Kära Chef över min aktuella värld.

Jag skriver till dig för att jag upplever mina nuvarande arbetsuppgifter som övermäktiga, rentav omöjliga att utföra.

Jag upplever arbetsbelastningen som omänskligt hög, även när jag prioriterar benhårt.
Det skall villigt erkännas att jag är osäker på vem du egentligen är.
Ibland har jag kallat dig Gud, men börjar tvivla på om du finns i så fall.
Ibland har jag kallat dig Summan Av Alla Energier, men börjar tro att det vore samma sak som ett svart hål.
Jag vet ärligt talat inte om du ens existerar, men måste ju chansa ändå, eftersom jag annars inte har någon att vända mig till.
För att fatta mig kort vill jag härmed be att få ansöka om byte av solsystem under den kvarvarande tiden av min existens.
Bakgrunden till denna vädjan är att jag finner arbetsförhållandena ytterst orimliga i den aktuella kontexten. Rentav obegripliga.
Efter en rad till synes slumpmässiga beslut från ledningens sida befinner jag mig i en situation där jag inte finner något som helst sammanhang.
Och då vill jag, utan att skryta förstås, ändå påpeka att jag har en väldigt välutvecklad logisk förmåga.
Jag kan avkoda dolda mönster bättre än de flesta på den här arbetsplatsen, men ändå hittar jag i dagsläget inga tecken till någon övergripande plan eller förtroendeingivande strategi som jag kan luta mig emot i mitt fortsatta arbete.

”Jag förstår att min begäran om byte av solsystem kan upplevas plötslig. Kanske rentav som ett utslag för bristande impulskontroll från min sida.
Men jag kan försäkra dig om att så inte är fallet.”

Hela tiden får jag nya arbetsuppgifter kastade på mig, vilka var för sig skulle motivera en heltidsanställning.
Jag har tagit mig an dem med tillförsikt och en inneboende övertygelse om att mitt arbete är meningsfullt och för projektet framåt.
Vissa uppdrag jag erhållit har inneburit minimal tid för förberedelse, vilket, parat med den risk jag förväntats utsätta mig och mina anställda för under genomförandet av uppdraget, medfört en mycket stor stress och anspänning.
Vetskapen om att ett misslyckande från min sida skulle innebära att mina så kallade protegéer inom koncernen skulle fara väldigt illa har gjort det hela än svårare.
Jag har bitvis klandrat mig själv och misstänkt att jag varit inkompetent och okvalificerad, varför jag gått en rad utbildningar, samtliga på min fritid och bekostade med privata medel, men då förutsättningarna hela tiden ändras på ett så oförutsägbart sätt har detta inte givit önskat resultat.
Jag förstår att min begäran om byte av solsystem kan upplevas plötslig. Kanske rentav som ett utslag för bristande impulskontroll från min sida.
Men jag kan försäkra dig om att så inte är fallet.

”Tät dimma och störande partiklar i atmosfären skuggade tyvärr signalen, varefter satelliten kraschade in i en hittills okänd himlakropp och kontakten bröts. Oturligt nog.”

Istället har situationen ställts på sin spets då jag inte längre känner att jag kan garantera säkerheten för mina adepter.
Och här vill jag poängtera att handledningen av dessa två, mycket lovande men oändligt ömtåliga, protegéer är mitt huvudsakliga uppdrag, varför situationen blir extra allvarlig.
Det kan möjligen upplevas drastiskt att helt byta solsystem, men jag kan försäkra dig om att jag uttömt samtliga övriga alternativ.
Jag har provat att förstärka våra arbetskläder för att vi bättre skall tåla arbetsmiljön.
Detta har resulterat i att vi alla tre nu förflyttar oss väldigt långsamt, givet rustningens tyngd på våra kroppar.
Inte heller ser vi ut ordentligt genom den bepansrade gasmasken.
Jag har försökt ändra atmosfärens sammansättning, så att vi skall få lättare att andas, men för detta krävs samarbete mellan flertalet divisioner inom firman och tyvärr saknas fungerande arbetssätt för den graden av samordning.
Jag har också provat att flytta på några andra planeter i vårt solsystem, då jag misstänkt att vi befunnit oss i radioskugga och kanske därmed missat eventuella hjälpsändningar som kunde underlättat vårt arbete.
Emellertid har det visat sig att övriga planeter är fast i samma obevekliga typ av omloppsbana som vår egen, varför ej heller detta varit en framkomlig väg.
En period hyste jag stort hopp till möjligheten att skicka ut satelliter och hoppades att dessa skulle förse mig med tillräckligt med information för att helheten skulle klarna, men tät dimma och störande partiklar i atmosfären skuggade tyvärr signalen, varefter satelliten kraschade in i en hittills okänd himlakropp och kontakten bröts. Oturligt nog.

”…de många brandkårsutryckningarna parat med frekventa akut livräddande insatser kring vår arbetsenhet sannolikt haft en skyddande inverkan mot dylikt navelskåderi.
Tiden har helt enkelt fattats mig.”

Fram tills nu har jag bidat min tid, och försökt hålla ställningarna.
Det är lätt att förfalla till paranoia och allmän misstänksamhet när saker går en emot, men jag anser mig stolt kunna lägga till min meritlista att jag faktiskt lyckats undvika denna mentala fallgrop.
Det skall dock erkännas att de många brandkårsutryckningarna parat med frekventa akut livräddande insatser kring vår arbetsenhet sannolikt haft en skyddande inverkan mot dylikt navelskåderi.
Tiden har helt enkelt fattats mig.
Nu anser jag mig dock tvungen att slutligen agera på ett mer kraftfullt och definitivt sätt.
Jag är av uppfattningen att det rentav är min skyldighet att göra så då jag inte längre upplever att jag har ens de mest rudimentära resurser för att garantera mina adepters säkerhet.
De visar båda tecken till att ta skada av rådande omständigheter.
Jag hinner inte längre hålla efter våra rustningar, då de utsätts för ett så extremt slitage. Istället läcker det från omgivningen in ytterst frätande materia som tenderar att fastna på dräktens insida, och på så vis utsätter oss för irreversibel skada.
Även motivationen och tilltron till framtiden sviktar och sjukfrånvaron är oroande hög.
Jag har därför beslutat att göra ett sista försök att lösa situationen på fredlig väg – genom att ansöka om förflyttning för mig och min arbetsgrupp, där vi totalt är fyra personer. Till ett annat solsystem.

”Mina krav är i ett sådant, ännu rent hypotetiskt, läge inte förhandlingsbara och någon betänketid erbjuds inte.”

Då jag anser mig ha utfört min beskärda del av övertidsarbete och beredskap är mina förväntningar på det nya solsystemet höga, utan att vara orimliga.
Jag förväntar mig sålunda att det nya solsystemet väljs med omsorg avseende förutsättningar för mänskligt liv och utveckling.
Jag förväntar mig också en human chef som ger oss alla tid att acklimatisera oss, samt slicka såren efter den skumpiga resan genom världsrymden.
Goda boendeförhållanden och tillgång till näringsriktig kost anser jag vara en självklarhet.
Likaså nya arbetskläder i lättviktsmaterial, gärna med backventilsfunktion så att perspiration kan tränga ut utan att föroreningar släpps in.
Men mest av allt förväntar jag mig en tydlig arbetsbeskrivning samt en väl genomarbetad katastrofplan med god spridning i hela organisationen.
På förekommen anledning vill jag också ha en namngiven chef.
Bakgrunden är den uppenbara orimligheten i att spendera så stor del av sin arbetstid som jag gjort på att ta reda på om det överhuvudtaget finns en chef, och vad vederbörande i så fall har för mål med verksamheten, utan att någonsin få något entydigt svar, och därmed arbeta såsom i ett vakuum, utan någon att vända sig till med frågor, synpunkter och klagomål.
Om jag inte erhåller ett svar av dig på denna förfrågan med vändande post ämnar jag ställa ett ultimatum.
Mina krav är i ett sådant, ännu rent hypotetiskt, läge inte förhandlingsbara och någon betänketid erbjuds inte.

”I efterhand kommer du att undra vad som hände.
Men då kommer vi redan att vara långt borta.
Och inte ens du kommer att veta om du någonsin funnits på riktigt.”

Följande kommer i detta läge att ske:
Jag kommer att montera ned solen.
Jag kommer att ta den i pant och lämnar inte tillbaks den förrän jag och mina protegéer kan garanteras rimliga livsvillkor.
Jag kommer att förvara den på ett säkert ställe och lovar att den återlämnas i klanderfritt skick så fort mina villkor är uppfyllda.
Det kommer att bli mörkt, men inte mörkare än på min arbetsplats, där inga nya glödlampor erbjudits på många år nu.
Det kommer att bli kallt, men inte kallare än det är i den isolering som uppkommer när man inte längre kan skydda dem man är satt till världen för att skydda.
Ingenting kommer längre att kunna växa, precis som inget kunnat frodas under vår långa period av orimliga arbetsvillkor.
Inget nytt syre kommer att bildas och känslan av andnöd och tryck över bröstet som uppkommer genom ansamlingen av koldioxid kommer att vara påtaglig och alldeles på riktigt.
Men det kommer inte att vara länge.
Bara en alldeles kort liten stund kommer du att få känna på mina livsvillkor.
Sedan kommer du att gå med på vad som helst bara allt blir som förut igen.
För du skulle aldrig orka.
Och jag klandrar dig inte.
I efterhand kommer du att undra vad som hände.
Om det bara var en ond dröm, ett fönster till en annan värld.
Som öppnats och stängts innan du hann tänka efter.
Men då kommer vi redan att vara långt borta.
Och inte ens du kommer att veta om du någonsin funnits på riktigt.
Eller om du bara var mitt sista desperata försök att fråga någon vuxen.
Ringa en vän.
Fråga publiken.
Dra lott.
Slippa förstå att slumpen är min högsta chef.
Att kaos är granne med Gud.

”Återigen känslan av att bli tröstad av fraktaler.
Att vara del av något större.”

Och så hjälpte du mig till slut ändå.
Mia Culpa.
För lika ensamt som det är att inse att ingen finns att fråga till råds längre, lika stark blir känslan av samhörighet, gemensamma livsvillkor, lika för alla. Fast med olika utfall. Rättvis orättvisa. Hur summan av all slump utgör en helhet där sannolikheten är jämlik.
Återigen känslan av att bli tröstad av fraktaler.
Att vara del av något större.
Och jag är lite mindre rädd nu.
Klockan är halv tre på morgonen och jag skall krypa in och lägga mig bredvid Alex under ett bulligt täcke.
Jag skall känna värmen från mitt barn och jag skall försöka våga tro på att slumpen kan vara på vår sida.
Jag ber utan att veta till vad eller vem.
Jag vet bara att om han är sjuk nu, om han och hans bror måste utstå ännu mer, då är måttet rågat. Då ställer jag ultimatum.
Och min lösning är enkel och helt genial.

Jag monterar bara ned solen en kort stund.
Tar den som pant.
Lämnar inte tillbaks den förrän han är frisk igen.
Fixar det, jag svär, ingen biggie.

För det här är ingen j-a familjecontainer.
Det här är plattan i mattan.
Det här är blod, svett och tårar.
I startgroparna.

#CustomMade

#SolarEclipse2017