– ”Ja, hejsan! Jag tänkte kolla om jag kanske kunde ansöka till att bli polis?”
– ”Javisst! Bara du inte har ADHD, men det har du väl inte?”
– ”Jo, attans också, det har jag ju. Tänkte inte på det.”
– ”Så du är lite kriminell och har svårt att ta ansvar och så, då?”
– ”Njae, det vet jag inte. Jag jobbar ju som intensivvårdsläkare, så jag har inte tid att vara kriminell så ofta. Och ansvar, det är liksom en del av jobbet. Men, ja, det är klart att det är skillnad på skjutvapen och hjärtlungmaskiner, det fattar ju jag också.”
– ”…”
– ”Men då tror jag helt enkelt att jag tar och gör så att jag bara fortsätter och pular på här borta på min kant då, så gott det går, och så får jag önska Polishögskolan lycka till med rekryteringen och allt sånt.”

Ja, ungefär så skulle det kunna gå till. Givet att jag inte var 43 år gammal då, med urdålig kondition och helt fel kroppstyp för klassiska uniformsutstyrslar. Men i alla fall.

Om jag var 22.
Och brann för att göra skillnad i samhället.
Hade ett engagemang för allas lika värde, och ”en grundläggande vilja att göra samhället tryggare”, som det så fint står på Polishögskolans hemsida.
Om jag inget hellre ville än att bli polis, helt enkelt.
Då skulle jag inte få det.
För jag har ADHD.

”Då polisyrket är för komplext för mig är det en väldig tur att jag istället kunde få bli intensivvårdsläkare.”

Enligt Stefan Wehlin vid Polisutbildningen (maj 2018 i P1) är polisyrket för komplext för att en person med ADHD skall klara av att utföra det på ett bra sätt.
Då är det ju en väldig tur, om jag får säga det själv, att det finns andra yrken. Till exempel sådana där en istället bara räddar liv, helt enkelt. Helt okomplext, sådär.
Kanske sköter några livsuppehållande maskiner med vänsterhanden och gör några enklare hål i hudkostymen med den andra.
Som polis måste man också, enligt Stefan, klara av både övertid, hot om våld och personliga påhopp relaterade till uniformen och yrkeskåren.
Och då kan jag ju bara tacka min lyckliga stjärna för att det istället går att välja lite enklare yrken, där arbetstiden är begränsad till bara max 24 timmar i sträck, och det enda våld du blir utsatt för är det från de enstaka berusade medmänniskor som beträder din akutmottagning, alternativt väljer att kasta sten på din ambulans, eller så.

”Jag nödgas utföra hjärtlungräddning trots att jag är jättejätte-kissnödig.#självbehärskning”

Slutligen behöver en polis kunna uppvisa självbehärskning, impulskontroll, uppmärksamhet och fokus under flera timmar i sträck. Inte sällan utan både mat och vatten.
Även här tillåter jag mig att dra en lättnadens suck, eftersom det yrke som slutligen föll på min lott bara innebär mindre moment av självbehärskning, såsom exempelvis då jag nödgas utföra hjärtlungräddning trots att jag är jättejätte-kissnödig, eller egentligen behöver anlägga en ryggbedövning på en födande kvinna, alldeles samtidigt.
Likaså är det en välsignad tur att den lilla impulskontroll jag trots allt besitter kan användas så effektivt, då jag till exempel måste hejda impulsen att brista ut i gråt, under det att jag delger någon ett tråkigt besked. (Här åsyftas exempelvis att tvingas berätta för någon att deras älskade närstående inte går att rädda. Såna enklare moment, alltså. Inga konstigheter.)
Och här är jag såklart extra tacksam över att det i alla fall aldrig har gått mer än 21 timmar mellan mina jobbrelaterade måltider. För att inte tala om vila eller rentav sömn. För då är det såklart mycket längre intervall som gäller. #lättsomenplätt

”Vi vill inte sänka kravprofilen. Hälsar Polishögskolan.”

Det är alltså sammanfattningsvis en förbannad tur att jag inte blev polis.
Om jag ens hade klarat av utbildningen.
Man kan nämligen ha svårt med inlärningen också, och ”vi vill inte sänka kravprofilen”, som Stefan så eftertänksamt understryker.
Såklart.
Och så är det ju det här med stress och press också.
För det kan bli väldigt rushigt, så att säga, att vara polis.
Än det ena och än det andra.
Inte alls som att bara jogga runt lite mellan sängarna på en intensivvårdsavdelning och liksom utöva lite handpåläggning.
Kanske återuppliva någon lite kort bara, ge lite blod till någon annan, i värsta fall pipa iväg på någon kortare operation.
Och sånt.
Det känns liksom mycket lugnare.
Inom en lägre kravprofil, avseende viktiga parametrar.

”Många med ADHD levererar som bäst under press, och det är kanske en egenskap som det är synd att gå miste om inom poliskåren.”

Sen att jag ändå på något vis upplever det som att jag, och många andra med ADHD-diagnos, faktiskt levererar som allra bäst under stress, det kan ju vara lite förbryllande förstås. Och kanske en egenskap som är synd att gå miste om inom poliskåren.
Och så har jag ju såklart fått en massa verktyg för att kunna hantera mina mindre välfungerande sidor. Betala räkningar och så.
Jag har fått insikt i hur jag skall maxa ut på mina goda egenskaper och kompensera för de som är lite sämre.
Jag har kartlagt mitt inre på ett vis som närmast skulle kunna jämföras med den besiktning som görs vid större husköp i vilken Stockholmsförort som helst. Men sånt spelar såklart mindre roll.

”Har du ovanligt blek hy utgör detta, som tur är, inte hela din person. Det gör inte heller en ADHD-diagnos.”

Faktum är att alla med ADHD är väldigt olika gällande en lång rad skilda egenskaper.
Precis som att alla med brunt hår skiljer sig åt sinsemellan på en rad övriga punkter.
Detsamma gäller, hör och häpna, personer med en viss hudfärg, sexuell läggning, eller religiös tillhörighet.
Något som kan vara värt att beakta om en skall arbeta som till exempel polis. Eller läkare. Eller egentligen vad som helst, för den delen.
För likväl som det finns brunhåriga personer, eller personer med synnerligen blek hudton, som inte lämpar sig för polisyrket, så finns det personer med ADHD som tack vare sin samlade personlighet utgör alldeles utmärkt polismaterial. Som är engagerade, drivna, stresståliga och flexibla. Som har fantastiska sociala färdigheter och kan tänka utanför boxen när det behövs. Som genom hårt arbete har lärt känna sig själva och sina fel och brister. Som genom ännu hårdare arbete har kämpat sig till de verktyg som behövs för att de skall kunna leverera ändå, ofta med en enastående kapacitet.

”Självklart måste det vara bättre att träffa vilken testosteronstinn alfaindivid som helst, bara hen inte har en ADHD-diagnos.”

En tanke skulle därför kunna vara att vi eventuellt bör vara mer rädda för alla som springer runt därute helt utan insikt om sina eventuella svårigheter med reglering av impulskontroll och övriga vitala parametrar, och därmed också befinner sig i ett tillstånd av total avsaknad av verktyg för att hantera sig själva. Och som dessutom har ett tjänstevapen inom armlängds avstånd.
Sånt kan väcka tankar om vilken typ av polis en helst vill träffa. Men, förlåt, det är såklart sekundärt.
För självklart måste det vara bättre att träffa på vilken testosteronstinn alfaindivid som helst, självinsikt eller inte, med odefinierad grad av impulskontroll och omdöme. Bara hen inte har diagnosticerats med ADHD.
Det är tyvärr sen gammalt.

Jag avslutar med att göra som Jakob Bladh i ADHD-podden och citera TV-programmet Fråga Lund:

”Humlan kan inte flyga, men det vet inte humlan om”

Fotnot: Det har senare visat sig att humlor använder sig av en unik vingteknik när de flyger. Sensmoralen i detta är att vi alla har olika sätt att ta oss fram på, varför det blir gravt ointelligent att berätta för andra människor vad de kan och inte kan göra. ”komsåflygervi