”Niklas bryr sig inte. Han har nämligen fått starr. Och gula fläcken.”

J

ag tror inte jag vill vara 7 år idag.
Och definitivt inte snart 43.
Idag är jag 86, istället.
Och ikväll skall jag ha balkongfest.
Och vi skall spela musik precis hur vi högt vill.
– Om någon granne klagar, kan vi alltid bara skylla på att vi hööör så otroligt dåligt.
Inför festen bunkrar jag på Systemet.
Och jag behöver inte ens stå i kö.
För jag är svaaag, och har hopphjärta.
Precis som Loranga.
Och då får man gå före.
Det fattar ju alla.
På bussen hem parkerar jag rullatorn på barnvagnsplatsen och slänger upp kassarna på handikappsätet bredvid.
Filar naglarna lite, så att ingen skall vilja vara i närheten.
För det dammar så.
Och idag vill jag vara ifred.
Låter pösmagen slappna av, och brer ut mig i ett så kallat ”Tantspread”.
För jag behöver inte vara snygg för nån alls längre.
Som om det nånsin behövts?
Niklas bryr sig inte i vilket fall som helst.
Han har nämligen fått starr. Och gula fläcken.
Men det hindrar honom inte från att vara på fiskehelg just idag.
Var säkert uppe i 50 knop när jag såg honom bränna förbi bron vid våran ö.

”Dom skulle ändå inte kunna uppföra sig.
För mycket dödsångest, tror jag.
Vilket är sååå 2016.”

När jag kommer hem gör jag festfint.
Hänger upp kulörta lyktor i balkongtaket och viker servetter.
Sminkar mig, för att jag vill.
Sätter upp mitt långa silvergnistrande hår i en hög knut mitt uppe på huvudet.
Pussar mina rynkor i spegeln.
Tills det ringer på dörren.
Det är min bästis.
Det är egentligen bara hon och jag ikväll.
För de flesta andra har redan dött, och, tja… vissa lever fortfarande, men är inte bjudna, bara.
Dom skulle ändå inte kunna uppföra sig.
För mycket dödsångest, tror jag.
Vilket är sååå 2016.
Och nu sitter vi här tillsammans.
Rynkiga, halta och lytta.
För varje år som gått, har våra ansikten blivit lite mer detaljerade, fått medaljer i form av rynkor och veck, skrattgropar och senilvårtor.
Lystern har flyttat från huden till våra ögon.
Och den gör sig bra där. Bättre, till och med.

”I natt kan jag dö i sömnen.
Av hopphjärta.
För allt är bra nu.”

Jag sneglar snett bakåt, på mitt avtryck i det här livet.
Det är som vore det gjort av en traktor, med stilettklackar.
Och jag undrar om våra barn vet att dom alltid varit älskade.
Jag tror att dom gör det.
Jag undrar om min man får sin drömgädda ikväll.
Jag tror att han får det.
Och i så fall.
Då är allt gott.
Allt är som det skall vara.
Och jag är klar nu.
Det var såhär det blev.
När jag tittar tillbaks på min kompis har hon redan somnat.
Så nu bara moonar jag dom på ålderdomshemmet tvärsöver gatan, lite symboliskt.
Tror knappt dom ser det, ens om dom är vakna.
Och sen går jag in.
I natt kan jag dö i sömnen.
Av hopphjärta.
För allt är bra nu.
Bara min man hinner hem och kan ge mig en puss på pannan först.