Nya Karolinska ansöker till Arga Snickaren (VIP)

Kärlek, Morfinplåster & Rock´n´Roll kan idag, som första blogg någonsin, publicera Nya Karolinska Sjukhusets ansökningsbrev till TV-programmet Arga Snickaren, i sin helhet.
För nytillkomna läsare skall tilläggas att spår av ironi av och till förekommer i denna blogg.

”Hej Arga Snickaren!

Jag skriver till er som en sista utväg.
Jag har läst att ni kan hjälpa till med, och här citerar jag, ”renoveringsprojekt som urartat, amatörbyggen som resulterat i obeboeliga hem och idéer som orsakat livsfara”.
Ni skriver också att man som hemmafixare, efter ett besök av era byggproffs, plötsligt kan komma till insikt om att man ”aldrig borde ha fixat hemma” alls. Med facit i hand.

Allt detta kan jag verkligen skriva under på.

Det började redan 2010 när jag tog första spadtaget i ett nytt spännande projekt.
Jag hade gissat lite om hur lång tid det skulle kunna ta, och räknat löst på kostnader för bygget. Redan här tror jag att det blev lite fel, för jag fick bara in en enda offert och då orkade jag inte kolla vidare, utan liksom, ja, jag körde på bara helt enkelt.

Jag tror att jag kan ha drivits om en vision om en bättre värld, men jag vet inte riktigt.
Det kan också ha varit så att jag blandade ihop orden värde och värdering litegrann, men ja, det är lätt att vara självkritisk såhär i efterhand.
Allt det där är hur som helst vatten under broarna nu och jag vill gärna vända blad och blicka framåt.

Först skulle det dock kännas som en milstolpe om det här bygget kunde bli klart.
Jag hade liksom 52 miljarder att spendera, men sen, ja, då råkade det bli 61 istället och allt liksom spårade ur. Och det var litegrann dålig planering kanske, och mitt ego som spelade mig ett spratt, men kanske också att jag gärna ville kunna bygga om till kontor lite längre fram, och, ja, då måste man ju bygga lite mer krångligt, eller hur jag skall säga.

Det är ett ganska stort projekt ju, men om jag skall ta ett exempel där det blev lite tokigt så kanske det är lättast att ta det här med barnen.

Jag tänkte nämligen att barn skulle kunna komma till mitt bygge och få vård om de skulle bli sjuka. Innan jag byggde om till kontor alltså.
Och barn är ju, ja, alltså, barn är ju bara ett exempel, och jag vet inte kanske exakt vad ett barn är, men jag hade i alla fall en vision. Som var värdebaserad.
Så vad kan gå fel, tänkte jag.

Och så byggde jag på bara. Lite här och lite där.
Och då blir det ju att man glömmer saker.
Och lite där råkade det falla bort att det var just barn som skulle bo till exempel i olika rum i själva bygget.
Och det verkar spela en himla roll faktiskt, även om det inte var något jag direkt hade fokuserat på i förväg då.

För det är tydligen så att barn vill inte vara SJÄLVA på sjukhus. Utan dom vill ha med sig något som heter föräldrar, och jag bara – jaha??
Ja, och föräldrarna fick ju inte plats då.
Orka, liksom.
Och sen var det tydligen så att vissa barn kan inte ÄTA vad som helst, tydligen för att dom är sjuka, och bla bla bla, och då bara kände jag att, alltså det blir så himla krångligt allting, för jag hade ju tänkt att dom kunde värma sin mat i mikron bara, men det gick typ inte. För dom hade såhär blåsor i munnen eller nåt, för dom fick massa mediciner och tappade håret, och ja, hur skulle jag kunna veta det i förväg, liksom?

Ja, och sen, som om inte allt annat var nog, så blev det ett himla tjat om leksaker också.
Och, jag menar, det kan väl vara kul, men liksom hallå? Det går ju inte att tänka på allt. Och dessutom började pengarna ta slut.
Så då fick det komma en snäll tant som hade samlat pengar från helt vanliga familjer, med helt vanlig lön och jobb och sånt, och GE oss dom grejerna.
Och liksom, då ställde jag en gunghäst PRECIS vid ett glas-staket som vi hade byggt för att det skulle se lite flådigt ut, och då höll ett barn på att trilla NER där, över staketet. Asså. Ja, så det var ju tacken för att man försökte, typ.
Sluta klättra, liksom, ungjävel.
Eller, ja, alltså det var ju bara nåt jag tänkte inne i mitt huvud.
Jag skulle ju aldrig säga så, på riktigt.

Och så kom då det här med allt kräks och bajs också, och då bara kände jag att, neej, vad är det här?
Nu vill dom kunna ÖPPNA FÖNSTERNA också! Vad händer, liksom?
Ja, det hade ju inte JAG tänkt på. För jag är så dålig, och allt jag gör blir bara fel, och jag har liksom ballongmage, så jag känner att jag har ju mitt eget att ta hand om. Också.

Jaha, så då fick vi starta en odör-grupp och införa en RYMD-dammsugare som skulle suga upp allt som luktade, och så funkade inte den så bra, fast den var jättejättedyr och, ja…

Sen hade ju inte jag tänkt på att dom som skulle bo i det här bygget är SJUKA.
Alltså, och då menar jag inte lite krassliga sådär, utan verkligen JÄTTEJÄTTESJUKA. Alltså, dom typ kan DÖ om ingen kommer när dom ropar. Och då bara, ja, alltså det blev ju en jättegrej.

Och först så sa jag typ att ”daaa, använd telefonen” liksom, men då funkade ju inte den, och typ det var ingen täckning, och man bara, välkommen till 1800-talet, ja du fattar. Och liksom man har ju hört att det skall vara såhär tyst och lugnt när folk är sjuka, så jag bara, först alltså, vi kan ju inte ha ett larm alltså – skulle det vara då att någon jättehög SIGNAL började tjuta så fort någon behövde hjälp. Tjena.

Men då kom dom där som springer runt skitfort i korridorerna och verkar jättesvettiga och stressade i enfärgade pyjamasar, då kom dom på att dom kunde ha visselpipor och kalla på varandra om dom kom på att någon mådde dåligt.
Puh, liksom.

Ja, men sen har det liksom bara fortsatt, och ja, jag vet inte hur allt skall bli längre.
Hela tiden får jag massor med såhär, inte så peppande kommentarer, typ ”det här var en mardrömsupplevelse” – trots att den patienten ändå fick vara FÖRST liksom. Och bara ”allt görs baklänges”. Allt sånt, det börjar bli tufft alltså.

Och så blir det otacksamt liksom, känner jag.
Alltså här ger man alla var sitt rum, och så plötsligt, jaha, då finns det ingen där, liksom. Det är som att det skulle behövas FLER såna där i pyjamasar som springer omkring, men det känns ju helt orimligt. Speciellt nu när allt har blivit så dyrt. Typ såhär att alltihop kostar 61 miljarder nu, istället för 52.

Och då har jag börjat med sms-lån litegrann, och liksom gått in i det lite för mycket.
TROTS att jag försökte med dom här brevlådeföretagen och svartjobben och så. OCH en personlig coach som var skitdyr men inte hjälpte till ett dugg. Ändå har det inte funkat.
Så jag hoppas bara att inte Lyxfällan spelar in samtidigt som Arga Snickaren, för då kanske jag inte kan vara med, men ja, hur otur kan man ha?

Det är som att vi har hamnat i en ond cirkel här med alltihop.
Det liksom bara ramlar över mig allting, och jag vet inte hur jag skall prioritera.

Och då menar jag alltifrån att en av dom där i pyjamas plötsligt inte KOM UT ur sitt rum, så att den kunde springa skitfort på sina små fötter och hjälpa någon som hade blåst i visselpipan. Ja, vad händer då? Jo, då bryter man upp dörren med en kofot för att komma ut. Och man bara, jaha – visste du att det kostar 1,2 miljoner att sätta upp en ny dörr liksom? Ja, men du fattar säkert.

Och så kommer det någon bara helt plötsligt och liksom ja ”vattnet rinner åt fel håll”, och man bara ”WTF??” Ja, och så blir det ju översvämning då, och så måste man byta kran, och då kostar det liksom 143000 kronor.

Så, jaa, jag undrar om Arga Snickaren skulle kunna hjälpa till här?
Jag orkar snart inte längre, problemen bara hopar sig, och ja, jag vet inte vad jag skall göra.”

#kännersigöverväldigad