”Så var vi där. Jag och min man. På ÅTERKOPPLINGSMÖTE.”

s

å var vi där. Jag och min man. På ÅTERKOPPLINGSMÖTE.
Det är alltså då när man träffar psykologen och läkaren som haft det tveksamma nöjet att genomsöka varje skrymsle av ens psyke i jakt på så kallade DIAGNOSER.
Hela resan med den där utredningen är värsta ego-kicken om man älskar att stå i centrum.
Man får prata om sig själv vid hela sex olika besök.
Man får frågor rörande huruvida man någonsin känt sig förföljd.
Huruvida man någon gång sett och hört saker som inte andra har hört.
Man får berätta om man någon gång varit manisk, deprimerad, självmordsbenägen eller haft en ätstörning.
Om man är traumatiserad, blåslagen, inbillningssjuk eller psykopatisk.
Eller rentav bara normalstörd.
Neurotypisk.
NT.
Men det är inte jag.
Istället har jag ADHD.

”Attention Deficit Hyperactivity Disorder”

ADHD. På längden och bredden.
Korsen och tvärsen.
”Du uppfyller väldigt tydligt kriterierna för ADHD, har vi kommit fram till här, doktorn och jag.”
Du är väldigt driftig men rastlös.
Väldigt flexibel men rotlös.
Hyperfokuserad men lättstörd.
Engagerad och lättrörd.
Karismatisk men lite för mycket.
Färgstark men pallar inte trycket.
Kreativ som få men kan inte planera.
Vill göra så mycket gott men är för oorganiserad.
Dessutom är du överbegåvad.
”Och det blir svårare då.
Har vi märkt.”
Det har jag också märkt.

”Glappet. Mellan skinnbrallor och vindtäta överdragsbyxor.”

Glappet.
Jag har känt av glappet tror jag.
Glappet.
Mellan hur jag borde vara och den jag faktiskt är.
Mellan förnuft och känsla.
Mellan kickar och vardag.
Mellan skinnbrallor och vindtäta överdragsbyxor.
När man åker pulka med barnen.
Och den inbyggda paradoxen.
För mig.
I att utbrista ”Oj, det här var riktigt tråkigt” istället för att sparka ett hål i köksväggen.
I att säga ”Ja, min son det kan vi göra på torsdag, för då regnar det inte”, istället för att åka till Gröna Lund på studs efter skolan och kolla Hollywood Vampires och skrika så vi dör i Vilda Musen.
Skitkul ju.
Allt det där låter ju skitkul.
Och det är det också.

”Men JAG har ju inte ångest. Jag har bara en stor klump i magen.”

Tills man måste laga köksväggen.
Vilket aldrig blir av.
Tills man dagen efter Grönanbesöket märker att det inte är bra för barn att vara uppe så sent på en vardag.
Det vill säga någon måste vara vuxen.
Förslagsvis föräldern.
I detta fall jag.
Skit också.
För jag har ju tänkt att jag bara var den där ovanligt roliga och spontana personen som levde i nuet och tog vara på dagen och inte ödslade för mycket tid på att oroa sig för morgondagen.
Som inte hade ångest.
Bara en stor klump i magen.
Som inte hade svårt att fokusera om.
Bara lite mycket att tänka på.
Som aldrig hade svårt med koncentrationen.
Utan bara var lite disträ.
Och som absolut inte var impulsstyrd.
Bara sådär härligt spontan.
Och det borde jag ju veta redan.
Att det aldrig är så enkelt.
Att saker inte är som de verkar.
(Här svävar jag kort iväg i tanken till min favvo-serie Twin Peaks.)

”Precis som de mångfärgade strålar som sprids i rummet när solskenet träffar prismat i fönstret.
Så är bilden av oss momentan och ögonblicklig.”

För alla är vi prismor.
Vackra och komplexa.
Med motstående sidor.
Välslipade.
Eller lite skrovliga sådär.
Vissa av oss.
Och ljuset det bryts genom alla våra ytor.
Formar en bild.
Utan skarvar mellan pixlarna.
Som genom ett facettöga framträder vi som helheter.
Varken mer eller mindre.
Och precis som de mångfärgade strålar som sprids i rummet när solskenet träffar prismat i fönstret.
Så är bilden av oss momentan och ögonblicklig.
Stund för stund.
Förgänglig.
Finns bara till den där flämtande korta sekunden som fotonerna svävar i luften bortom prismat där i solskenet.
Ögonblicket efter kan bilden ha ändrats.
Och ingen version är mer sann än den andra.
Allt beror på kontexten.
Rummet.
Och dammet.
Som syns allt tydligare när solen skiner.

”Som när din kärlek studsar mot klumpen i min mage.
Och tyngdpunkten i mitt inre förskjuts lite.”

Dammet där ljusets fotoner vibrerar och slår mot dom små partiklarna av smuts.
Studsar mot skiten.
Gör bilden tydligare.
Mer begriplig och konkret.
Som när din kärlek studsar mot klumpen i min mage.
Och tyngdpunkten i mitt inre förskjuts lite.
Bilden av mig själv blir tydligare.
Och jag kan sätta ord på ångesten.
På rastlösheten.
Ser mig själv i ett sannare ljus.
Känner mig själv en liten stund innan ljuset åter bryts på ett annat sätt.
Om och om igen.

”Den där skrovligheten är min funktionsnedsättning. Glappet mellan min funktion och min begåvning är min osaliga ande.”

Jag har ADHD.
Det bidrar till hur ljuset bryts och kanske gör det ytorna lite skrovligare så att bilden blir mer splittrad.
Svårare att förstå.
Jag har ADHD.
Och den där skrovligheten är min funktionsnedsättning.
Gör livet oförutsägbart.
Glappet mellan min funktion och min begåvning är min osaliga ande.
Där växer ångesten och rastlösheten.
Där frodas mörker och ensamhet.
I glappet mellan min prestation och mitt mående finns helvetets alla kval.
Men också all min kreativitet.
Alla mina tankar och idéer.
All min sprängkraft och allt mitt driv.
Mitt flow och mitt sjätte sinne.
Min explosivitet och mina superkrafter.
I glappet studsar ljuset mot mina bästa och sämsta sidor och formar bilden av mig och ingen annan.
Och jag omfamnar allt det jag aldrig trott var möjligt.

”Resultatet blir fulare än jag nånsin trott.
Men mer färgsprakande och spännande.
Och jag tycker att jag är modig.”

Jag omprövar bilden av mig själv och den blir mer komplex och mer sann på samma gång.
Jag ser mig själv i ett nytt ljus och känner mig mer hemma, men samtidigt helt bortkommen.
Jag rannsakar mitt beteende och är så sjukt hård mot mig själv.
Jag hugger och hugger i det där stenblocket tills jag får syn på mig själv.
Mejslar och borstar tills konturerna framträder.
Blir otålig.
Och resultatet blir fulare än jag nånsin trott.
Men mer färgsprakande och spännande.
Och jag tycker att jag är modig.
Starksvag.
Skör men okrossbar.
Trasig men håller i längden.
Tilltufsad men stryktålig.
Jag dyker rakt ner i Glappet med huvet före.
För jag har ADHD.
Å då gör man sånt.