Att vänta är jobbigt.

Att inte veta vad man skall vänta sig är ännu jobbigare.

”Nu är det fem timmar kvar
Tills jag får veta om jag tillhör en annan stam.
Än den jag trodde.
Om jag hör hemma någonstans där jag bara trodde att andra bodde.”

En gång var jag med och ordnade julfika för min äldste sons klass.
Jag fick veta att jag skulle ta med några bullar eller så och komma klockan åtta.
Till klassrummet.
Det var via mail, och det tog kanske tre, kanske fyra också, försök innan jag svarade.
Fast när det var dags åkte jag dit. Har svårt att hålla koll på allt, men gillar att baka bullar, så, hur svårt kan det bli, liksom.
Väl på plats var jag noga med att berätta för mammorna som mailat att jag tyckte det var jättetrevligt att dom dragit ihop det här med fika. Sådär härligt spontant. En kul idé liksom. Och trevligt att dom frågade mig också.
Ja, det är ju sånt klassföräldrarna gör.
Varje år.
Svarade min kompis. Väldigt vänligt.
Jag hade alltså varit klassförälder i en hel termin utan att veta om det.
Orka.

”Eftersom det ändå är så stökigt i min bil gör inte lite barr kring växelspaken så stor skillnad”

Idag ringde nämnde son kl 08.07 och berättade att vi glömt att köpa julpresenter till fröknarna.
Lättnaden när han fick höra att jag, hans förvirrade Mamma, faktiskt kommit ihåg att swisha 60 kronor (kanske till någon klassförälder) var påtaglig.
Och jag kände mig stolt.
Hans lillebror påpekar ofta hur galen Mamma är.
Glatt berättar han för alla som vill höra på hur hans Mamma kör i cirklar för att hon inte hittar, får böter, kör fast med bilen när hon försöker ta en genväg, och aldrig kommer i tid.
Han låter nästan lite stolt då.
Och i söndags pyntade vi granen.
Jag och han.
Jag hade köpt den själv. Den var jättestor och fick knappt plats när vi skulle ta hem den, men eftersom det ändå är så stökigt i min bil så gör lite barr kring växelspaken inte så stor skillnad.
Vi öppnade alla pyntlådor samtidigt.
Några kulor gick sönder och toppstjärnan var lite svår att få dit.
Men granen välte bara en gång och till slut blev den jättefin.
Under tiden satte vi upp tomtar och tappade svindyra stearinljus i golvet.
Vi bakade pepparkakor och stekte prinskorv, som vi åt direkt ur stekpannan.
Jag satte massor av 2014 års julfrimärken på olika kort som jag la i en hög.
Sonen gjorde en pärlplatta samt några mattetal.
Vi var sjukt stolta, osams, glada och tappade tålamodet.
Granen fick en skitelegant karatespark (med snurr och bra rotation i höften – whoop) och några garntomtar trasslade ihop sig.
Vi sjöng till Lugna Favoriters jullåtar och använde brödkaveln som mikrofon.
Jag tappade kaveln på sonens stortå och det gjorde jättejätteont.
Alltihop tog två timmar.
Vi var i vårt esse.
Kommer minnas sådana stunder när han är stor.

”Han som föll för den där tjejen som 10 år senare kom 45 minuter försent till vigseln.”

Fyra och en halv timme kvar nu.
Vi åker dit tillsammans.
Jag och min man.
Jag och han.
Han som alltid stått vid min sida.
Som kämpat och slitit sitt hår.
Som blivit kallad planeringsfascist och glädjedödare.
Snål och tråkig.
Men som nu får lite välförtjänt upprättelse.
Jag och han.
Han som en gång för tjugo år sedan föll för den där tjejen som var lite galen.
Spontan och kreativ.
Intuitiv och rolig.
Hon som tio år senare kom 45 minuter försent till vigseln.
Som trasslade in foten i ratten medan han körde så att vi nästan krockade.
Som lyckades kasta ett geléhallon med gudomlig precision i en perfekt båge in genom en tants bilfönster när vi stod i kö för att ta oss till midsommarfirande i Skalhamn.
Och som samma Midsommarafton tyckte det var jätteroligt att kasta färskpotatis över planket in till grannens tomt, så att hela familjen till slut kom över och var superarga.
Med barnen på armen.
I cykelhjälm.
Eftersom det regnade potatis i deras trädgård.

”Känner pirret i magen vid tanken på något nytt. Sedan suget i bröstet när jag tänker på vad det nya skall komma att innebära.”

Fyra timmar och tjugo minuter nu.
Vänta är det värsta jag vet.
Namaste, djupandning, yoga, mindfulness, räkna till tio.
Funkar inte.
Inte när man kommer av sig redan efter 1-2-3-4 och börjar tänka på om inte glaserade äpplen är trevligt till jul, trots allt.
Men vi skall ju inte ens vara hemma.
Vi kommer ju inte ens att ANVÄNDA granen, som Edward säger.
Det vill säga, vi kommer inte att lägga julklappar under den.
Inte läge för glaserade äpplen alltså.
Däremot kanske dags att börja handla julklappar.
Det är ju trots allt 21 december, och om två dagar reser vi bort.
Jag har nu fyra timmar och arton minuter på mig.
Att handla. Vänta. Våndas. Tänka.
Ha hjärtklappning och ångest.
Känna pirret i magen vid tanken på något nytt.
Sedan suget i bröstet när jag tänker på vad det nya skall komma att innebära.

När vi ser på Schyffert & Lindströms föreställning ”Ljust & Fräscht” från Globen på SVT en fredagskväll för ett par veckor sedan mår jag så dåligt att jag bara sitter och stirrar rakt fram och funderar på om min familj inte skulle ha det bättre utan mig trots allt.
I längden.
Jag kunde bo i någon lägenhet där jag kunde ha cirkusföreställning på söndagarna.
Så kunde vardagarna vara strukturerade och normala.
Fungera helt enkelt.
Det blir ju otroligt deppigt att känna så.
Orkar inte ens prata.
Men så får jag en idé.
Mitt i det här ledsna kaoset i mitt huvud tänker jag plötsligt på hur kul det verkar vara med stand-up. Comedy alltså.
Faktum är att det finns folk som tror att jag skulle vara riktigt bra på sånt.
Sjukt roligt.
Blir taggad över idén.
Bara helt underbart att stå där och ha koll på läget.
För det har jag ju faktiskt i sådana situationer.
När det gäller.
Tillräckligt mycket.
Jag var konferencier på Konserthuset när jag var 15.
Det blev riktigt bra.
Och detta trots att mina strumpbyxor tappat resåren i midjan så att de satt nere vid knäna och jag var tvungen att halta fram med benen som i ett X sista halvtimmen innan pausen. Sen gick det rätt bra utan. Strumpbyxor alltså.
Jag och min bästis satte upp en egen pjäs för hela skolan när vi var 12.
Jag var helt distanslös och höll en alldeles för lång monolog, stående på en pall i lånad röd långklänning.
Men dom andra var rätt bra.
Och vi vågade.
Stentungt ju.

”Är jag ett UFO sen? Rent officiellt alltså?”

Fyra timmar och tre minuter nu.
Är jag ett UFO sen?
Rent officiellt alltså?
Kommer folk se på mig att jag är annorlunda?
Kommer jag att bli ett gäng bokstäver bara, för alla som inte känner mig?
Kommer jag plötsligt att bli någon annan?
Är ramarna snäva i sig själva, eller kan jag vara med och bestämma var gränserna skall gå?
Och spelar det någon roll?
Tror inte det.
Jag har ju alltid varit såhär.
När jag blev läkare var jag såhär.
När jag kom på den där briljanta forskningsidén var jag såhär.
När jag startade mina företag var jag såhär.
När jag skriver mina låtar är jag såhär.
När jag skriver mina krönikor är jag såhär.
Det var jag som fick det där jobbet.
Det var jag som tog alla examina.
På första försöket.
Det var mig min man blev förälskad i.
Det är jag och ingen annan som är Mamma till mina två pojkar.
Det var jag som startade den där musikskolan.
Det var jag som stöttade mina vänner när de mådde dåligt.
Det var jag som bakade saffransbullar och skickade i en liten ask till min Farmor i Arvika när hon var för sjuk för att baka egna.
Det var jag som stod upp för den där killen i skolan som blev mobbad.

”Nä, Lilla Gumman. Det skulle aldrig funka. Tror det är så man gör nu – eller?”

Men det var också jag som inte trodde på mig själv.
Det var jag som trodde att jag var dum i huvudet under läkarutbildningen, eftersom jag såg saker på ett annat sätt. Än dom andra.
Det var jag och ingen annan som för tjugo år sedan gick fram till föreläsaren i pausen bara för att jag tvunget ville ställa en fråga.
Han hade berättat om jonkanaler och transportörer som hjälpte cellerna att kommunicera med varandra och med sin omgivning.
Jag var bara tvungen att fråga om man inte skulle kunna använda dom där kanalerna och transportfunktionerna till att transportera in läkemedel i till exempel cancerceller?
Så att dom dog?
Men dom andra cellerna överlevde?
”Nä, Lilla Gumman. Det skulle aldrig funka.”
Tror det är så man gör nu – eller?

Så.
Om det nu skulle vara så att en ny fas i mitt liv börjar om tre timmar och femtiotvå minuter.
Då.
Ska.
Jag.
Göra.
Något.
Bra.
Av.
Det.

Något unikt.
Något som är bra både för mig själv och andra.
Något enastående.
Helt oväntat och formidabelt.
Vackert och sårbart.
Något fint.

Bara för att jag kan.
Bara för att jag är som jag är.

Nyårslöfte.