Min Lilla Orkester

Ibland är det roligast alldeles sådär i fantasin.

Så idag låtsas jag att jag är på konsert.

Den lilla orkestern består av barn av varierande storlek, och i publiken sitter deras förväntansfulla föräldrar.

Tystnaden sänker sig över församlingen.
Snart börjar det.
Det tisslas lite bland åhörarna.
”Sigrid spelade fem A-moll på rad i helgen.”
”Jaha…” (Skruvar på sig.) ”I takt, eller?”
Men, oj, nu börjar det ju.
I inledningen en stilla oboe-stämma.
Melodin är skir och lite spröd.
”För helvete, där skulle det ju varit ett B!”
”Satan! Hon spelade ju rätt hela helgen. Kan det vara en socker-chock?”
”Ja, och vad håller dirigenten på med, egentligen?”
”Fortsätter det så här så får vi byta orkester. Blir lite längre att skjutsa, men jag känner inte att Sigrid utvecklas efter sin potential, faktiskt.”
Ungefär nu kommer stråkarna in.
”YES!! Där satt den!” (Vulgär seger-gest. High-fivar med bänkgrannen.)
”Hörde ni? Karl kom in heeelt i takt här. Go Kalle!!”
”Ja, snyggt. Är det den där nya fiolen i buxbom ni kör? Väldig attack i strängarna, måste jag säga.”
”Japp.”

”Jo, det är klart. Men Bella har alltid varit lite egen, så att säga. Och då blir man ju ofta trumslagare.”
”Jo. Pannben.”

”BOOM.”
Bella slår med en dämpad trumpinne på den stora cymbalen.
Timingen är fulländad, tonstyrkan likaså.
Det smälter in perfekt. I det lilla av musikstycket som fortfarande hörs genom publiksorlet.
”Har hon alltid velat bli trumslagare?”
”Jag menar, det är ju ganska ovanligt. Alltså, dom flesta vill ju spela förstaviolin, och så där. Det blir ju liksom FLER toner då. Per person, alltså.”
”Jo, det är klart. Men Bella har alltid varit lite egen, så att säga. Och då blir man ju ofta trumslagare.”
”Jo. Pannben.”
Stycket fortsätter, och når efter en liten stund något av ett crescendo, där nästan alla barn deltar, på ett eller annat sätt.
Tyvärr är det svårt att riktigt höra melodin, men det är inte det viktiga.
Det har musikfröken varit noga med att maila ut redan i förväg.
Det viktiga är ju att alla spelar så starkt och fort som möjligt, så att det märks hur mycket dom har tränat.
Och det förstår man ju, såklart.

”Där har vi riktig fighting spirit.”
”Japp. Hon gör alltid sådär när hon har satt sitt långa solo-parti.”

Men, vad händer nu?
Plötsligt kastar Klara trombonen i parketten och sparkar omkull sitt notställ.
”Vilket pannben.”
”Där har vi riktig fighting spirit.”
”Japp. Hon gör alltid sådär när hon har satt sitt långa solo-parti.”
”Gött. Hon kommer att gå långt.”
Och nu står musikfröken upp.
Hon hoppar upp och ned, varvat med att hon liksom springer längs med scenkanten:
”Kom igen nu Elsa, C dur! C dur! Jaaaaaaa!!!”
Men dirigenten gör en dämpande rörelse med handen: Elsa spelar för högt.
”För högt??!!”
”Dirigent-jävel. Vad fan håller du på med? Det var INTE ALLS för högt.”
”Hur i helvete kan man dirigera så där?”
”Alltså, det är ju dirigenten som dirigerar, men det får ju finnas gränser.”
”Jag vill ju inte alls göra det här till en sån där kille-tjej-fråga. Alltså, för det är det ju inte. Men, jag bara känner att, kanske att tjej-dirigenter lätt blir så här lite… otydliga. Eller, asså, fattar du vad jag menar?”
”Ja, asså, men lite så är det ju. Fast man vill ju inte, liksom… eller, jo, fast så ÄR det ju bara. Det BLIR skillnad.”
”Jaa.”

”Lilian får Berndts stråke i ögat så att det börjar blöda.
Men hon spelar vidare, så blodet stänker.”

Men så blir det plötsligt alldeles tyst.
”Skall det inte vara ett trumpet-parti här?”
”Jo, men Charles, han spelade fel TVÅ gånger förra konserten. Så han får sitta i publiken idag.”
”Ok, heelt rätt ju. Då lär han sig säkert. Till nästa gång.”
”Japp. Och så fick ju Hedvig chansen att spela lite mer.”
”Alright. Riktigt bra där. Men, spelar inte hon elgitarr?”
”Jo. Jo, men ändå.”
”Pannben.”
Tyvärr blir det lite för utmanande för alla att komma in i takt, efter den långa tystnaden, där Charles skulle ha spelat trumpet.
Men alla spelar i alla fall väldigt många toner, väldigt fort, och det visar ju på stor talang.
”Fortare!” ropar någon.
”Högre!” ropar någon annan.
Och Lilian får Berndts stråke i ögat så att det börjar blöda.
Men hon spelar vidare, så blodet stänker.
”That´s my girl!” (På omotiverad svengelska.)
”Precis det här har vi tränat på. Och titta! Nu bär det frukt.”
”Pannben.”

”Hon kanske istället kan få spela dubbelt så fort, så att det blir lite mer på hennes nivå??!”

Ungefär här tar Majas pappa ett stort kliv upp på scenen.
Han närmar sig musikfröken.
”Tycker du att det känns rimligt att Maja spelar så här få toner? Du tycker inte att vi borde utnyttja hennes begåvning lite bättre?”
”Ja, nu är ju cello-stämman bara med i stråkpartierna, så det kan ju bli svårt att få till.”
”Exakt! Och – även om jag såklart skall låta dig göra ditt jobb – då menar jag att hon kanske istället kan få spela dubbelt så fort, så att det blir lite mer på hennes nivå??! Så gör dom faktiskt på Adolf Fredrik, har jag hört.”
Men nu måste de flytta på sig.
Morgans mamma filmar nämligen hela konserten, och sikten skyms.
På filmen ser man en mängd talangfulla barn.
Som älskar att vara på scen.
Som börjat med sitt instrument för att dom tyckte det verkade roligt, och lät så fint.
Som blev berörda i själ och hjärta av musikens innersta väsen.
Av gemenskapen.
Budskapet.
Av att ett plus ett inte blir två. Utan fyra. Minst.
Av magin.

”Det där mellanrummet som finns precis mittemellan tanke och känsla.
Där magin bor.”

Vissa av barnen spelar väldigt fort. Andra väldigt starkt.
Vissa spelar dynamiskt. Andra spelar väldigt få toner, men med massor av känsla.
Några har bra gehör, andra behöver mer vägledning.
Några är duktiga på att spela harmoniskt tillsammans med andra.
Några briljerar under ett solo-parti.
Samtliga behöver goda vuxna förebilder.
Som kan lära dem vad musik egentligen handlar om.
Som kan ge dem nycklarna till att öppna dörren till det där mellanrummet som finns precis mittemellan tanke och känsla.
Där magin bor.
Och kreativiteten.
Och, bland alla de här barnen, finns ett litet, litet fåtal, som kommer att bli superstjärnor.
En del kommer att få känna lyckan i att jobba med musik resten av sitt liv.
För de allra flesta blir musiken en livslång källa till glädje.
I vilken kategori just ditt barn hamnar avgörs av talang och träningsvilja. Och, en stor portion av så kallat ”flyt”.
Men det är inget vi som vuxna kan styra över.
Det blir som det blir.
Det vi däremot kan ge alla barn, det är musiken som en livslång källa till glädje och tröst, i med- och i mot- gång.
På så vis kan vi göra världen till en lite bättre plats.
Så fint det vore.
Men nu var ju allt det här bara på låtsas.
För så här skulle det ju aldrig gå till.
Så här larvigt skulle ju aldrig vuxna bete sig i ett sammanhang där barnen borde vara i fokus, eller hur?
Nä. Det vore ju sjukt pinsamt.