Men va?! Har DU ADHD? Det trodde jag inte. Är man inte väldigt våldsam och dålig i skolan om man har ADHD? Jag menar, du har ju en högskoleutbildning och det kan väl inte vara så vanligt om man har ADHD?

”Om ingen hade vågat ifrågasätta, så hade vi kunna fortsätta gå runt och tro att bara för att man är 43 år och lever, så är en odiagnostiserad ADHD en dans på rosor.”

Har DU ADHD? Fast vadå, jag har också lite ADHD. Jag har läst om han, Anders Hansen och han säger att alla har en släng av ADHD så varför inte bara acceptera det? Varför måste man göra en utredning om man levt i 43 år och allt funkat innan?
Vad ska man svara när vänner kommer med sådana påståenden?
Alltså, på ett sätt är jag glad att folk inte är tysta och håller sina reaktioner inom sig utan faktiskt vågar säga vad de tänker. Det är lite fint ändå, att känna att man vågar ifrågasätta något som är rätt känsligt.
Om ingen hade vågat göra det så hade vi kunna fortsätta gå runt och tro att bara för att man är 43 år och lever så är en odiagnostiserad ADHD en dans på rosor. Allt är liksom toppen! Alla de smällar jag fått genom livet är helt normala och jag skulle kunna leva 43 år till utan min diagnos och fortsätta misslyckas i olika sammanhang.
Tänk om det vad så enkelt!
Tänk om jag kämpat på med en hjärna som egentligen vill gå i dvala men som istället går på högvarv, konstant högvarv om jag inte tvärsomnar.
En hjärna som sprutar idéer likt kraften i en högtryckstvätt när andra människors idéer sipprar fram då och då, om de ens får några idéer.
Eller en hjärna som tar in varenda intryck. Allt som låter, syns, rör på sig, luktar osv. En hjärna som associerar konstant när andra människor pratar och du får de här associationerna som du bara häver ur dig utan att ens tänka på det.
Du liksom bara babblar en massa hela tiden och lägger inte ens märke till om det är bäst att hålla tyst.
Folk ledsnar på att vara i din närhet för de blir liksom helt slut och går nästan in i väggen bara av att vistas i samma rum som dig.
Själv blir du så inihelvete trött av att alltid vara igång. Så pass trött att du helst sover middag på rasten på jobbet och så trött att du inte kan sätta dig ner innan dina barn har lagt sig på kvällen för om du gör det som somnar du på 10 sekunder.
Tänk om jag fortsatt att leva mitt liv så?

”Så, på vilket sätt var det viktigt för mig att göra en utredning? Skulle något bli annorlunda när jag fick en diagnos?”

Jag har alltid sett mig som en stark person som inte knäcks så lätt. Livet kan smälla till mig rätt hårt men jag är som en GB-gubbe som står fast förankrad i en cementklump med en spiral fäst mellan mig och klumpen. Käftsmällar som skulle knäcka de flesta har liksom knockat mig men rätt snart har jag rest mig igen. Tack vare den där spiralen som är en del av min ADHD.
Det har faktiskt funkat rätt bra i 42 år. Numera är den där spiralen rätt mjuk och saknar ”schvung”. Det gör att jag blir liggande allt längre vid motgångar. Jag kommer inte upp lika lätt för min energi är slut.
Så, på vilket sätt var det viktigt för mig att göra en utredning? Skulle något bli annorlunda när jag fick en diagnos?
Ja, faktiskt så blev allt annorlunda men ändå inte.
Att få göra en neuropsykiatrisk utredning tar tid och den är omfattande. Det var jobbigt att berätta om mina svårigheter och misslyckanden om och om igen. Nära anhöriga som skulle intervjuas för att psykolog och läkare skulle få en komplett bild av mig och mina funktioner.
Det fick bli min pappa och min vän och före detta kollega Jenny som psykologen kontaktade.

”När jag vaknade 04.30 gick Pappa upp och kunde tex cykla med mig in till Nybrokajen för att jag ville titta på båtarna.”

Jag minns hur jag fnissade när psykologen bad om att få intervjua min pappa om min barndom och uppväxt. Jag fick förklara att min pappa förmodligen skulle säga att jag alltid var glad, social och lätt att ha att göra med. Att jag var tidig i såväl språk som motorik men att han förmodligen inte dragit några paralleller mellan att jag vaknade 04.30 varje morgon till jag var 8 år, eller att jag sov middag till jag var 7 år och att jag från det att jag var sisådär 2 år kunde få för mig att baka en sockerkaka medan mamma och pappa sov så hela köket var en enda röra av ägg och mjöl.
De flesta föräldrar hade blivit tokiga av att ha ett barn som är så morgonpiggt och dessutom så kreativ att det krävs en städpatrull efter varje kreativt infall. Men min pappa har alltid varit lugn och aldrig höjt rösten, han har funnits där för mig och min bror i alla lägen. När jag vaknade 04.30 gick han upp och kunde tex cykla med mig in till Nybrokajen för att jag ville titta på båtarna eller ta en arla promenad min mig och min dockvagn.
Kanske har min pappas roll varit en bidragande orsak till att det ändå funkat hyfsat för mig. Att han aldrig har dömt eller fått mig att känna mig dålig varken som barn, ungdom eller vuxen?

”Det är inte positivt att vara tjej och impulsiv, högljudd, busig, handlingskraftig och skämtsam.”

Dagen för återgivning hos psykologen var en dag som jag väntat länge på. Jag var både nervös och lugn på samma gång.
Jag rös när psykologen sa meningen: ”Vi har efter utredningen kommit fram till att du har en medelsvår ADHD i kombinerad form.”
Det hade jag ju vetat om själv så länge men att höra det från en psykolog som rotat i mitt liv tillsammans med en psykiater, det var som om en sten föll från mitt hjärta.
Jag tänkte att jag är fan inte dum i huvudet, jag har en hjärna som inte fungerar som andra hjärnor.
Det blev som att psykologens ord var en varm och stark kram om hela mig, ett ok att jag duger som jag är.
Tiden efter diagnosen var ett myller av känslor. Jag var lättad, arg, ledsen, lugn och en massa andra känslor på samma gång.
Arg för att jag inte fått diagnos förrens jag var 43 år och jag insåg att jag fått så många käftsmällar pga att jag varit en tjej med odiagnostiserad ADHD. Det är inte positivt att vara tjej och impulsiv, högljudd, busig, handlingskraftig och skämtsam. Hade jag varit kille med de egenskaperna så hade det varit lättare för då hade jag varit ”sköna killen” men istället hade jag blivit ”jobbiga tjejen”.

”Så många tankar som for genom mitt huvud nu när jag fått tillbaka min hjärna, både tacksamhet och lite sorg över år som jag levt utan medicin.”

Det skulle dröja ett halvår innan jag fick träffa en läkare för att prova ut medicin och jag var så nervös att jag inte skulle få någon medicin eller att jag skulle erbjudas en medicin som jag inte ville ha.
Tack och lov träffade jag en väldigt fin kvinnlig läkare som lyssnade och skrev ut Elvanse.
Jag gick raka vägen till Apoteket och hämtade ut min medicin.
Första tabletten 20 mg Elvanse tog jag i slutet av januari 2018 och det var magiskt.
Dels blev det lugnt i mitt huvud, jag stördes inte av alla intryck och jag associerade inte konstant. Det blev som att min hjärna var min och jag kunde styra den.
Tiden som följde efter att jag fått min medicin var magisk. Jag var inte trött hela tiden, mitt humör var mer stabilt och jag var lugnare.
Så många tankar som for genom mitt huvud nu när jag fått tillbaka min hjärna, både tacksamhet och lite sorg över år som jag levt utan medicin.
Nu när jag haft min diagnos i 1 år och medicinerat i 6 månader så känner jag att jag har hittat mig själv och att jag tror på mig själv. Jag har hittat lugnet i mig själv och känner att livet är rätt gott ändå.

Till alla som kommenterat och varit förvånade och skeptiska till min diagnos vill jag säga:

Ni har inte en aning om hur det är att ha en adhd-hjärna så var snälla att lyssna ödmjukt och respektera att medicin är viktigt för mig och tro på mig när jag säger att det är riktigt slitigt att leva med adhd, särskilt odiagnostiserad.