Jag ertappar mig själv med att fundera på hur det skulle vara att vara nyfödd.

Hur allt är nytt och spännande och man inte känner någon alls. 
Och skriker för minsta lilla bara för att allt känns helt outforskat och kommer som en total överraskning.

Jag är förväntansfull och skräckslagen på samma gång.
Vet inte om jag har ont i magen eller bara är trött.
Det är svårt att skilja på om jag bara rör på munnen i sömnen eller om jag ler på riktigt.
Ibland vill jag bara skrika i flera timmar i sträck.
Gå min omgivning på nerverna och kräva total uppmärksamhet.
Vill att någon skall gå runt med mig över armen och knicksa med knäna i hopp om att jag skall somna.
Men det gör jag aldrig.
För jag fortsätter skrika.
Tills alla resurser är förbrukade.
Tills man bara vill slänga ut mig genom fönstret eller skrika tillbaks.
Fast det inte hjälper.
Jag vägrar äta på några bestämda tider.
Och framförallt inte när övriga familjen äter.
För då vilar jag.

”Jag är den givna medelpunkten och ingen vill något hellre än att fördjupa sig i hur jag äter, sover och bajsar.”

Sen, när dom vill koppla av i soffan, då vill jag genast ha mat.
Bara för att toppa med att vara uppe till halv tre och vara grinig för att jag inte kan somna.
Och då väcker jag alla.
Alla i hela familjen skall få höra min klagosång och riktigt känna ända in i märgen hur synd det är om mig.
För hela livet kretsar kring mig och ingen kan ifrågasätta det.
Om man så mycket som kröker ett hår på mitt huvud hamnar man i fängelse.
Och just när hela min familjs tålamod håller på att ta alldeles slut, då ler jag mitt allra sötaste leende så att mungiporna går ihop bak i nacken och allt är förlåtet.
Just när min man skall förklara för någon arbetskamrat hur besvärlig jag kan vara och hur lite han sovit, ja då passar jag på att vara mitt allra mest charmerande jag.
Jag skrattar som på kullager och den runda lilla magen hoppar och alla tar bild på mig och vill göra ett litet album som bara handlar om mig och om hur jag är.
Det finns ingen hejd på intresset kring min person.
Jag är den givna medelpunkten och ingen vill något hellre än att fördjupa sig i hur jag äter, sover och bajsar.

”Jag har alls inga förpliktelser, samtidigt som jag förutspås en lysande framtid.”

 

Är jag glad är alla andra glada.
Är jag grinig kan man lika gärna packa ihop och åka hem.
Har jag inte fått mellanmål får hela Täby Centrum reda på det via min otröstliga gråt.
Själv bryr jag mig inte så mycket.
Jag är bedårande omedveten om min egen magnetism, och förstår inte alls hur alla tillåter sina liv att cirkla kring mig.
Hur jag förstör deras liv varje gång jag är lös i magen.
Hur min blickkontakt skänker mening åt ett outsinligt antal vuxnas existens.
Allt är förlåtet och inget är med mening.
Jag behöver inte ens be om ursäkt.
Av mig förväntas allt och inget.
Jag har alls inga förpliktelser, samtidigt som jag förutspås en lysande framtid.
Mina tänder är bara på prov, så jag kan äta vad jag vill utan att det gör nåt.
Jag stoppar i mig massor och får valkar överallt, men det är bara lite gosigt babyhull och inget att oroa sig över.
Jag verkar ganska affektlabil och gråter flera gånger om dagen, men detta är något man tar med jämnmod.
Det går över, säger man.
Hon är i en känslig ålder.
När jag lär mig något nytt får alla veta det.
Sociala medier fullkomligen bombarderas med budskapet om mina nya erövringar.
Man skyr inga medel i sina ansträngningar att illustrera varje delmoment i mina åstadkommanden.

”Omgivningen börjar undra om jag har oupptäckt vattenskalle och jag är i mitt esse.”

 

Om jag misslyckas är det däremot ingen som fäster någon vikt vid det.
Upp igen bara.
Skall jag blåsa? Frågar dom när jag blivit lite äldre.
Och jag vrålar.
Frustrationen vet inga gränser och inte jag heller när jag skriker ut min ilska över att inte ha lyckats på första försöket.
Sååja, allt blir bra ska du se. Får jag höra.
Och då blir jag lite lugnare.
Men så tappar jag nappen och cirkusen är igång igen.
Man hittar inte nappen och min gråt blir alltmer uppfordrande.
För att slutligen övergå i ett allt överskuggande illtjut.
Tills jag är nöjd igen.
Då blir jag som Sir Väs i sin vagga och hela min varelse intas steg för steg av själva definitionen av vila och återhämtning.
Så att jag kan vakna halv sex och vara full av energi och upptäckarglädje igen.
Jag väcker genast hela familjen och ber om olika saker.
Utan ord.
Så att ingen riktigt förstår mig.
Men alla försöker.
Man ger mig frukost, försäkrar sig om att jag har kissat och letar fram nappen.
Man bär runt på mig och ger mig kärlek så att inte anknytningen skall gå om intet.
Man försöker få mig att somna om genom att starta speldosor med olika dinglande djur, men icke.
För då börjar jag vråla igen.
Jag ålar mig runt på hala lakan och det verkar ha slagit slint helt och hållet.
Omgivningen börjar undra om jag har oupptäckt vattenskalle och jag är i mitt esse.
Precis när man är i färd med att ringa Sjukvårdsupplysningen går det över.
Då är alla så glada att jag inte har vattenskalle att dom gör vad som helst för mig.
Då ler jag mitt allra gladaste och jollrar så att det låter som ett riktigt ord och man kivas om ifall det lät mest som ”Mamma” eller ”Pappa”.

Här somnar jag nöjt och vaknar igen som 42-åring.
Hur #svärord# tänkte du när du lät Edward kasta pil på badrumsdörren??+!!! Ropar min man.
Då ler jag mitt allra mest bedårande leende, tindrar med ögonen och försöker mig på ett litet joller.

Det funkar inte.