Igår tvättade jag vår terrass med en högtryckstvätt.
Högtryckstvätten var ett nyinköp, som kompensation för att den gamla rostat sönder när den stod på en annan terrass, och jag hade fått lova min man å det heligaste att inte ”torrköra” den.

”Tidigare på dagen hade jag blivit intervjuad i en podd. Via Skype. Och det var här det spårade ur fullständigt, tror jag.”

Väl medveten om detta ägnade jag en inte helt försumbar tid åt diverse omkopplingar av slangar, munstycken, adaptrar. Och så vidare.
Allt medan jag i mitt inre tänkte mig hur våra grannar (som aldrig är hemma dagtid, men ändå) skulle kika ned på mig och nicka gillande:
”Jojo, det var inte dåligt så händig hon är.”
Och så vidare.
Redan här kan den uppmärksamme ana ett, om än aldrig så finpenslat, stråk av så kallad hybris, i mitt resonemang. För endast den rent megalomane lider av denna typ av vanföreställningar gällande det utrymme hen tar i andras medvetande. Speciellt då de andra inte ens är hemma och kan se en.
Hur som helst.
Tidigare på dagen hade jag blivit intervjuad i en podd. Via Skype.
Och det var här det spårade ur fullständigt, tror jag.

”Jag suckar över alla presenter folk skickar till mig, och att jag hela tiden får hem möbler och kläder och allt sånt som typ ROOM vill att jag skall lägga ut på Insta.”

För det första satt jag vid min köksö, och detta är viktigt i sammanhanget tror jag, eftersom köksön alltid ger mig en känsla av att jag är någon annan.
En person som jag hellre vill vara.
Som gör lite hippa grejer sådär, har full koll på sociala medier.
Något av en influenser i princip.
Som jobbar hemifrån.
När det inte är premiär eller så förstås, för då är jag ju där.
Men oftast är jag hemma vid min köksö.
Och suckar över alla presenter folk skickar till mig, och att jag hela tiden får hem möbler och kläder och allt sånt som typ ROOM vill att jag skall lägga ut på Insta.
Annars var det en väldigt trevlig intervju.
Men just det kan, paradoxalt nog, också ha faktiskt bidragit till det här med hybrisen. Samt lite ytterligare vanföreställningar om Skavlan.
Jag tyckte nämligen att jag formulerade mig riktigt bra i den där podd-intervjun. Riktigt kände hur jag nu plötsligt var ”en person med väldigt kloka åsikter, och dessutom rolig”. Ungefär.
En sån person som rent hypotetiskt skulle kunna vara med i Skavlan, alltså.

”Kose-kvarter. Snakke-kvart. Hygge-corner.”

Och här bryter det så ut.
Mitt Skavlan-anfall av hybris.
Det börjar med att jag går ut på terrassen och kör igång högtryckstvätten.
Det går ganska bra, och jag känner att jag nu snart är ”en person som har ett klanderfritt hem, där alla väggar är lagade och kanske en vaxduk med skärgårdsmotiv ligger, förankrad av måsformade duktyngder, på det väloljade utebordet”.
Och då gör det inte så mycket att jag snavar över den tillförande vattenslangen så att den hoppar loss och vatten sprutar som ur en kobra med panikångest över hela terrassen och även in lite i köket.
För sånt händer ju när man fixar hemma.
Nej. Istället startar ett spår i min hjärna, som kort och gott handlar om att jag bjuds in till Skavlans talkshow. Eller hans ”snakke-kvart” som det säkert heter på norska. Eller ”kose-kvarter”, ”hygge-corner” eller, ja, nåt sånt.
Det här spåret går helt enkelt ut på att jag bjuds in som den extremt intressanta och vanvettigt roliga person jag nu en gång är och alltid har varit. Dock på lite oklara grunder, eftersom jag trots allt inte kanske uträttat något särskilt, men ändå. Jag håller ju trots allt på att BÖRJA skriva på en bok, så, jaa. Och den kommer ju att bli skitbra, så. Ja.
Jag sitter sedan i programmet, och under självaste sändningen bara UPPTÄCKER Skavlan, och ja, hela PUBLIKEN, vilket fynd jag är. Allt bara flyter på och jag liksom lyckas göra den ena poängen efter den andra.

”Neei, nu tuller du bare. Det ær ikke lov, Gudrun!”

Och det är nu det händer: jag pratar plötsligt NORSKA.
Det är som om en räls breder ut sig i all oändlighet i min hjärnbark och upp poppar vartenda norskt uttryck jag någonsin hört.
Jag hör mig själv säga saker som ”nei, nu tuller du bare”.
Eller ”neei, det ær ikke lov, Gudrun”.
”Vad driver du med?”
”Jeg driver med noe veldig veldig interessant, jeg skriver nemlig på en bog”.
Och så vidare.
Och hela tiden skrattar alla.
Jag pendlar inombords mellan att tänka att jag liksom plötsligt bara KAN norska, alternativt att jag då kör den där norska grejen som ett slags extremt vältajmat skämt. Som varar heeela programmet.
De andra gästerna får såklart mycket kortare tid än planerat, för jag är ju så himla rolig, men det tycker Skavlan att det är värt.
En kille som skulle prata om sin jordenruntcykling där han samlat in pengar till diabetesforskning och haft det svinjobbigt hela tiden, får inte ens plats alls, annat än som en kort vinjett, med ett 90-nummer dit en kan skänka mer pengar (han fick skavsår redan i Halmstad tyvärr, men ändå).

”När jag blir ”jordmor”, då skall jag ha hand om kaffekassan på mitt jobb.”

Och det här anfallet av hybris, som åtföljs av en helt äkta känsla av att det i princip bara är en tidsfråga innan jag får vara med i Skavlan, förgyller sedan hela min dag. Jag går liksom runt här hemma och pysslar med än det ena, än det andra, och känner samtidigt hur det inte spelar någon roll. För världen har en annan färg nu. Ett nytt filter. För jag skall vara med i Skavlan.
Under hela återstoden av dagen (synd att den boktiteln redan är upptagen, men WTF) förs min inre dialog på norska.
Ett språk jag helt uppenbart inte kan.
Min kompis i Tönnsberg som är barnmorska återkommer i mina tankar.
”Jordmor”. Bara en sån sak. Ett sånt ord. En sån grej att vara.
”Jeg ær jordmor, jeg”.
Det kanske jag också borde bli.
Ett nytt liv, liksom, tänker jag.
Där jag säkert börjar fila naglarna mycket noggrannare, för det inbillar jag mig att en måste då. Och kanske blir sådär lite mer lagom. Så att jag passar med föräldrar av alla de slag, och så att jag kan ge den där vårdande känslan till alla jag passerar.
Kanske har jag med mig bullar till jobbet varje torsdag. Men bara när det är min tur. Antar jag. Eller, här är jag lite osäker.
Jag kanske har hand om kaffekassan, helt enkelt.
Är en sån där som upprättar ett schema och ser till så att RÄTT person har med sig torsdagsfrukosten.
Så måste det nog bli.
Men, nej, det hinner jag ju inte.
För nu skall jag vara med i Skavlan.
Och där bjuder dom säkert på fika.
För det kan ju ta tid med TV-inspelningar. Mycket väntan och så.

”Tänk om Skavlan har så bra rykte, bara på grund av all norska en får höra där hela tiden?”

Undrar hur jag skall bo, förresten?
Är det finhotell, liksom, eller tåg bara tidigt på morgonen och så tillbaka igen på kvällen?
Alla i personalen runt Skavlan kanske är skitstroppiga.
Och så har programmet fått sånhär härlig känsla och bra rykte bara på grund av all norska en får höra hela tiden.
Tänk om det är så?
Tänk om Skavlan är en bluff?
I så fall kanske jag skulle kunna starta en egen talkshow istället.
Eddas Hörna, typ.
Där jag bara får alla dom rätta gästerna, bara för att jag var så bra när jag var med i Skavlan.
Lite som när MAX Hamburgare, helt kaxigt och konsekvent, började bygga restauranger precis granne med McDonald´s. Överallt.
Skit-impad. Blev jag då.

Men så hörs en röst i mitt huvud – eller rättare sagt snett nedanför mitt ena öra, från axelhöjd:
”Men varför i hela friden skulle DU bli inbjuden till Skavlan?”
”Ja, alltså varför INTE? Eller, nej, du har rätt, såklart.”
”Ibland fattar jag inte riktigt vad som pågår i ditt huvud? Det är ju omöjligt för mig att veta att du i själva verket befinner dig halvvägs till en TV-inspelning på norska, när jag tycker det ser ut som att du tvättar terrassen?”
”Ja. Nej. Eller alltså. Men en kan ju aldrig så noga veta.”

Och i kvantfysiken, som jag gillar jättemycket, men nästan inte kan någonting alls om. Där. Där kan en vara på två ställen samtidigt. Alldeles på riktigt. Bara ingen tittar.

Det är i alla fall alldeles sant.

Tur att inte grannarna var hemma då. Förut.
För då kanske jag hade försvunnit.