”J

 

 amen kan man förlåta Hitler då?”
”Jaa…, det kanske man måste till slut. Men det är en ganska svår fråga.”
”Japp. Nu sover vi.”
Och snart: snusandet mot kudden.
Ena foten ut genom fönstret.
Jag: tryckt mot trilla-ur-sängen-skyddet.
Skönt att ha avhandlat det här med Hitler.
Nu kan vi gå vidare.
Ämnet innan självaste Hitler kom på tal var att vi alla är gjorda av stjärnstoft.
Smaka på ordet. Stjärnstoft.
Kosmiskt.
Fyller mig med en känsla av att väldigt få saker spelar roll på riktigt.
När vi alla ändå går runt här och är gjorda av Stjärnstoft.
Inget grått gammalt damm.
Nä. Guldigt och puffigt är det.
Skimrande och kristalligt.
Framtid och superkraft.
Tänk att få lite Stjärnstoft på kistlocket när man har dött.
Istället för bara vanlig jord.
Det vore nåt att skriva hem om.

 

”Mamma, får man kalla Donald Trump för Bajsunge och skämta om hans frisyr?”

Men nu är det frukost. Kaosfrukost med yviga diskussioner.
”Mamma, får man kalla Donald Trump för Bajsunge och skämta om hans frisyr?”.
”Neej, svarar jag. Eller, jo, kanske.”
”Alltså, vi vuxna gör ju det.”
Vi säger kanske inte just Bajsunge, men vi sprider bilder på hans morotsfärgade icke-frisyr och älskar när hans hår blir sådär elektriskt kring spåkulan i Saudi-Arabien.
”Men alltså, när någon frågar dig varför du hånar honom, då kan du ju inte bara säga att han är dum och har rolig frisyr. Då måste du kunna säga något som inte håller hans egen låga nivå.” Säger jag ändå till sonen.
”Okej då. Då gör jag ett plakat istället. Var är tejpen?”

”När vi människor så länge vi kan minnas lagt all vår kraft på att utplåna det vi uppfattat som roten till allt ont i vår värld tappar vi bort oss själva.
Har jag tappat bort, mig själv.”

Men Mamman hör inte.
Mamman är inne i en slutplädering kring det politiska världsläget.
”Vi kommer aldrig att bli bättre människor än vår värsta fiende.”
”Att bekämpa det onda och att göra gott är inte samma sak.”
Och så vidare.
Jag är i mitt esse, men ingen lyssnar.
Sonen är trots allt bara sju år och vill inte alltid ha en utläggning om AP-fonderna och premiepensionen varje gång han frågar om sin veckopeng.
Bara för att ta ett exempel från en annan frukost.
Dessutom kom han av sig med plakatet.
Det fanns inga spritpennor och det var någon som pratade hela tiden, så det gick inte att koncentrera sig.
Det är okej.
Mamman deklamerar mest för sin egen skull.
Under täckmantel.
För när jag försöker förklara för mitt barn hur mänskligheten till slut kommer att gå under om allt vi har att enas kring är föraktet för våra fiender.
Då kommer det nära mig.
Bara för att det liknar sättet jag själv går under på.
När jag försöker säga till honom att vi måste bygga något gott, istället för att bara bekämpa det onda, för att inte gå sönder.
Hur skuggan av ondskan vi försöker förinta sprider ett sådant mörker över vår tillvaro att våra gränser förskjuts. Så att det som tidigare varit otänkbart plötsligt blir vardag.
Då vet jag att det är precis så jag själv går sönder.
När vi människor så länge vi kan minnas lagt all vår kraft på att utplåna det vi uppfattat som roten till allt ont i vår värld tappar vi bort oss själva.
Har jag tappat bort, mig själv.

”Allt jag minns är att jag var någon annan då.
Att jag drömde, hoppades, längtade och trodde.”

När vi kämpat så länge att den enda normalitet vi känner igen är kaos.
Då har vi också glömt hur man gör när man lever.
Märker inte ens att fienden sedan länge är död.
Minns inte längre.
Hur det brukade kännas.
Att drömma, längta, hoppas och tro.
Jag minns inte längre hur det var innan det blev ett enda stort krig av mitt liv.
Vad jag gillade att göra.
Vad jag var bra på.
Vad jag hade att ge till andra.
Allt jag minns är att jag var någon annan då.
Att jag drömde, hoppades, längtade och trodde.
Och att den som är jag nu behöver lära sig allt det där igen.
Så det är nog bara det jag vill säga till honom egentligen. Han som ännu bara är sju.
Att det är vad du bygger upp, inte vem du kämpar mot, som avgör vem du blir.
Att det är alla dina kluriga lösningar och inte dina problem som kommer att definiera dig.
Det räcker.

”För varje strid du måste utkämpa skall du också plantera någonting, som kan växa.
Så att du har någonstans att bo, och någon mogen frukt att äta, när kriget är slut.”

Och så skall jag visa honom hur man gör.
Föregå med gott exempel.
Bygga ett tempel.
Strö lite stjärnstoft över all mörk materia.
Och, när han blivit lite äldre, skall jag säga till honom att för varje dag du måste stå upp för det du tror på skall du också bygga något nytt.
För varje strid du måste utkämpa skall du också plantera någonting, som kan växa.
Så att du har någonstans att bo, och någon mogen frukt att äta, när kriget är slut.
Så att du hittar ditt stjärnstoft igen, om du skulle råka tappa bort det för en stund.