Jag tänker mig att jag har gått runt hela livet och liksom tyckt att min hy verkar lite mörkare än de flesta andras i det här landet.

”Jag försöker smälta in så bra jag bara kan och synas så lite som möjligt. Så jag får aldrig syn på hur vacker jag är.”

 

Jag har frågat min omgivning om de håller med, men bara fått till svar att det inte är någon fara. Det är nog bara ljuset. Egentligen är ditt skinn precis lika ljust som vårat.
En osäkerhet planteras inom mig då.
För innan jag fick det svaret, om ljuset och att det inte var någon fara, hade jag inte sett min hudfärg som ett problem.
Men nu.
Jag börjar ha långärmat för att det inte skall synas.
Så jag får aldrig chansen att märka att min hud faktiskt tål solens strålar bättre än de andras.
Jag börjar tvivla på mina sinnen och min uppfattningsförmåga.
Så jag ser inte att det finns många som är som jag.
Jag försöker smälta in så bra jag bara kan och synas så lite som möjligt.
Så jag får aldrig syn på hur vacker jag är.
När någon blir retad för att deras hud också är mörk försvarar jag dom inte, för dom är ju inte som jag.
Tvärtom blir jag irriterad över att behöva bli påmind om själva paradoxen.
I att några av oss verkar sticka ut lite från mängden, på ett sätt som tydligen inte går för sig.

”Efter så många år av att försöka vara som alla andra kan jag inte längre skilja ut vad som är jag på riktigt, och vad som bara är hittepå för att passa in.”

Jag blir ledsen.
För jag förstår inte vad som är så fel på mig att jag måste dölja det.
Förstår inte varför det jag glatt noterat redan som liten, nämligen att min hud är gyllenbrun, är så otäckt.
Först för andra, men nu också för mig.
Så det blir väldigt ensamt.
Fast att jag är omgiven av alla sorters människor, både sådana som liknar mig och sådana som inte gör det, både på insidan och utsidan, så blir jag ensam.
För jag kan inte relatera till andra människor när jag inte vet vem jag själv är.
Så jag verkar kanske inte så trevlig.
Det känns som att ingen vill vara med mig.
Det är säkert för det här med skinnet, tänker jag.
Och det kan jag ju inte ändra på.
Ingen kommer någonsin vilja ha mig.
För det är det här med håret också.
Det är liksom mycket svårare att kamma än alla andras.
Det tovar sig och krullar ihop sig och går aldrig att få fint.
Fast att jag har precis likadana kammar, borstar, sprayer och andra hårgrejer som alla andra.
Så jag känner mig som ett UFO.
Och jag har ingen att prata med, för jag vet ju inte vad jag skall prata om.
Efter så många år av att försöka vara som alla andra kan jag inte längre skilja ut vad som är jag på riktigt, och vad som bara är hittepå för att passa in.

”På den platsen är jag osårbar. Ingenting är fel med mig då. Och allt är på riktigt.”

 

Istället skriver jag.
Låtar och berättelser.
Dikter.
Och dom är bra.
Det är jag sjukt säker på.
Även om inget annat är bra med mig, så är mina texter bra.
Det bara är så.
Jag kan känna det vackra.
Jag kan skapa något nytt, som inte fanns förut, och inte hade funnits alls utan mig, och jag kan göra det fulländat.
Förflytta mig till en plats där ingenting är omöjligt.
Och på den platsen är jag osårbar.
Ingenting är fel med mig då.
Och allt är på riktigt.
Det är som att jag ser mig själv utifrån vid sådana tillfällen.
Jag ser den där tjejen som sitter där och skriver.
Och, fastän hon sitter rakt under solen så blir hon inte bränd.
Jag ser det.
Och någonstans är det självklart.
Någonstans vet jag varför.
Och det blir vackert då.
Jag ser det gyllene i min hud istället för det smutsbruna.
Jag ser hur det nästan strålar om mig.
Jag ser att jag sticker ut.
Att jag är annorlunda än de flesta i min närhet.
Oavsett ljus.
Annorlunda på ett fint sätt.

”Kanske är det därför jag inte får lov att sticka ut? För att det blir läskigt då? För dom andra? Hotfullt på något sätt?”

 

Jag känner mig hemma när det blir så.
Trygg på ett sätt jag aldrig gör annars.
Får fotfäste och kan ta sats och trycka ifrån mot underlaget och hoppa högre än alla andra.
Kanske är det därför jag inte får lov att sticka ut?
För att det blir läskigt då?
För dom andra?
Hotfullt på något sätt?
Om jag tog av mig min kofta här och nu och lät mina bara armar glänsa i solskenet, skulle det bli för mycket då?
Eller skulle alla andra våga göra likadant?
Skulle jag upptäcka att jag faktiskt har en familj?
En tillhörighet jag aldrig upplevt förut?
Om jag slutar kamma mitt krulliga hår med den där kammen där alla piggarna redan gått av, eftersom den uppenbarligen inte passar mig, och istället kollar upp vad just mitt hår behöver?
Skulle jag rentav kunna känna mig stolt då?
Så jag börjar på prov fläta en slinga av mitt hår.
Det är svårt, för jag är ny på det här, har aldrig gjort det förut, och det blir lite trassligt. Jag tappar taget om hårtestarna och har nästan gett upp – när någon frågar om jag behöver hjälp.

”Hon vill inte vara med i någon tycka-synd-om-klubb säger hon och drar lite extra i mitt hår så att det svider till i hårbotten.”

 

Vadå hjälp?
Jo, mitt hår är likadant som ditt, så jag kan lära dig! Hör jag henne säga.
Jag har särskilda borstar också, som gör det mycket lättare – skall jag visa?
Och jag får flätor.
Det tar skitlång tid och jag känner mig dum och uttittad.
Men det är bara jag och hon där.
Så jag vågar till slut fråga vart hon har lärt sig göra så fina flätor.
Av min syster, säger hon.
Våra föräldrar är från Uganda.
Min mamma och min syster har likadant hår.
Vad jobbigt, säger jag.
Men hon förstår inte.
Jo, alltså, vad synd om er som har sådant här hår allihopa!
Hon förstår fortfarande inte.
Hon vill inte vara med i någon tycka-synd-om-klubb säger hon och drar lite extra i mitt hår så att det svider till i hårbotten.
Det glöder i hennes ögon och hon är nästan förbannad när hon frågar mig om inte jag har fattat att mina föräldrar antagligen också kommer från Uganda??!!
Och att jag borde vara stolt över det.
För det är jättevackert där, och hela resten av hennes familj bor där fortfarande.
Hon visar bilder och jag får som ett tryck över bröstet.
Det känns som att allt rasar, och jag får inte luft.
För dom ser ut precis som jag.
Och hon också.
Och flera stycken i min skola.

”I vanlig ordning är dom som känner sig underlägsna begränsade av omvärlden och av sig själva till att tro att hela deras varande definieras av en enda av alla deras egenskaper.”

 

Det visar sig finnas en hel kontinent där folk ser ut som jag.
Inte exakt – det visar sig tvärtom att även dom är lika olika varandra som folk är här hemma – men tillräckligt mycket för att jag skall förstå var jag har mina rötter.
Och, precis som i landet där jag växt upp, är en del otroligt vackra, andra lite mindre vackra, vissa korta och vissa långa.
Vissa är trevliga, andra mindre trevliga.
Vissa känner sig underlägsna, för att dom fått lära sig att vara det.
Andra är stolta.
Och i vanlig ordning är dom som känner sig underlägsna begränsade av omvärlden och av sig själva till att tro att hela deras varande definieras av en enda av alla deras egenskaper. Och att den egenskapen dessutom är fel. Helt fel.
Medan dom som är stolta är det för att dom vet att dom är så många saker. Smarta, känslosamma, mörka eller lite ljusare i skinnet, driftiga, kärleksfulla, arga ibland, glada ibland.
Och för att kunna vara allt det där med stolthet måste man acceptera sig själv för alla dom saker man är.
För att kunna göra det måste man få en rättvis chans att ta reda på vem man är.
Om man har sina rötter i Uganda behöver man alltså få reda på det.
Och man behöver få veta att många fantastiska personer faktiskt kommer från just Uganda.
Att man har en hel familj där.
Och man behöver inte skyddas från det faktum att man har sina rötter någon annanstans. Tvärtom. Först när man förstår varför man sticker ut från mängden i just det sammanhang där man råkar vara uppväxt kan man utnyttja fördelarna till fullo. Och få redskap att hantera dom särskilda utmaningar man kan ställas inför.

”För på baksidan stod det visserligen bara Made In Eslöv, men på framsidan…”

 

Känslan i att hitta sin familj är obeskrivlig.
Att slippa vara ensam.
Slippa känna sig fel.
Istället få känna sig unik i sitt sammanhang.
Göra det mesta utav det.
Våga se alla andra som också är unika.
Fast på andra sätt.
Får jag en enda gång till höra att det minsann inte syns att mina föräldrar är från Uganda, och att jag därför inte behöver oroa mig – eller, än värre, att ALLA är från Uganda – kommer jag att trycka upp den här texten rakt i fejan på personen i fråga.
För alla ÄR inte från Uganda.
Alla är som bekant inte heller från Sverige.
Alla har inte långt ljust hår.
Och alla har inte en liten släng av ADHD.
Det enda man kan säga säkert är att medaljens framsida är lika stor som dess baksida.
Men för att ha en rimlig chans att faktiskt hitta medaljens framsida måste man få reda på vilken av alla medaljer man skall vända på.
Och då, kolla kolla, då visade det sig att man fått värsta guldmedaljen.
För på baksidan stod det visserligen bara Made In Eslöv, men på framsidan…

 
Så nu försöker jag febrilt välta runt min medalj, och den är stor och tung som ett traktordäck i Strong Man, men med tanke på baksidans enorma yta förväntar jag mig inget annat än en förstaplats på framsidan.
Och, var lugn, Jantelagen har slutat gälla för länge sedan.
Vi har alla fått var sin medalj.
Det jobb vi måste göra själva är att se till att vända den med rätt sida mot solen.
Då glänser den nämligen alldeles enastående fint och mycket.

Och länge.
Supersuperlänge.