Att ha ADHD kan vara som att vara en fågel.
Med helt enastående vingar på ryggen.
Men ganska taniga och tjorviga fågelben.
Med spretiga små fötter.

”För det är inte sant att alla måste göra likadant.
Det är bara något de säger.
För att de inte vet bättre.”

Och är du en fågel så är flygning din grej.
Inga konstigheter.
Då kommer du till din rätt.
När du flyger.
Glider fram där uppe med värsta överblicken.
Då känner du att du passar in.
Att du kan bidra.
Och du blir inte trött.
Du kan flyga hur långt som helst.
För du är gjord för det.
Det är din grej.
Springning, däremot.
Är inte så mycket för dig.
Det rentav tar emot.
Fötterna är ju så spretiga, och hela kroppen liksom vaggar från sida till sida när du gör ett försök. Att springa.
Bara för att alla andra gör det.
Bara för att alla måste göra likadant.
Annars blir det nämligen inte rättvist.
Har du fått höra.
Ända sedan du gick i skolan.

”Från och med nu är det förbjudet att skälla på små fåglar för att de inte kan springa.
Från och med nu lär vi dem flyga istället!”

Vingarna bör prydligt vikas ihop och stoppas undan i bänken tills skoldagen är slut.
För de stör.
Det liksom rycker i dem när du försöker delta i de obligatoriska springlektionerna.
Som hålls varje dag.
Precis hela tiden.
Fröken säger att du förstör för de andra.
Förlåt.
Säger du.
Fröken säger att du måste sluta flaxa, och börja springa istället.
För du stör.
Förlåt.
Säger du.
Och så springer du.
Pinnar på allt vad du kan.
Förstår inte varför det går så dåligt.
Undrar vad det är för fel på just dig.
Alla andra kan ju.
Och du piskar dig själv.
Att springa.
Fortare och fortare.
På taniga fågelben i trånga små löparskor.
Kämpar hårdare och hårdare.
Får skavsår.
Glömmer dina vingar.
Tar inte ens fram dem när du kommer hem igen på kvällen.
Och nästa dag orkar du inte gå dit.
Du förstör ju bara ändå.
Du har inget att komma med.
I alla fall.
För springning är inte din grej.
Så du stannar hemma.
Knycklar ihop dina vingar och stoppar dem längst in i garderoben.
Tar inte ens med dem till skolan nästa dag.
Så synd.
För utsikten är helt vidunderlig.
Så onödigt.
För du stör ingen alls när du glidflyger däruppe.
Vilket slöseri.
För du hade kunnat bidra med något helt enastående.
Så nu.
Nu putsar vi upp vingarna.
Från och med nu flyger vi.
För det är inte sant att alla måste göra likadant.
Det är bara något de säger.
För att de inte vet bättre.

”Tagga #komsåflygervi på Facebook och Instagram och berätta din egen historia om ADHD – som anhörig, eller som fågel, med egen diagnos.
Eller så skriver du bara #komsåflygervi som statusuppdatering.”

Kom – så flyger vi!