Någon smyger med en powerbar. Gömmer den i den kupade handen. Blicken och halva kroppen in i omklädningsrumsskåpet. På SATS. Där Drömmar blir Verklighet.

Någon sitter med uppdragen luva och kepsen på i sin skolbänk. Fipplar med en pappersnäsduk. River den till fina, tunna strimlor. Tillverkar lite stjärnstoft. Vickar på stolen. I Skolan. Där varken Drömmar eller Verklighet synts till på ett bra tag nu.

”Kontoret. Där Drömmar blir till Nyckeltal, som blir till Värdeord. Som inte betyder någonting alls. I Verkligheten .
”

Någon tar regelbundna pauser från det höj- och sänk-bara skrivbordet. Med alla de färgglada post-it-lapparna. Gör några Solhälsningar på golvet. Fångar dagen. Stöter av misstag emot besöksstolen på vägen upp. Tappar den igen. Dagen. På Kontoret. Där Drömmar blir till Nyckeltal, som blir till Värdeord. Som inte betyder någonting alls. I Verkligheten .

Någon blöter upp chia-frön om kvällarna. Förbereder ugnsrostad hemmagjord musli. Tar en Omega-tre-kapsel. Andas i fyrkant. Källsorterar en tandborstförpackning. Får tryck över bröstet. Andas lite djupare. Får stickningar i fingrarna. Provar att bara bara tänka på ena stortån. För det är det som är Mindfulness. Skriker högt nu. I Hemmet. Där Drömmar bara finns i fantasin. När barnen har somnat. Och hjärtat går på tomgång. Av all Overklighet.

”Vad har jag för kilometertid? Hur ofta skall man ha sex – egentligen?”

Någon löptränar. I kompressionsstrumpor och stödjande tights. Med skor av lättviktsmaterial och en riktig jacka, som bara är till för springning. Hjärtat bankar i bröstet. Pulsklockan hinner inte med. Ljudet av inkommande mail i hörlurarna. Stör podd-uppspelningen. Och suget i maggropen sen. Vad har jag glömt? Är det matsäck till skolan imorgon? Är jag en bra Pappa? Vad har jag för kilometertid? Hur ofta skall man ha sex – egentligen?

Här hemma står jag. Vid min kaffemaskin. Med ekologiska bönor. Närproducerad sur mjölk i en rostfri kanna. Och håller in magen. På reflex. För en vet ju aldrig om någon tittar.

”Jag skrattar reklamfilmsaktigt med stora vita tänder och kastar med mitt lockiga hår.”

Men sen. När det blir kväll. Då ses vi allihop i köket. Jag skrattar reklamfilmsaktigt med stora vita tänder och kastar med mitt lockiga hår. Min man skalar närodlad potatis vid diskbänken, iklädd enbart ett nystärkt förkläde. På barnens rum lyser flitens lampa över deras späda händer, medan de ivrigt löser extrauppgifter som de fått i skolan, där allt är toppen och alldeles underbart skojigt.

Och jag ser det direkt. När jag möter min mans sammetsblick över vinglasets kant och säger ”Skål, Älskling!”: Det blir en snabbis i gästrummet innan middan.

För det här är Fantasin.

Enda stället där Drömmar blir Verklighet.