Jag har omätbart hög logisk förmåga.

Har jag just fått veta.

”Jag kan gruppera siffror både framlänges och baklänges.
Jag förstår att den gemensamma nämnaren för musik och tidvatten skulle kunna vara begreppet vågform. Men jag känner knappt igen mig på mitt eget jobb.”

Ändå kan jag inte passa tiden.
Jag har ett sällsynt högt IQ och en extraordinär kognitiv förmåga.
Ändå känner jag aldrig igen mig och hittar knappt hem.
Den grupp som finns att jämföra med är för liten, varför man inte kan ange någon siffra för min begåvning.
Det känns som skit samma.
För jag vet inte riktigt vad jag skulle ha ett sådant mått till.
Jag som inte ens kommer ihåg att borsta tänderna om jag inte sätter ett larm på telefonen.
För vad är begåvning?
Är det ett mått på hur väl vi presterar på ett test?
En kvantifiering av i vilken utsträckning vi kan hitta komplexa numeriska mönster?
Då är jag drottning.
Da Queen.
Men är det istället tänkt att vara en indikator på hur väl vi klarar oss här i livet.
Ja, då tror jag mätmetoden är något missvisande.
För, ja, jag kan gruppera siffror både framlänges och baklänges.
Jag förstår att den gemensamma nämnaren för musik och tidvatten skulle kunna vara begreppet vågform.
Men jag känner knappt igen mig på mitt eget jobb.
Åker jag på skidsemester är jag som en guldfisk.
Efter åtta varv nedför samma backe, uppför samma lift, kan jag, under varv nio, titta ned från min korg högt däruppe och entusiastiskt utbrista:
”Titta Älskling, vilken härlig backe – den måste vi åka i snart!”
##****##°°°, tycker maken då.
Suck.

”Det liksom knyter sig i magen och jag ifrågasätter meningen med livet efter bara ytterst korta stunder av administration.”

 

Jag saknar förmåga att organisera min kalender.
Jag skriver glatt upp allting på runda post-it-lappar med dålig klisterförmåga och lägger dem alla i högen vid min matplats.
Sedan flyttar jag högen snett till vänster under själva måltiden, varvid några av lapparna ramlar ned på golvet och in under diskmaskinen.
När högen blir tillräckligt stor välter den, eftersom den är staplad på bland annat min bankdosa. Som ligger där för att den saknar batteri. Som en påminnelse om att köpa nya, alltså.
Vilken sort det skall vara står möjligen på en annan post-it-lapp. Som ligger i en annan hög.
Jag har en extraordinär verbal förmåga.
Jag kan skriva en bok över en helg och tio hyfsade låttexter på en förmiddag, om jag är inspirerad.
Men jag kan inte författa det enklaste mail på beställning.
Det liksom knyter sig i magen och jag ifrågasätter meningen med livet efter bara ytterst korta stunder av administration.
Känner hur jag dör inombords bara vid själva tanken på ordet framförhållning. Tappar livslusten och gnistan. Helt.
Tills jag kanske får syn på ett paket jäst i kylskåpet.
Wow! Lussebullar! Tänker jag.
Och i princip samtidigt börjar jag smula ned jästen i en bunke och smälter smör och häller upp mjölk.
Och när jag råkar öppna frysen istället för kylen när jag skall ställa tillbaks mjölken ser jag ett fryst torskblock.
Cornflakesfisk! Det gillar ju grabbarna. Med lingonsylt.
Ställer in torsken i ugnen.
Då kokar smöret över. Det blir lite bränt i botten, och jag tänker att jag vispar i lite mjöl istället så blir det en redning. Så kan vi ha torsk med vitvinssås istället för cornflakes.
Eftersom vinet är slut blir det sherry.
Och bredvid skåpet med sherryn står den vita gitarren.
Undrar om fingertopparna mjuknat för mycket, eller om jag fortfarande kan spela lite på stålsträngarna?
Jag provar.
A-moll. Jättefint innan C-dur och lite countrykänsla infinner sig.

”Jag kan inte förmå mig själv att räkna ut att jag inte kan köpa en ny klänning från Ida Sjöstedt för 4000 när jag har 382 kronor kvar på kontot.”

Här visar det sig att mjölet är slut och telefonen ringer.
Blir superstressad, eftersom jag nu både bakar, skriver en låt samt bränner sherrysås på spisen, så här är jag inte jätteavslappnad kan man säga.
”Vad gör du?”, frågar rösten i andra änden.
”Nä, inget särskilt, fixar lite bara.”
Svarar jag. Rädd att glömma refrängen på nya låten.
Nånstans här blir det för mycket sherry i såsen, och jag får mjuka upp med lite riven ost och sedan saffran, eftersom det blev lite konstig feeling över alltihop.
”Nääeee, hur hinner du allt?!”
Får jag höra.
”Jaa, jag skiter i allt annat”, skulle jag kunna svara.
”Men, Guuud vad skönt. Vilken häärlig inställning!”
Carpe diem.
Men, kan jag upplysa om, att fånga nuet är bara kul under förutsättning att det aktuella nuet är helt fantastiskt.
Annars är ett slags eskapism alltid att föredra.
Jag kan framgångsrikt räkna ut rätt komplexa tal i huvudet, genom att mentalt hoppa runt i talserier som jag har byggt upp inombords. Ett visuellt system. Som är färgkodat.
Men jag kan inte förmå mig själv att räkna ut att jag inte kan köpa en ny klänning från Ida Sjöstedt för 4000 när jag har 382 kronor kvar på kontot.
Jag hinner gruppera allt du säger i bokstavsgrupper med fjorton i varje, samt dela in dessa grupper i mönster jämnt delbara med fyra. Och vet rent intuitivt att ordet ”Läkartidningen” innehåller fjorton bokstäver.
Men jag saknar helt kapacitet att undvika parkeringsböter på massiva belopp. Jag har trippla prenumerationer på Spotify, eftersom jag hela tiden glömmer mina inloggningsuppgifter. Och inte orkar återställa lösenordet.

 

”Är det ens bra för mig att kunna simma om det bara för mig ut på djupt vatten?”

Så vad är begåvning?
Är det bara hög kapacitet, eller måste man även kunna demonstrera rudimentära förmågor att applicera denna kapacitet på ändamålsenliga vis?
Är det av värde att kunna klockan om man ändå aldrig kommer i tid?
Är det värdefullt för artens fortbestånd att oerhört snabbt förstå att ordet ”parkeringsböter” innehåller 15 bokstäver, eller är det av större vikt att man lyckas betala själva boten?
Skulle ett tecken på ännu högre uppnådd utvecklingsnivå kunna vara att man innehar förmågan att parkera rätt från första början, och därmed undviker böter helt och hållet?
Är det ens bra för mig att kunna simma om det bara för mig ut på djupt vatten, och jag helt saknar förmåga att bedöma när jag bör vända för att orka tillbaks till land?
Borde en sån som jag kanske ta som uppgift att hitta adaptiva mönster i begåvningsprofiler?
Finns det egenskaper som tar ut varandra?

Wasted brilliance.

Jävlar i havet – ett nytt projekt!!!

Måste kila.