Jag fick min diagnos för drygt ett år sedan men har levt med mig själv i 26 år. Inför diagnosen var jag skitskraj – tänk om jag inte har adhd tänk om det ska va såhär – det skulle det inte. Det öppnades upp en värld fri från konstant ångest, med möjlighet att fokusera, bygga relationer, studera och vara snäll mot sig själv, att acceptera att man inte kan göra allt.

”Det öppnades upp en värld fri från konstant ångest, med möjlighet att fokusera, bygga relationer, studera och vara snäll mot sig själv, att acceptera att man inte kan göra allt.

Högfungerande adhd. Så säger min sjuksyrra. Det betyder i princip att jag inte är kriminell (får ändå inte bli polis), kan äta med kniv och gaffel och inte endast gått livets hårda skola utan även tagit mig igenom ett utbildningssystem (som inte alls varit anpassat för någon som är sådär lite lagom jävla virrig och sämst på deadlines men ändå rätt bright) med i regel höga betyg (tack duktig flicka syndromet). Nu läser jag andra året på universitetet efter ett halvårs uppehåll – det blir ju inte alltid som man tänkt sig men det är okej. Faktiskt. På riktigt. Det är okej.
Efter ett år av universitetsstudier fick jag diagnosen och började medicinera, dels för min egna nyfikenhets och förhoppnings skull, dels för klasskamraternas – prova att sitta bredvid någon som konstant under en tre timmars föreläsning knäpper med en bläckpenna; det är ingen höjdare, tro mig.

”Vi behövs och finns i skolan, precis som överallt annars, vi med adhd, vi vilkas funktion varierar från normens.

Jag läser till lärare; grundskollärare med inriktning årskurs 4-6. Det är fantastiskt, jag har inte ångrat mig en sekund! Vi behövs och finns i skolan, precis som överallt annars, vi med adhd, vi vilkas funktion varierar från normens.
I mina studier, precis som i övriga livet, möter jag en blandning av nyfikenhet, misstro och fördomar, blandade med varandra, när det kommer till adhd.
Dels ifrågasättandet: ”Har verkligen du det?” Japp det har jag – jag kan berätta de mest fantastiska historier om diverse dråpliga situationer jag försatt mig i på grund av bristande impulskontroll, förmåga att förstå mig på folk eller helt enkelt på grund av oförmågan att göra ”normala” grejer pga att min hjärna klickar på ett annat sätt än gemene mans. Det har inte att göra med bristande uppfostran eller illvilja, eller vad man nu har för fördomar.
Dels klassikern: ”Ja, men alla har ju en släng av adhd.” Öhm, nej, alla har inte ”en släng av adhd” – skärpning! Alla har inte en släng av diabetes bara för att man har blod i omlopp. Alltså alla har inte en släng av adhd bara för att man har en hjärna och råkar va kreativ en gång. (Tack Christin för din briljans angående detta fenomen och sorry för icke-citerande, men tror poängen går fram.)

”Det har inte att göra med bristande uppfostran eller illvilja, eller vad man nu har för fördomar.”

Åh, har ni hört den om att det växer bort också! Love it! Vet inte när detta sker dock? 60? 70? 80? När NÄR händer detta?! Faktum är att det aldrig händer, dock kan man lära sig leva med sin adhd så att den i mindre grad påverkar livet negativt, så man kan ta vara på sina styrkor och minska fallet när man inte orkar och kraschar.
Att lära fågelungarna flyga istället för att springa i för små skor och på taniga ben. Ps. Ni i skolans värld, ca 80% är ärftligt, va lite schyssta mot föräldrarna – det är inte säkert de själva har förmågan att sitta still och pedagogiskt läsa läxor med sina ungar eller vad ni nu förväntar er av dem och de har säkert stundom ett kaos hemma.

”Ni i skolans värld: Va lite schyssta mot föräldrarna – det är inte säkert de själva har förmågan att sitta still och pedagogiskt läsa läxor med sina ungar eller vad ni nu förväntar er av dem och de har säkert stundom ett kaos hemma.”

Det är jobbigt att inte orka, men det är okej. Verkligen, det är okej, jag kan inte säga detta nog, dels till mig själv så jag faktiskt fattar det, dels till andra. Jag har varit, och är till stor del fortfarande, väldigt hård mot mig själv. Jag ska klara allt, men nu behöver jag iallafall inte klara allt eller göra det själv.
Jag har valt att medicinera, det är sjukt jobbigt, folk snackar i min erfarenhet för lite om hur mycket det suger! Första halvåret var hemskt, min mun var en Saharaöken, jag var en sengångare och kunde bara göra en sak i taget!? Fatta paniken! Dippen och den totala tröttheten när medicinen gick ur kroppen och adhd i kvadrat strax därefter. BLÄ. Samtidigt, jag kunde göra en sak i taget, göra klart saker, symaskinen var inte längre dum i huvudet, vardagsångesten borta och det inneboende tickandet jag inte visste fanns tystnade. Det var tyst, som att va bakfull fast bättre och mer ekonomiskt.

”Jag har valt att medicinera, det är sjukt jobbigt, folk snackar i min erfarenhet för lite om hur mycket det suger!”

Jag tänkte på att ge upp flera gånger, kände inte igen mig själv, led av biverkningar och tyckte inte det hjälpte – ofta är det lättare för omgivningen att märka skillnaden än för en själv och det var visst stor skillnad, saker som jag till en början inte noterade.
Det som gjorde att jag orkade pusha vidare var en bekant som själv fått diagnosen nåt år tidigare och som medicinerade. Han sa något i stil med ”Vadå, trodde du det va ett mirakelmedel som skulle fixa alla dina problem?” (Öhm ja, tänk för att jag faktiskt tänkte att det skulle va så!) Och så sa han, ”Mimmi du måste fortfarande va dig själv och äga medicineringen”. Satan i gatan vilken ögonöppnare. Att ha adhd är aldrig en ursäkt men kan vara en förklaring, medicinen är inte en mirakelkur som gör tråkiga saker roliga, men om du ger dig fan på det kan det vara en hjälp i att göra saker du annars undvikit.
Det tog nästan ett år tills jag hittade rätt, nu har jag en blandning av lång- och kort-verkande medicin och det fungerar för mig. Jag äter inte medicin dagligen utan när jag vet att jag kommer ha en utmaning framför mig, exempelvis en tre timmars lång föreläsning. Medicinen gör inte allt till regnbågar och solsken men jag har inte lika mycket mörka moln på min himmel och med hjälp av arbetsterapeuten har jag strategier för plugget. Vet ni hur bra en Time Timer är?! Guld! Jag har den att ställa ‘drulle-tid’. Jag har sjuka uppstartsproblem så när jag ska börja plugga ställer jag timern på 15 min, sen när den ringer då ska jag sätta mig och plugga. Då har jag 15 min att stressdiska, bädda sängen, prokrastinera bäst jag bara kan, men när den ringer då jäklar är det dags. Funkar för mig (oftast).

”Pepp och Glitterkramar.”

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om mig själv och min adhd (ego deluxe/ hybris) men som någon form av svamlande sammanfattning så;

”Våga ta hjälp och ha någon med dig på tåget som kan orka lite extra när du inte gör det, för mig var det ett års kämpande för att få diagnosen på en klinik som inte alls fungerade för mig (och då va det försök två efter att som artonåring blivit idiotförklarad, det är en annan story). Det är en tuff resa att göra för vissa, för andra inte. Jag tänker inte säga till en adhd människa att ha tålamod utan säger istället orka kämpa och skrik lite till så att de lyssnar!

Du är unik, och så är din adhd. Vi bär alla på olika historier, det är inte bara fantastiskt utan även skitjobbigt med adhd men det behöver inte bara va skitjobbigt. Pepp och glitterkramar och sån där annan mumbojumbo folk slänger sig med.

Hitta en gemenskap, för mig betydde det massor att hitta en plattform med människor jag kunde känna igen mig i, som ‘fattar’. Som bidrar med tips, tankar och idéer. Kom Så Flyger Vi är en av de plattformarna, den andra är ADHD-podden. Även om man inte känner igen sig i allt kan man känna igen sig i nåt. Det är även därför jag väljer att dela lite av min adhd berättelse.

//Mimmi Lärarstudent Stockholms Universitet.