Att Dra Av Plåstret

Att dra av plåstret. Eller kasta sig utför klippan.

Ja, eller man kanske inte behöver uttrycka sig så dramatiskt. Herregud. ☺ Men jag känner mig lite redo nu på något vis. Ändå har jag velat så, fram och tillbaka, om detta inläggs varande. Ska jag prata först? Med de som borde veta, men ännu inte vet?

Men jag gör det nu. Ändå. Er som jag ”borde ha” pratat med först, vi kan ju prata sen. Om ni vill. Eller så gör vi inte det. Oavsett känns det så viktigt för mig med öppenheten. Ärligheten. Jag måste få dela med mig. Nu. Det är viktigt, nästan avgörande. Jag jobbar vidare på det där med det muntliga samtalet. Att skriva är ju så mkt lättare…. Hur som. De senaste månaderna har förflutit med sina upp- och nedgångar, precis som det ska. Men kanske mest uppgångar, på det stora hela. Allt är ju en process. Hela livet är ju det, och det är så svårt tycker jag; att liksom göra bokslut under tiden. För det jag reflekterar över ena dagen och känner mig lite klar med, kan nästa dag kastas omkull. Och så fortsätter det så. Varje dag. Hela tiden.

”I detta ”efter” accepterar jag det faktum att allt ”är flytande” på ett nytt sätt. JAG är på ett nytt sätt.”

Innan (om man nu ändå ska försöka sig på något slags före och efter) störde det mig. Jag värderade det faktumet på ett negativt sätt. Det hämmade mig. Inte kunde jag säga något om något, för nästa dag kanske jag tyckte eller kände tvärtom. Hjärnan hoppar ju hela tiden; tankar, idéer osv. I detta ”efter” accepterar jag det faktum att allt ”är flytande” på ett nytt sätt. JAG är på ett nytt sätt. Kanske inte (eller kanske) för andra att märka, men för mig är det en stor skillnad. Jättestor faktiskt. Jag börjar acceptera mig själv och mina ”tillkortakommanden” på ett annat sätt. För jag har fått en ny förståelse för desamma, och förståelse föder acceptans, tar död på (i alla fall nästan) all skuld och skam. Skapar istället en lite nöjsam ”utifrån-bild” av mig själv. En slags självdistans. Kan man kalla det. Med lite snällare ögon ser jag på mig själv. I alla fall många av dagarna. Och med dessa ögon ser jag också mina många bra saker. Jag ser sidor av mig själv jag hade glömt bort; min kreativitet, min humor, min förmåga att processa och analysera saker snabbt; ”svisch, svisch; japp, färdig”! (räcka-upp-handen-emojin); delar blir snabbt en helhet i min hjärna.

”Jaha. Nu är det sagt. Plåstret är av.”

Jag upptäcker på ett nyfiket sätt hur min hjärna funkar och inte funkar. Varför jag reagerar, agerar, känner, ibland helt olikt, mot (vad jag tycker) andra gör. Lite som ”jaha, där kom ångesten igen. Just det, det beror ju på….” Eller ”shit va jag fick ihop det där bra till slut. När jag väl vet vad jag ska göra, bara nailar jag det”. Under tiden lär jag mig också vad jag behöver för att återhämta mig. För att hålla över tid. Den här nya förståelsen och acceptansen kommer i kölvattnet av (åh, jag gillar det uttrycket!) utredningen jag genomgick under förra hösten och vårvintern och som var färdig i april i år. Mången besök hos psykolog och arbetsterapeut. Träff med läkare. Bedömningar. Skattningsskalor. Från att jag själv tog steget, öppnade dörren för att jag ville utredas (detta var i januari 2017 tror jag) tog det drygt ett år; till april 2018, innan allt var klart. Och svaret; ”du uppfyller alla kriterier för diagnosen AD(H)D”. Jag har inte så mycket av H:et, även om det finns. Fast under ytan, som för så många andra kvinnor som diagnosticeras i vuxen ålder. (Ni får googla ADHD om ni vill. Bara för att jag uppfyller kriterierna för diagnosen betyder inte att jag är ngt uppslagsverk för densamma, jag är under upplärning). Och dessutom; ALLA individer som har diagnosen är ju inte likadana (såklart!), liksom alla personer med säg… diabetes inte känner, tänker, upplever saker lika (ja, ni fattar resonemanget).
Jaha. Nu är det sagt (ja, eller skrivet, jag jobbar ju som sagt rätt mkt på det där med SAMTALet). Plåstret är av. Tärningen är kastad. Locket är på (eller var det av?) brunnen. Liknelserna tar visst aldrig slut… 😉

”Det där med annorlunda var kanske en efterkonstruktion. Jag har ju såklart trott att ”såhär ska det väl kännas”.”

Under hela den här låååånga processen har det ju såklart snurrat så många tankar. Och det gör det ju fortfarande. Det är ju liksom en del av hela ”problemet”. Fast ju mer jag marinerar mig i VAD jag ”är”, och VEM jag är blir jag mer och mer van vid att se mig själv utifrån detta nya perspektiv. Jag lyssnar på poddar om ADHD, läser en massa böcker. Försöker hitta ”goda exempel”; känna igen mig. Och det är så viktigt. Att liksom ”hitta sin flock”. Har aldrig greppat hur viktigt det kan vara innan. Hur FANTASTISKT det kan vara att hitta likar. För jag förstår ju såhär i backspegeln att jag så länge INTE känt igen mig, liksom sprungit ensam (för att gå vidare med liknelsen kring vargen och flocken), och att just DET varit en stor del i min psykiska ohälsa. Jag har harvat runt, klarat ut, men liksom aldrig hajat varför det känts så annorlunda. Eller nej, det där med annorlunda var kanske en efterkonstruktion. Jag har ju såklart trott att ”såhär ska det väl kännas”. Jag måste väl bara kämpa lite till, alla andra klarar ju ut ”vad-det-nu-kan-vara”. För jag har ju inte vetat om något annat. Jag har ju bara, av naturliga orsaker, haft insyn i min egen hjärna och inte i någon annans….

”Mycket skuld och ”varför-kan-jag-inte-välja-glädjen-grejen” har det blivit. Ältande. Med haltande självkänsla och självförtroende som följd.”

MEN. Sedan depressionerna, utmattningen; har jag letat, försökt hitta orsaker. Mycket skuld och ”varför-kan-jag-inte-välja-glädjen-grejen” har det blivit. Ältande. Med haltande självkänsla och självförtroende som följd. Nu har jag en orsak. (OBS! stor skillnad på orsak och att ”skylla-på-grej”). Nu vet jag vad som skavt. Och jag kan ta på mig ett skavsårsplåster. För att göra mig mer stöttålig. Mot omvärlden och för mig själv. Och jäklar. Nu ska det bli åka av tänker jag. Jag ska använda denna nya kunskap om mig själv på de bästa sätt jag någonsin kan komma på. Som jag skrev i ett tidigare inlägg: ”jag ska tapetsera och måla om, med mina färger”. Det är egentligen inget konstigt, med eller utan diagnos. Om jag, genom att få syn på hur jag funkar och inte funkar, kan göra förutsättningarna så bra som möjligt för mig. Ja, då funkar ju jag bättre, och kan också komma mer till min rätt. I alla avseenden. Tänk vilka stordåd jag kommer att kunna utföra, haha! För mig har diagnosen hittills funkat mycket så; som en hjälp för att förstå sig på MIG. Jätteviktigt!

”Jag skall tapetsera och måla om nu. Med MINA färger.”

Först ut av nya steg; kombinationen av mitt halvtidsjobb som Kultur- och fritidsassistent med nya STUDIER. För. Inom ett par veckor påbörjar jag en utbildning till Digital marknadskommunikatör. Snajdigt värre. 😉 Jag känner mig nyfiken, som att det kan passa mig. Men jag vet ju inte. Ingen kan ju veta före, eller? OCH. Det nästan viktigaste; ingen mera sjukskrivning. Nu ska jag istället försöka ta mina egna steg. På mina villkor. För jag vill inte längre definiera mig, definieras av andra; som sjuk. Jag har en hjärna som funkar lite annorlunda än de flesta andras, i ett samhälle mer konstruerat för massan. Så är det. Detta gjorde mig sjuk; i utmattning bland annat, men det behöver inte vara så, för evigt. Jag kan hitta vägar ur det. Jag hittar vägar ut. Nu. Och jag ska göra det utan någon som helst prestige. Funkar det inte, inte är vad jag trodde, eller om det dyker upp några andra hinder på vägen. Ja då blir det så. Fine. Jag får deala med det då. Jag vågar. Ändå. För jag är ingen liten lort. Och är det något jag kommit på så är det att man ALLTID kan välja om. Välja igen. Känns det bra i magen, vill jag gå på det. Får jag en idé som känns bra, då vill jag följa den. Inte hålla tillbaka, vela, ”sådär kan man inte göra”. Jo. Det kan man visst. Ibland blir det jättebra. Ibland inte. Och då kan man välja igen och igen och igen….

”Då vet jag nånstans, att det kommer bli bra. När det pirrar i magen. Av vällust och av rädsla. På samma gång.”

Tillslut. Det är en hel del sorg inblandat i allt detta, såklart. Det är, precis som tidigare, dagar av ångest. Dagar när allt känns jobbigt. Dagar när jag undrar hur jag kommer lösa allt. Dagar av tung trötthet. Dagar av biverkningar. Jag försöker fokusera på att skapa strukturer i vardagen som passar mig så bra som möjligt. Och sånt tar tid. Och kraft. Lite ”två steg fram och ett tillbaka”, men det går ändå framåt. FÖR. Det är också många dagar av hoppfullhet. Dagar när allt känns lätt. Dagar då jag flyger. Dagar i kontakt med MIG SJÄLV. Och då vet jag nånstans, att det kommer bli bra. När det pirrar i magen. Av vällust och av rädsla. På samma gång. Som nu, när jag skriver; känslan av inspiration. Den är härlig! Den vill jag känna mer av. Jag är så stolt över mig själv. Över att jag vågar hoppa. Jag vill skriva så mycket mer, men nu är hjärnan min så trött. Det finns så mycket att säga, vrida och vända på och det ska jag göra. Vad det lider.

Tills dess; #komsåflygervi!
Kram Suss