Sekund för sekund skall jag klara det här.

Nu. Nu. Nu. Och nu.

Skall jag klara det här.

En efter en staplas tidsenheterna på varandra och sekunder blir till minuter, minuterna till timmar.
Gör mig starkare.
För jag har klarat av dom.
Det trycker över mitt bröst. Hårt.
Jag måste nästan hålla om mitt huvud för att begränsa känslorna som finns därinne.
Och jag klarar av det också.
Att försöka och försöka, tro att vi närmar oss mållinjen, kämpa lite till.
Bara för att gång på gång se målet flyttas längre och längre fram.
Fortfarande inom räckhåll, ändå alltför avlägset för att det skall gå att bara slänga sig över det vita strecket och sedan få pusta ut.
Bit för bit. Knaprar det här på min tillförsikt.
Men jag tål det.
Bit för bit går hela jag sönder, även om det inte är ett alternativ.
Så jag står kvar.
Det här börjar bli som att ha ett alldeles eget löpband två meter före mållinjen, där allt man kan göra är att fortsätta springa för att inte falla av, men med full vetskap om att man heller aldrig kommer att komma fram.
Som Bamses åsna på jakt efter en morot i ett metspö, femton centimeter framför mulen.
Men jag ger inte upp.

”Blir utredd kors och tvärs och gör säkert bort mig hur mycket som helst.
Men det skiter jag i. Tillräckligt mycket i alla fall.”

Känslan av att det inte spelar någon roll.
För varje del av mitt liv som jag släpper taget om. Formar om. Anpassar. Slipar bort smutsen från.
För varje sådan del dyker en ny upp, där jag saknar verktyg.
Jag sågar i ett järnrör med en fogsvans.
Men jag ger aldrig upp.
Jag kämpar för mina barn.
Jag sågar mig blodig och svettig med dom fullständigt larviga verktyg jag har. Jag får aldrig någon paus.
Smärtan i den gråt som tillhör det finaste jag har får mig att vilja skrika rakt ut.
Så jag tröstar, coachar, lyssnar, blir skälld på. Försöker, gör fel och försöker igen. Jag torkar tårar och duckar sparkar. Jag navigerar längs en skör tråd utan karta och lokalsinne.
Jag släpper min karriär, min ekonomi, mina intressen.
Jag slåss och skaffar mig ovänner.
Jag upptäcker att jag är starksvag.
För jag gråter och slåss samtidigt.
Jag är nära att ge upp, men gör det aldrig.
Jag sväljer all stolthet och blottar mig totalt.
Blir utredd kors och tvärs och gör säkert bort mig hur mycket som helst.
Men det skiter jag i. Tillräckligt mycket i alla fall.

”Blåslagna passagerare bakom slät metall.
Trasiga crash test dummies i ett fläckfritt hölje.”

När jag var liten frågade jag mina föräldrar om dom skulle springa nakna runt kvarteret om det behövdes för att rädda mig när inget annat hjälpte.
Det skulle dom sa dom.
Det känns som att det är precis det jag själv gör just nu.
Och kanske, kanske kommer vi lite framåt. Ett tag.
Tills löpbandet börjar gå ännu snabbare och gränserna för det möjliga tänjs ännu mer.
Jag tål massor.
Men det betyder inte att det inte blir bucklor i plåten när jag blir påkörd.
Det betyder inte att inte airbagen löser ut ibland och jag blir sittande med huvudet inborrat i något stort, vitt och mjukt och nästan inte orkar resa mig upp, och måste ringa efter bärgningsbilen.
Tvärtom blir det massor med bucklor i min plåt. Hela tiden.
Hela framvagnen trycks ihop och man ser knappt vad det är för modell på bilen längre.
Det kallas deformationszon.
När höljet tar smällen och krossas till oigenkännlighet skyddas det som finns innanför. Även om det blir ganska rejält omskakat av och till.
Och att krascha utan bucklor vore inte någon bra lösning.
Blåslagna passagerare bakom slät metall.
Trasiga crash test dummies i ett fläckfritt hölje.

”När jag samlat lite kraft skall jag gå ut i min verkstad.
Jag skall tänka och klura tills jag kommit på ett sätt att hjälpa mina barn bygga riktigt bra deformationszoner.”

Jag har testat båda.
Jag har kraschat både med och utan deformationszon.
Och jag måste säga att ingetdera är helt utan fördelar.
Ibland kan en skitsnygg kaross göra att trasigheten innanför känns lite mer uthärdlig.
Och ibland är det istället skönt att för en liten stund få låta skallen vila mjukt i krockkuddens bullighet, stanna upp ett tag, fundera på hur man skall komma vidare och vart.
När jag samlat lite kraft skall jag gå ut i min verkstad.
Jag skall tänka och klura tills jag kommit på ett sätt att hjälpa mina barn bygga riktigt bra deformationszoner.
Jag skall göra prototyper, kassera dom, tänka om, försöka igen.
Tills jag har hittat precis dom verktyg som behövs för att konstruera det mest skyddande höljet, utan att förstöra åkturen.
För jag kommer aldrig kunna hindra dem från att köra.
Och jag vill det inte heller.
Dom är sportbilar, precis som jag.
Och Gud vad jag unnar dom att få cabba ner och känna fartvinden i håret.
Suget i magen när man tar en kurva helt perfekt. Skär mittlinjen med full kontroll.
Men fabriksutförandet behöver uppgraderas något, för att tåla den typ av körning som jag vet att bilarna kommer utsättas för.
Kanske inkluderar detta även något bättre stötdämpare, men det får komma senare. Som ett tillval.

”Tills uppgraderingen är klar får dom åka i min bil.”

När jag kommer in från verkstan, smutsig om overallen och med olja i flätan, skall jag krama mina pojkar lite extra. Säga att jag ser hur dom kämpar. Få dom att orka härda ut även om leveranstiden är lång, för dom har många härliga åkturer framför sig.
Tills uppgraderingen är klar får dom åka i min bil.
Den är sjukt snabb, får punktering ibland, men jag vet hur man hanterar den, hur man tar kurvorna.
Och även om den är bucklig på utsidan, så vet jag att dom sitter säkert.
För jag låter aldrig någon komma åt det finaste jag har.
Och under den buckliga karossen är jag stark.
Sjukt stark.

Det här är ingen j-a familjecontainer.

Det här är en på miljonen.

Det här är blod, svett och tårar.

I startblocken.

Custom made.