I dagens avsnitt i serien ”Hur du skapar Feng-Shui-känsla i ditt hem och lever resten av ditt liv i optimal harmoni” har turen kommit till modellgipset och alla dess egenskaper.

Det hela började med att jag i ett tillstånd av dysreglering (jmf eng dysregulation) sparkade ett hål i vår köksvägg.

Detta är nu vatten under broarna och så vidare. Jag blickar framåt, tänker positivt, och lever i nuet. Carpe diem.
Med hjälp av mindfulness – vilket tyvärr påminner en del om att hyperventilera, om du inte är heeelt lugn under själva utövandet.
Det vill säga det går inte att göra något annat samtidigt som du gör mindfulness, vilket för mig blir väldigt begränsande).
Idag drabbades jag så av ett anfall av extrem rastlöshet.
Jag såg berget av saker i hallen, påsarna med gamla CD-skivor framför tvättmaskinen. Korgen med sumpiga tennisbollar. Ett par långfärdsskridskor jag köpte på rea 2005.
Och allt annat som skall upp på vinden. Där det är fullt.
Och då gjorde jag det som jag gör allra bäst.
Skakade av mig känslan genom att starta ett nytt projekt.
Inspirerad av en vision av en gul tapet, som jag beställde ett prov av en gång, från en hemsida som antagligen inte finns längre.
Vilket inte gör så mycket, eftersom numret på tapeten står på en liten gul lapp, som nu åkt in under diskmaskinen.
Men åndå.

”Gipspulvret gifter sig med fukten i mina luftvägar och jag får inre stuckaturer”

Och plötsligt, troligen på grund av karma eller dess kusin, befann jag mig på golvet med två bestick fastgjutna i en nudelkopp med modellgips och lätt andnöd, sannolikt då gipspulvret gift sig med fukten i mina luftvägar och skapat så kallade ”inre stuckaturer”.
Antar att det är sådant jag som hemmafixare i framtiden kommer att betrakta som min vardag.
Och SÅ värt. Hjärta-hjärta-blomma.
Som det heter i kommentarsfältet.
Men åter till nutiden.
Jag inhandlade i höstas ett armeringsnät, en spatel, superlim samt då modellgips i en liten påse med tysk text, på K-Rauta.
Detta under en period då jag fått i uppgift av min arbetsterapeut att dela upp olika projekt i små greppbara delar.
Följt av en belöning. I detta fall i form av en tapet.
Väldigt nöjd med mig själv över självaste förekomsten av något så spännande som ett armeringsnät i min baklucka sköt jag sedan lugnt upp projektet.
Tills idag.

”Tyvärr har avloppet gått åt helvete, men väggen är i alla fall lagad”

Jag kommer nu att beta av ett axplock av de försvarsmekanismer jag använt mig av sedan jag påbörjade projektet, för en timme sedan, fram tills att jag för ca tio minuter sedan ”tog en paus”.
Dels: När ett paket kommer med en tysk instruktion är det inte så konstigt om det går fel. I alla fall om en inte kan tyska.
Och eftersom tyska trots allt är så pass likt svenska är det inte heller ett helt orimligt beslut att välja att ”skumma igenom texten”, och se om en råkar förstå något på ren tur.
Denna strategi ledde fram till beslutet att höfta lite, och så att säga ”se hur det blev”.
När då både en gaffel och en liten tesked ganska fort gjöts fast i själva gipsmassan drabbades jag av (den helt adekvata) insikten om att det skulle kunna hända att jag av misstag gjutit igen avloppet i köket med stelnat gips.
För att ändå avgå med segern i behåll, och så att säga kunna kompensera när min man kommer hem, med att ”tyvärr har avloppet gått åt helvete, men väggen är i alla fall lagad” bestämde jag mig för att fortsätta. Det ramlade då ned en mängd sprucket gips i själva hålet bakom väggen, där alla ledningar och så finns, vilket sporrade mig än mer att spackla över mina tillkortakommanden med ett lyckat resultat.

”Om du inte fixar till det här måste du gifta om dig”

Här infinner sig också en viss tidsbrist.
Som tyvärr inte blir mindre av att jag under en period av kanske en halvtimme är helt uppslukad av den sköna känslan av alldeles för mjuk gipsmassa mot fingrarna, och hur det går att forma densamma i vägghålets alla ojämnheter.
Här vill jag understryka att hade jag inte gått så många mindfulnesskurser hade detta aldrig hänt.
I mina öron hör jag nu också min alltigenom positiva Mors röst som säger: ”Jamen, såå himla tokigt blev det ju inte i alla fall.”
Och kladdar på lite extra.
”Vem minns det här om hundra år.”
”Det går över tills du gifter dig.”
(I mitt fall mer: ”Om du inte fixar till det här nu måste du gifta OM dig.”)
Och så vidare.

”Det råkar komma lite gipspulver i min nudelsoppa”

Medan jag ägnar mig åt det här går jag igenom ett slags metaprocess i huvudet.
Jag tänker på alla ”mikrobeslut” som jag fattat längs vägen, och hur jag vid vart och ett av dessa skulle ha kunnat stanna upp och valt en bättre, men outhärdligt mycket mer omständlig, väg.
Jag tänker på hur jag gör ett överslag i huvudet kring att 0,8 liter vatten är lagom till 1,5 kg gips, och då kommer fram till att det blir ungefär 1:1 i volym, eftersom gips är så tungt. Så jag bestämmer mig för att blanda ungefär lika delar gips och vatten i en liten burk.
So far so good. Men eftersom jag inte orkar vänta tills det har gått två minuter, som det stod på paketet att det tog för vattnet att sugas upp, fattar jag på impuls beslutet att ”ta lite mer gips”.
Jag orkar inte heller vispa så länge som det står, utan tänker att ”det spelar säkert inte så stor roll” och börjar genast med det roliga: att trycka fast gipsmassan i hålet i väggen.
Gipsmassan stelnar då, spricker och ramlar ned och skeden har fastnat.
Så jag bestämmer mig för att göra om blandningen – men nu i en lite större sats, eftersom jag ”vet hur man gör nu”.
Det råkar då komma lite gipspulver i min nudelsoppa, och i ett försök att ignorera effekterna av detta, gör jag om samma misstag som förut, det vill säga tappar tålamodet och blandar fel. Nu fastnar gaffeln och telefonen ringer.
Jag får då gipsmassa i 3mm-uttaget i telefonen och känner att NU måste ju ändå turen vända – jag jobbar ju så hårt.
Då kommer min son hem, och eftersom han, i likhet med sin far, vet hur det kan bli med olika ”projekt” som jag startar i hemmet, är jag mån om att visa upp en glad och hurtig yta i form av ”Hej Hjärtat! Jag pysslar med lite gips här bara.”

”Det gäller ju att vara en bra mamma också. Nu när hemmet är i sån ordning”

Här inser jag också hur roligt jag tycker att det är att jobba med händerna, och hur det verkar frigöra en massa idéer i min hjärna, och hur många roliga formuleringar det går att skriva om det här med gips, och om hur min kompis storebror brukade gjuta gipsfåglar när vi var små, och om hur jag fick en, och om deras pappa som var så mysig, och om hur vi lekte i deras nya Volvo 245 och att den var röd och vilket registreringsnummer den hade. Och då råkar jag glömma vad jag håller på med och drar fingrarna genom håret så att det fastnar lite gipsmassa i mina extensions.
Ungefär där bestämmer jag mig för att det är dags att vara noggrann och låta allt stelna ordentligt innan jag fortsätter.
Och så sätter jag mig vid datorn.
Om det här blogginlägget blir hyfsat, då kommer nog peppen på hemmafixande tillbaks, tänker jag.
Japp, så blir det säkert.
Om jag dricker en kopp kaffe först.
Och beställer lite kläder från H&M till barnen.
För det gäller ju att vara en bra mamma också.
Nu när hemmet är så Feng-Shui-igt.