”Att leva i nuet är att vara död.
Det vill säga helt himmelskt.”

A

tt leva i nuet är exakt samma sak som att vara död.
Och det vet jag helt säkert, för jag har just installerat en mindfulnessapp.
Det är det minsta man kan göra, när man är som jag.
Rastlös och otålig.
Hela tiden överallt, och ingenstans.
Då behöver man nämligen djupandas, och fokusera på nuet.
Jag repeterar: Att leva i nuet är att vara död.
Det vill säga helt himmelskt.
Men ändå.
Du har dött, liksom.
Annars kommer du aldrig till himlen, eller Nirvana, på något hållbart vis.
Så nu är det dags att montera ned Carpe Diem-bokstäverna från väggen, och hänga ljusslingan från K-Rauta runt någonting annat för en stund.
För innan vi lyckas fånga dagen, är jag rädd att solen hinner gå ned.

”På samma sätt som att summan av alla färger blir något så intetsägande som vitt, blir summan av alla känslor absolut stillhet.”

Det är precis som det här med att lägga livspussel.
Vilket är det alla vuxna människor, som vill bli tagna på allvar, förväntas ägna sig åt.
Och vars fullbordande är självaste meningen med livet.
Till slut saknas bara sista hörnbiten, och du tror att det är nu.
Det är nu det händer.
Nirvana liksom.
Ekvilibrium.
Utandningen med stort U.
Du har hela din familjs existens i din hand.
Trycker den på plats med milt våld.
Klick-klick.
Och sekunderna innan du ser helheten är befrielsen onekligen enorm.
Det var det här alla snackade om.
Borta är all strävan, alla förpliktelser, allt begär.
Livspusslet är klart.
Inget mer finns att önska sig.
Äntligen får också du pusta ut.
Och, sårbar som aldrig, låter du dig översköljas av alla de känslor som tidigare varit så förbjudna.
Som inte fått plats.
För du hade ju ditt pussel att tänka på.
Förtvivlan, otillräcklighet, rädsla, skam, sorg, skuld, otröstlighet rentutav.
Allt får vara med. Allt är tillåtet.
Och på samma sätt som att summan av alla färger blir något så intetsägande som vitt (inte Stockholmsvitt, utan, ja, vitt, helt enkelt) blir summan av alla känslor absolut stillhet. Inte en krusning syns. Själen ligger spegelblank. Rostfritt möter Stockholmsvitt och allt är fullkomligt.
Det säger sig självt att det här är en rent himmelsk känsla, och en kort stund är allt gott här på jorden.
Men du är inte längre här.
Du är ju i himlen.
Origo.

”Det har nu gått tre minuter av övningen.
Och jag är bara så färdig med nuet.”

Allt det här hinner jag tänka under min mindfulness-övnings första två minuter.
Jag ligger på min lilla blå matta på vardagsrumsgolvet och har mental panik.
Känner mig helt färdig med att fokusera på min andning och har alls ingen lust att låta alla mina tankar bara passera som moln på min himmel.
För vad skall jag göra istället?
När livspusslet är klart, vad skall jag göra då?
Jo, jag förväntas fokusera på min ena stortå.
Vad händer där?
Kan jag ge min stortå lite mental medkänsla?
Kan jag andas ned i stortån?
För ända in i helvete.
Origo.
Nuet.
Åttans getingsmala midja till brännpunkt där vi alla nuddar vid evigheten, innan vi åter fångas av det förflutna eller kastas in i framtiden. Där alla vinklar tar ut varandra och allt fylls med mening och blir meningslöst på samma gång.
Ett rätt så intensivt ställe.
Det där nuet.
Därför är det fullt förståeligt att vi inte orkar vara där särskilt länge.
Kanske mår vi inte ens bra av det.
Möjligen.
Möjligen skulle jag kunna tänka mig att ta spjärn mot nuet, precis i samma ögonblick som det förvandlas till dåtid, och läggs på hög tillsammans med alla andra gamla förbrukade nun, i bygget av det som kallas mitt förflutna.
Och låta det skjuta mig in i framtiden, så att allt går lite mer lagom fort.
Alltså, lite fortare.
Men där ungefär går gränsen.
Det har nu gått tre minuter av övningen.
Och jag är bara så färdig med nuet.

”Det finns en anledning till att det bara är döingarna som kommer till himlen.
Det är nämligen först när man är död som man riktigt finner sig tillrätta där. På sikt.”

Så åter till ditt pusslande.
Som på film är det när den där hörnbiten, som skulle vara pusslets sista, dallrar en stund i slow motion i luften, innan den vickar sig själv på plats.
Du håller andan i väntan på Nirvana.
Fulländningen när pusselbiten har kommit helt på plats och allt är fullbordat.
Men så, när ögonblicket äntligen kommer, och dallrandet upphört.
Biten sitter som en smäck.
Allt är stilla.
Precis då.
Tar Nirvana slut.
Nuet kastar dig in i framtiden och balansen förskjuts strax utanför centrum igen, när ytterkanterna på hörnbiten inte alls är släta, utan har var sin alldeles tydlig och vackert rundad urfasning, som bara gapar tom mot det som skall bli din framtid.
Och i samma ögonblick som det händer inser du att allt är helt i sin ordning.

Nirvana är inte för evigt.
Det är därför det är så underbart.
Men det är också en försmak av självaste döden.
Det känns tydligt här, på min lilla blå matta.
Till och med i min stortå känns det.
Passar på att ge den lite medkänsla.
Det finns helt uppenbart en anledning till att det bara är döingarna som kommer till himlen.

 

 

Det är nämligen först när man är död som man riktigt finner sig tillrätta där. På sikt.
Skärningspunkten mellan mig och nuet går genom universum som en laserstråle. Precisionen är gudomlig och skoningslös. Och av det korta vacuum som uppstår där, strax bakom fartvinden, sugs jag in i den omloppsbana som blir min framtid. Blixtsnabbt.
Till välvningens ytterpunkt och tillbaks igen, som i kurvorna i Vilda Musen. Och det kittlar i magen när det är G-kraften, och inte jag själv, som har kontrollen.
Och så går iden.
Det är helt säkert.
I superåttor går den.
Det är jag helt övertygad om nu, efter sju minuter mindfulness.

”Av allt att döma verkar det inte ens som att jag skulle trivas i himlen.
Alla som bor där verkar helt sakna driv.”

Trettiotre minuter kvar.
Och jag känner det tydligare än någonsin.
Jag borde inte göra det här. Jag kan bli sån.
Framtid blir dåtid och ritar perfekt symmetriskt åttor kring det nav som är varje nytt nu.
Blir till en Mandala-teckning som per definition slutar precis i mitten.
För, leva kan vi göra i dået, men dö, det kan vi bara göra i nuet.
Sen har vi dött klart.
Gör det inte än. Vill inte bli sån.
För av allt att döma verkar det inte ens som att jag skulle trivas i himlen.
Alla som bor där verkar helt sakna driv.
Fantasi.
Kreativitet.
Det är bristen på friktion som gör det, tror jag.
Blir mer och mer säker på det, ju längre tid jag tvingas spendera här nere i vacuumet i min vänstra stortå.
Åtta minuter nu.
Trettiotvå kvar.
Det skaver för lite här i nuet.
Det är för rent och städat för att jag skall känna mig riktigt hemma.
För friktionsfritt.
Hjulen får inget fäste då, och min fina sportbil går på tomgång här.
Jag varvar motorn i friläge, bara för att få höra ljudet i alla fall, men det håller ju inte i längden.

”Jag förstår om Du får dödsångest när jag ligger sådär långt ut i vägrenen, utan minsta tillstymmelse till vridning av ratten i kurvans riktning.
Men så plötsligt, med perfekt timing, skär jag kurvan med laserprecision, och axar, rakt genom nuet, ut på bästa raksträckan.”

Nio minuter.
Trettioen kvar.
Nu räcker det.
Jag slösar inte en sekund till på det här med nuet. Inte nu. Inte sen.
Hädanefter skall jag vara stolt över bucklorna i min kaross.
Och köra precis så fort som jag vill.
Och, nej, jag tänker inte ta det lugnt, och kommer inte låta någonting stå i vägen för mitt driv. Någonsin igen.
Inte ens nuet.
Och.
Kära Välmenande Sjukvård.
Sluta kalla mig skör och stressad.
Labil och svårkontrollerad.
Gör det inte.
Jag kan bli sån.
I gengäld lovar jag att inte köra i diket.
För jag kan min bil nu.
Bättre än någonsin.
Tack vare Dig. Men mest, tack vare mig själv.
Jag förstår om Du får dödsångest när jag ligger sådär långt ut i vägrenen, utan minsta tillstymmelse till vridning av ratten i kurvans riktning.
Men så plötsligt, med perfekt timing, skär jag kurvan med laserprecision, och axar, rakt genom nuet, ut på bästa raksträckan.
Och det är helt lugnt.
Jag behöver inte botas med mindfulness.
Det är så här jag kör min bil bara.
Raderar appen nu.
Nuet är inte rätt element för mig.
Även om det verkar helt himmelskt.
Så här lite på avstånd.
Frågor på det?