du säger.
Det där småpratet får oss ju att bonda, så att säga.
Känna gemenskap.
Är själva den tråd varav vi spinner vår livsväv.
Kanske är det så.
Eller. Det är SÄKERT precis så.
Amen.
För jag älskar ju alla dom här människorna i mitt liv som håller på precis såhär. Som pratar om precis sånt här.
Hur kan det då komma sig att jag känner mig så himla utanför vid sådana samtal? Känner mig mer ensam än någonsin?
Kan det verkligen vara så att mitt huvud fungerar så otroligt annorlunda?
Att det bara är jag som får lust att brista ut i något extremt opassande?
För annars exploderar jag.
Känner hur jag går sönder bit för bit.
Dör väder-döden.
NB: Hösten kommer VARJE år.

 

”Utan att ha känt vinden i håret och fått hjärtat krossat skulle dom långsamt tyna bort, med en halvsmält Omega 3-kapsel mellan sina läppar.”

 

Förut, när jag var som sjukast, hade hemsjukvård och gick runt med min dropp-påse och alla slangar på ICA, för att jag inte hunnit handla innan ASIH kom och kopplade näringen för natten.
Då.
Då var jag förskonad från sådana samtal.
Nästan immun.
För vad är lite hosta jämfört med hur DU har det?
Fick jag höra.
Ja, det kan ju vara en poäng.
Men faktum är att jag ALDRIG uppskattat samtal om väder och förkylningar. Aldrig nånsin.
Och jag SKITER i vad jag skall göra i helgen.
Eller hur man kan tänka kring sina huslån kontra pensionssparandet.
Jag kunde inte bry mig mindre om hur mycket man bör salta på maten, eller hur mycket vatten man bör dricka varje dag.
Hur mycket Aspartam det är i Cola Light, och hur man kan undfly dolda sockerfällor.
För livet är kort.
Och ibland gör det skitont.
Ibland bara sköntont.
Och ibland är det bara helt färgsprakande och omkullkastar hela vår världsbild.
Men aldrig handlar det om salt, vädret eller utdragen hosta.
Aldrig kan jag styra över det jag fruktar allra mest genom att äta mer Omega 3.
Hur gärna jag än vill kan jag ändå inte rädda dom jag älskar till livet genom att begränsa mängden Aspartam dom får i sig.
Och, viktigast av allt.
Det spelar ingen roll vad det är för väder ute, om det regnar och åskar i mitt huvud.
När jag knappt hör vad som händer för allt dånande och oväsen.

”Då är livet så självlysande att det faktiskt inte spelar någon roll alls att det blev mörkt klockan fyra på eftermiddagen, eller att jag hade rethosta natten före.”

 

Och sen. När jag får vråla car pool karaoke till låten ”Bertil” med Edward den kosmiske, sju år och 72 dagar gammal, på pricken.
Och han tar på sig mina solglasögon.
Och vi sjunger ”Bertil Neeej” och avslutar med att säga ”Toyota” på grumlig göteborgska och skrattar så vi dör.
Ja, då. Då är livet så självlysande att det faktiskt inte spelar någon roll alls att det blev mörkt klockan fyra på eftermiddagen, eller att jag hade rethosta natten före.
Visst är det märkligt?
I veckan släpps tre av mina låtar.
Jag är sjukt stolt över dom.
För det är precis så jag känner.
Det är så det är för mig.

 

”I Mitt Huvud Är Jag Ensam”

”In I Kaklet Och Tillbaks”

”Brinner Som Ett Eldklot”

Text och Musik av den mytomspunna och mäktiga Edda Mark: Edda Mark på Spotify

 

Inte för en sekund tror jag att livet består av salt, väder och Omega 3.
Inte för någon.
Jag tror inte heller ett dugg på att jag på något vis skulle vara mer djupsinnig än någon annan, varken när det regnar eller när solen skiner.
Jag tror på fullaste allvar att vi kan komma närmare varandra genom att prata om vår vardag tillsammans. Om regn och solsken. Om oro för salt och Aspartam. Om hur vi längtar efter ljuset.
Men jag tror inte heller att jag är den enda som innerst inne är rädd för helt andra saker.
Som är livrädd att livet skall ta slut, men samtidigt inte är riktigt säker på hur man gör när man lever.
Som helst skulle vilja låsa in mina barn tills dom blir 26 och förhoppningsvis tillägnat sig något rudiment till omdöme.
Och sen inte låta dom komma i närheten av motorcyklar, sprit, droger, olycklig kärlek, cancertumörer, depression, sorg, fattigdom, krig och brustna hjärtan.
Så länge dom lever.
Som vill skydda dem som en lejonhona mot allt som är själva livet.
Mot allt i vars skugga salt och Aspartam ter sig rätt beskedliga.
Men så endimensionellt deras liv skulle bli då.
Fattigt.
Torftigt.
Och ensamt.

Utan sälta och sötningsmedel skulle dom, inlindade i kvävande moderskärlek, dö väder-döden.

Utan att ha känt vinden i håret och fått hjärtat krossat skulle dom långsamt tyna bort, med en halvsmält Omega 3-kapsel mellan sina läppar.

Medan deras mammor står ute på gatan och pratar om hosta och örtsalt.