”I fantasin kan jag vara vem jag vill. Så idag är jag tre, bestämmer jag.”

 

 

I

 

fantasin kan jag vara vem jag vill.
Så idag är jag tre, bestämmer jag.
I värsta trotsåldern.
Utan att ha det minsta dåligt samvete.
För jag vet inte bättre.
Jag är ju bara tre.
Det här är såklart ett frikort utan like, och dagen ligger öppen för mina fötter.
Jag börjar med att vråla ”Hold On!!”, precis som Nano.
Fast i lite lägre tonart.
Sen lägger jag mig på golvet och vrålar en stund i ren olust.
För det är ju morgon.
Och jag fryser.
Kompressorn till värmepumpen har gått sönder och ingen vuxen har ringt och köpt en ny, så det är väldigt kallt hemma.
Dessutom står inte mina tofflor vid sängen.

”Det är så många fjärrkontroller här, och jag vill bara dööö. Såja. Sluta slåss bara, det gör ont på mig då.”

Och nu kommer en diffus olustkänsla smygande.
Det liksom svider lite i magen, och det känns mer och mer som att jag skall börja gråta. Dessutom har jag lite ont i huvudet. Vad fan?
Det måste vara min mans fel: ”Niklaaas!!”
”Oj, är du hungrig, Älskling? Det blev visst lite sent med kaffet. Sätt dig i soffan en stund du, så gör jag en latte. Med dubbel espresso – skall vi säga så?”
”Jaa” (hulkar) ”men kan du sätta på TVn först. Det är så många fjärrkontroller här, och jag vill bara dööö.”
”Såja. Allt blir bra. Sluta slåss bara, det gör ont på mig då.”
När jag får mitt kaffe känns det lite bättre.
Och det är jätteroligt på TVn.
Ett morgonprogram där dom lär vuxna att klä på sig, så att dom skall få bättre självförtroende på jobbet, med alla möten och så. Och jag fnissar högt.
”Kom Niklas! Det är jätteroligt på vår TV!”
”Vad sa du?”
”Jag sa KOM HIT! Jag vill visa en sak.”
”Ja, men jag kan inte komma till dig just nu – jag måste packa din datorväska så att du inte blir sen. Vad vill du ha för frukt med dig?”
”Ååhhh, nu tog programmet slut. Och, bara så du vet, jag HATAR frukt! Bara om vi har melon utan kärnor vill jag ha.”
Det är ju själva fan, att ingen har handlat.
Jag har ju sagt att jag bara gillar melon.
”Banaaan”, mumlar jag, och gör fula grimaser för mig själv.

”Jag har tagit på mig min Darth Wader-dräkt istället för strumpbyxorna och allt det andra. Och masken är alldeles på riktigt, så när jag pratar låter det som att jag bara väser fram orden.”

Och nu kommer nådastöten.
Telefonen. Är. Inte. Laddad.
Inte nog med att det bara är en iPhone7 – fast att iPhoneX kom i fredags. Dessutom har den inget batteri.
”Niklaaas!! Alltså. Jag VET att jag sa att jag blev glad för det där spa-paketet jag fick när jag fyllde år. Men då VISSTE jag ju inte att min telefon skulle vara såhär gammal! Asså, fattar du? Jag orkar liksom inte tänka på ALLT hela tiden.”
Men Niklas hinner inte svara, för nu är det bråttom.
Jag måste få på mig strumpbyxorna, fast jag inte alls vill, och dom korvar sig skitmycket. Det är meningen att jag skall ha kort kjol idag, och nu är det hög tid att klä på sig, men det bara går inte.
Mina ben ser tjocka ut, och linningen på kjolen korvar sig. Strumpbyxorna är för korta i grenen, och när jag försöker dra upp dem går det en lång maska.
”Då får du ta på dig något annat.” säger maken då.
”Då får du ta på dig…” härmar jag, fast med övertydlig Norrköpingsdialekt.
”Sluta, nu blir jag snart arg!”
”Sleuutaaa…”
”Tyst!”
Till slut sitter vi ändå tillsammans i bilen.
Rullar nedför vår gata, förbi alla husen där dom vuxna bor med sina barn.
Och jag är skitnöjd.
För jag har tagit på mig min Darth Wader-dräkt istället för strumpbyxorna och allt det andra. Och masken är alldeles på riktigt, så när jag pratar låter det som att jag bara väser fram orden, fast jättejättemörkt.

”På jobbet går jag raka vägen fram till en mellanchef på avdelningen bredvid min, och slår honom i huvudet med lasersvärdet, så att han ramlar omkull.”

”Kör lite fortare”, väser jag bakom min mask och glider ned lite i sätet.
Jag fäktar med lasersvärdet i luften framför mig, och tänker mig att alla bromsljus på bilarna på E18 i höjd med Roslags Näsby är lampor på stora fienderymdskepp.
”Use the Force!”
”Jag älskar dig” säger min man.
”Jag vet”, väser jag som svar.
”Du är bästa frun i hela världen.”
”Ja. Kan jag få en glass? Snälla?”
Så vi kör av vid MAX-restaurangen några hundra meter längre bort.
Och det är alldeles lagom långt för att jag inte skall tappa tålamodet.
Och så får jag en Lyxshake Choklad. Fast att det är en vanlig tisdag.
”Jag älskar dig också.”
På jobbet går jag raka vägen fram till en mellanchef på avdelningen bredvid min, och slår honom i huvudet med lasersvärdet, så att han ramlar omkull.
För han har varit taskig mot min kompis. Och det är fel.
”Haha!” ropar jag triumferande, och sveper med svärdet genom luften, så att rymdfilmsliknande ljudeffekter uppkommer.
När storchefen kommer och undrar vad som har hänt, säger jag bara att det var han som började.
Och så ler jag jättesött, med lite milkshakemustasch runt munnen.
Och då vill storchefen genast ta en fika med mig.
Och prova mitt lasersvärd.
Vill veta vilka andra färger jag har hemma, och om jag har någon mer dräkt, som hon kanske kan få prova någon gång.
Det har jag. Och det får hon.

”På det hela taget är jag ganska nöjd med min dag. Att förlåta andra än sig själv är så mycket enklare.”

Så hela kvällen leker vi med svärden, jag och storchefen.
Så att vi blir alldeles svettiga.
Och när hon måste åka hem så gråter jag en skvätt.
För vi är ju bästisar nu, och helst hade jag velat att hon sov över.
Men på det hela taget är jag ganska nöjd med min dag.
Ganska många har varit lite dumma, men jag har skrattat också.
Och fått milkshake.
Dessutom har jag inte en enda gång tänkt att någonting alls skulle kunna vara mitt fel, så jag har sparat massor med energi.
Att förlåta andra än sig själv är så mycket enklare.
Och jag känner mig nästan lite vuxen då.
Så imorgon tror jag att jag skall testa att vara sju. Minst.