Ibland önskar jag att jag kunde få leva en dag som en person som har den diagnos som oftast går under namnet ”Normal”.

En Normal-diagnostiserad person kan tydligen sitta på ett personalmöte, modell längre, och lyssna till random okarismatisk chef som systematiskt redogör för den där nya administrativa rutinen som ska implementeras.

”Jag vet, det låter som en myt, men det ska tydligen finnas människor som betalar alla sina räkningar i tid.”

Jag har också hört historier om Normal-diagnostiserade personer som aldrig ägt ett rosa pass! Ni vet ett sånt man får betala ganska mycket pengar för när man sitter på bussen på väg till flygplatsen, plötsligt inser att passets giltighetstid gick ut för över två månader sen och lyckas engagera en hel polisstation så att man till slut hinner med flyget med mindre än en minuts marginal (japp, true story…)! Och jag vet, det låter som en myt, men det ska tydligen finnas människor som betalar alla sina räkningar i tid! Alltså, ALLA räkningar!
34 år gammal fick jag diagnosen ADHD. Själva diagnostiseringen kom inte direkt som en överraskning. Jag (och andra i min omgivning) hade länge sagt att det kanske vore klokt att få det hela utrett. I mitt arbete som psykolog hade jag själv gjort ett flertal utredningar på patienter med frågeställning om ADHD, och ofta var det nästan kusligt hur mycket jag kände igen mig i mina patienters historier.

Några exempel:
• Skoltiden gick mest ut på att försöka få andra att bli lika ofokuserade som jag. Check!
• Ena dagen får jag världens bästa idé, nästa är samma idé århundradets tråkigaste. Check!
• Varje gång någon säger ordet “rutin” så dör jag lite inombords… Check!

Ett annat problem som mina patienter ofta återkom till var det som kallas för prokrastinering, alltså att man skjuter upp saker och ting tills det inte går att skjuta upp dom längre. Det är vanligt hos personer som med ADHD, och mitt fall är inget undantag. Tyvärr ledde detta till att det tog 4 år innan jag till slut tog kontakt med vården, utreddes och diagnostiserades.
Genom åren har jag ofta önskat att jag fungerade annorlunda. Det vore så enkelt att bara göra det där vansinnigt tråkiga och meningslösa, liksom få det ur världen. Men det funkar inte så. Och jag gillar verkligen dom flesta Normal-diagnostiserade människor, men lets face it, flertalet av dom verkar ärligt talat vara lite dumma i huvet. Dom har nämligen fått för sig att jag inte gör vissa vardagliga sysslor eller arbetsuppgifter eftersom jag inte VILL.

”Genom åren har jag ofta önskat att jag fungerade annorlunda.”

Jag uppfattas ofta som en slarvig, lat, ofokuserad och obstinat person med ett osunt förhållande till tid (jag kan inte minnas senast jag inte kom sist av alla till ett möte…). Inga direkt sympatiska drag, eller hur? Jag vet att min vardag skulle bli så mycket enklare om jag fixade allt det där, men det handlar inte om vilja, utan om kapacitet. Variation är en nyckel för att jag ska hålla mitt fokus på en någorlunda ok nivå, och för mig är motsatsen till variation detta djävulens påfund som kallas Rutiner!
Om ni bara visste hur mycket tid och energi jag lagt på att försöka hitta ett sätt att “bara göra klart dom där tråkiga sakerna och få det ur världen” för att några timmar senare komma på mig själv med att surfa runt på youtube efter roliga klipp på knasiga hundar eller nåt annat livsnödvändigt…

”Jag vet att min vardag skulle bli så mycket enklare om jag fixade allt det där, men det handlar inte om vilja, utan om kapacitet.”

Vardagen 2018 är designad för Normal-diagnostiserade personer, och det finns väldigt lite utrymme för avvikelser. Jag förväntas funka i de Normalas vardag med knastertorra personalmöten, tidspassning och planering, men jag är rätt säker på att väldigt få Normal-diagnostiserade personer skulle klara mer än några timmar i min.
Bara tanken på att ha utvecklat en acceptans för att man garanterat glömt något viktigt, typ att hämta föräldrarna på tågstationen, skulle nog stressa skiten ur de flesta. Lägg sen till minst sagt oregelbundna sömnkurvor, och tankeassociationer som liknar ett barnkalas med 15 barn som just hällt i sig två dubbla espresso. Begreppet härdsmälta skulle antagligen få en helt ny innebörd.

”Jag förväntas funka i de Normalas vardag med knastertorra personalmöten, tidspassning och planering, men jag är rätt säker på att väldigt få Normal-diagnostiserade personer skulle klara mer än några timmar i min.”

Min ADHD innebär inte att jag har någon generell begränsning som gör att jag alltid fungerar sämre än alla andra. Jag har inte heller någon ”superkraft” som en del s.k. experter beskriver ADHD. Min tillvaro beskrivs nog bäst som väldigt obalanserad.
Normal-diagnostiserade människor vill ofta veta om man generellt sett är “hög- eller lågfungerande”, och svaret på frågan är “ingetdera”, eller “både och”. När jag gör något som är kul så gör jag det oftast bättre än alla jag känner. Tyvärr gäller samma princip när jag ägnar mig åt tråkiga eller för mig meningslösa saker, men då levererar jag istället på betydligt lägre nivå än min omgivning.
Denna obalans leder ofta till problem eftersom Normal-diagnostiserade personer (speciellt de med en chefstjänst) gärna vill ha en, och endast EN funktionsnivå att förhålla sig till.