Längs Namibias västra kant finns något som i folkmun benämns Skelettkusten. Där ett oräkneligt antal fartyg har förlist, och vars strandremsa är strösslad med skelett, numera främst efter olika djur.

”Janne och Sofia har tråkigt”

Lite längre in i landskapet finns Savannen.
Varifrån en mänsklighet utan genetiska anlag för ADHD aldrig hade klarat att förflytta sig. I alla fall om en skall tro den Superkrafts-religion som nu missioneras så flitigt i vår upplysta del av världen.
Utan individer som, välsignade med en viss genvariant kopplad till ADHD, tack vare sin kreativitet, upptäckarlust och kassa impulskontroll, drivits att söka lyckan bortom savannens invanda mönster, hade homo sapiens alltså för all framtid kvarstannat på den afrikanska kontinenten.
Och det kan mycket väl vara sant.
Jag vill därför här måla upp detta tänkvärda skådespel i lite fler nyanser, genom att beskriva ett (ytterst fiktivt, NB; reds anm) alternativt scenario, så som det skulle ha kunnat utspela sig, någon gång för flera tusen år sedan, kanske i närheten av Skelettkusten:

”Janne och Sofia (i brist på mer tidsenliga namn) har tråkigt.
Det har gått flera minuter sedan de senast fällde ett rovdjur och tog ur det med bara händerna, samt gödde hela sin familj, innan de i ett kort ögonblick av tillfredsställelse kunde svepa in sig i djurets rengjorda och väldigt ulliga skinn, och där förenas i några sekunders extas.

De sitter nu vid en lägereld och trummar med fingrarna:

– Skall vi kolla vad som finns bakom krönet där borta? föreslår Sofia, samtidigt som hon reser sig upp och glatt skuttar iväg.
– Jaa! Vilken bra idé! utbrister Janne och springer efter, utan att komma ihåg att släcka lägerelden, varvid en större brand utbryter i de knastertorra omgivningarna, utplånande större delen av hans välgödda familj.
– Åh, så härligt – världen FORTSÄTTER ju här borta! Vi drar vidare! ropar Sofia.

Och så fortsätter de unga tu sin vandring, animerat samtalande om de visioner de båda har kring vad som skall komma att utspela sig härnäst.

Tyvärr har de dock inget att dricka med sig, varför utmattningen kommer smygande fortare än någon av dem räknat med. På savannen saknas också skydd mot solens strålar, varför det är rena rama turen att de inte hunnit slå ihjäl varandra under diverse argumentationer om vad som möjligen skulle kunna kallas bagateller i sammanhanget, av ren överhettning, när de har turen att upptäcka en hel grupp med personer, ansamlade i en så kallad by.

De förses här med mat, vatten och skydd för natten, och lyckas under sin korta vistelse i byn entusiasmera en stor andel av dess invånare att, intet ont anande, följa med på upptäcktsresa.

Fyllda av den odödliga känsla som ofta är kopplad till föraningen om ett nytt spännande projekt, även kallad ”upptäckarglädje” (alt översättning: ”dumdristighet”, reds anm), spiller de ingen tid på förberedelser utan ger sig av redan i gryningen, tillsammans med sina nyfunna själsfränder.

Vandringen visar sig dock betydligt mer prövande än någon av dem kunnat föreställa sig, och flertalet dör av uttorkning redan tidigt under resans gång.
Andra slår ihjäl varandra, under omständigheter av lågt blodsocker och dålig impulskontroll.

Vissa hamnar på efterkälken, liggandes i fosterställning vid farledens kant, drabbade av så kallade ”känslostormar”, hulkandes långa haranger, varur endast lösryckta fragment, som av omgivningen uppfattas handla om livets mening, kan härledas.

Detta gör i sin tur ytterligare ett antal av expeditionsdeltagarna så överväldigade av intryck att de nu går helt tysta och apatiska, och inte kommer ihåg att dricka ens av det lilla vatten som av rena turen kommit med på resan.

Ett antal personer har dock fortsatt gnistan uppe, och drivs av den inneboende motor som bara talangen Hyperfokus kan förse människan med. Detta är en heroisk men tämligen egoistisk egenskap, i modern tid flitigt använd av äldre vita manliga professorer som vill ”vara ifred och tänka”.

Med sig har de ett antal lättledda och väldigt konstitutionellt sett ”sega”, så kallade ”förvaltare”, som, vid första anblicken av vatten, sätts i arbete med att bygga en farkost.
Sagt och gjort, och man kan, om än med en till antalet väsentligt reducerad skara, snart bege sig till sjöss.

Då kommer dock den stora stormen, varvid fartyget tråkigt nog förliser, och hamnar på havets botten, och hela besättningen omkommer, med undantag för Janne, som genom en rad lyckliga omständigheter och sammanträffanden (samtliga med väldigt diffus koppling till hans genotyp) flyter i land på en öde ö, ett flertal veckor senare.

Han gifter sig där med Margit, som hittat till ön under liknande omständigheter bara några dagar tidigare, och tillsammans startar de en ny gren av människosläktet, och blir det framtida beviset för att vi har en rad ADHD-liknande egenskaper att tacka för stora landvinningar.

På havets botten längs kusten ligger deras likasinnade kamrater utspridda.
Likaså längs med den farled de skapat från sitt liv på savannen till de nya äventyren vid kusten.
En gen-pool utspädd endast av de så kallade ”förvaltarna”, som så flitigt byggt den farkost som senare skulle förlisa. Som upprepade gånger försökt förklara det olämpliga med hela uppdraget. Utan att få minsta lilla gehör. Som blivit kallade ”planeringsfascister”.
Som i modern tid motsvaras av den äldre vita manliga professorns fru.
Eller, i mitt fall, av Min Man.”

Nåväl, tänker ni kanske – visst var det väl ändå värt det?
Ur ett evolutionsperspektiv?
Ja, det är inte jag rätt person att svara på.
Jag tror bara kanske att vi eventuellt mäter fel sak, när vi bara ser till just människosläktets prestationer, i våra frenetiska försök att mäta vår arts framgång, och anledningarna därtill.

Jag vet i alla fall vad Dr Phil skulle frågat Janne, om han kom till TV-studion i LA, någon dallrande varm juli-dag, förbryllad över varför hans femte äktenskap nu havererat, trots att han använder sin Superkraft hela tiden:

”How´s that working for ya?”