Jag kör aggressivt framåt. Har kommit på nya idéer som skall fullföljas och tappar uppfattningen om både tid och rum när min nya tanke tar över. Prioriteringslistan och överblicken försvinner helt och nu finns bara min ambition och jag.

”Det kanske händer någonting viktigt när jag somnar och jag kan inte ta risken.”

Resten löser sig, det gör det alltid. Kroppen orkar lite till. Den ska få sömn och mat och vila, sen, bara vänta lite till. Trots att kroppen säger ifrån och omvärlden någonstans som i en dimma säger stanna, andas, lyssna, så förstår jag inte vad ni menar. Jag ökar farten, tunnelseende. Det är ju så roligt, så bra och alltför viktigt. Krasch. Jag ligger i soffan och ögonlocken är tunga. Jag låter dem inte falla ner för att leda mig till en djup sömn. Jag måste ha koll på läget. Det kanske händer någonting viktigt när jag somnar och jag kan inte ta risken. Samtidigt är jag så trött i både kroppen och sinnet. Jag behöver fylla på med mat och sömn, med vila och rutiner. Jag vet hur jag bör göra men ofta gör jag tvärtom och kroppen tackar mig såhär. Nedtvingad i fosterställning, skör och ömtålig. Tröttheten känns övermäktig tills den helt plötsligt är bortblåst. För pigg. För trött. För mycket allting.

”Samtidigt är det så dubbelt: Se mig och ta hand om mig, låt mig vara liten. Tro på mig, jag kan helt själv, för jag är en vuxen person.”

Stopp. Tänk att stanna i tid och dra i den där bromsen som reglerar vardagen, vad mycket lättare mycket hade varit. Men var finns den där bromsen? För andra är den alltid närvarande medan jag hittar den så sällan. Jag kör oftast rakt in i väggen, fort. Utan broms. Jag kommer att vara pigg om några dagar igen, det vet jag, och det är en tröst. Även här går det fort. Energi ner och energi upp. Det är alltid så mycket av allting. För mycket prestation, vilja och engagemang. För många känslor och för stort behov av att säga allting högt. Samtidigt är det så dubbelt: Se mig och ta hand om mig, låt mig vara liten. Eller. Tro på mig, jag kan helt själv, för jag är en vuxen person. En del av mig är som en femåring. ADHDn. Kreativiteten flödar och energin sprudlar för att snabbt bli övermäktig och för att sedan ta slut. Det är inte lätt att vara människa. Livet trycker på från alla håll och vi behöver hålla i oss hårt. Alla kämpar. Jag måste kunna säga utan att bli anklagad för att inte ta ansvar för mitt beteende, att livet är svårare med ADHD. Allt känns mer, allt går fortare, allt svänger snabbare. Tänk dig din vardag och dina tankar. Tiodubbla känslorna, tankarna, hastigheten och: Välkommen in! Jag skulle vilja säga att det inte är så svårt att leva med ADHD men då skulle jag ljuga. Stunderna då allt går fort och då allt går bra är härliga, men smällarna som kommer när jag ramlar och halkar efter, när jag försöker kravla mig upp men inte orkar. När jag gråter mig till sömns av trötthet, misslyckande och ångest för att jag inte räckte till för mig själv. De dalarna väger tungt och gör inte diagnosen till en superkraft.

”Allting är större, men samtidigt skörare. Att leva så – för det krävs en Superhjälte.”

Diagnosen är en belastning och en begränsning för mig och för så många andra, när vi kämpar för att lägga hela puzzlet och räcka hela dagen. Ibland slår vi ner på oss själva. Ibland får ni som står oss nära ta smällarna. Förlåt. För mig är ADHD inte en superkraft. Däremot är vi som bär den Superhjältar. Vi försöker lägga puzzlet trots att vi inte förstår eller ser alla bitar. Vi gråter, skrattar, känner och reagerar högt och lågt och alltför snabbt utan att ens hinna tänka tanken konsekvens. Klart det blir lite tokigt ibland. Vi försöker göra rätt och vara allt och lite till och ibland lyckas vi. Kanske till och med på ert sätt, men övervägande lyckas vi på ett eget litet vis, alltid lite annorlunda. Allting är större, men samtidigt skörare. Att leva så – för det krävs en Superhjälte.