Jag var 13 när jag fick min diagnos. Det är tre år sedan.

”Ifall lärare och elever varit mer förstående och pålästa, så hade min klasskompis aldrig behövt bli sedd som den konstiga DAMP-ungen”

Det kanske verkar som att jag fått min diagnos tidigt, men hade jag varit pojke hade jag fått den bra mycket tidigare. Jag är en tjej, jag kan ju inte ha ADHD, det är ju en diagnos för pojkar, pojkar som slåss, pojkar som är elaka. Jag minns en flicka i min parallellklass, hon hade ADHD, hon var utom all kontroll, alla tyckte hon var konstig, inklusive jag, men nu, många år senare förstår jag att ifall lärare och elever varit mer förstående och pålästa, så hade hon aldrig blivit ”den konstiga damp-ungen”.

”Jag, bara 5 år gammal, blev deprimerad och fick magsår.”

Jag har aldrig kunnat vara still. Vilan efter lunchen på förskolan var hemsk. Jag brukade få skäll för att jag inte kunde ligga still utan ständigt rörde mig så kompisarna fick svårt att somna. Men min favoritfröken Gertie lät mig fläta hennes hår och då gick det lite lättare. Att vara stilla. Som 5-åring bröt jag benet rätt ordentligt och fick helbensgips, och fick under 6 veckor sitta i rullstol. Jag, bara 5 år gammal, blev deprimerad och fick magsår. Jag kan inte sitta still, vill inte. Det värker i hela kroppen om jag inte får röra på mig. Och så en sommardag gjorde jag det, med helbensgips. Mamma skulle bara gå runt huset med min syster i vagnen. När hon kommer tillbaka sitter jag i äppelträdet, och jag är lycklig. Nu var det ju ett väldigt litet träd, men jag gjorde det, för första gången på många veckor satt jag högst uppe i trädet. Det är kanske ganska talande, jag kan inte vara still, och idéerna bara sprutar ut ur mig.

”Då kom läraren på det fantastiska idén. Med två rep knöt hon fast mina ben i stolsbenen.”

Sedan började skolan, jag hade längtat. Det blev en besvikelse. Jag fick en hemsk lärare, när jag inte kunde sluta vifta med benen när jag satt ner på stolen, då kom hon på det fantastiska idén, med två rep knöt hon fast mina ben i stolsbenen, något hon tyckte var helt briljant! När alla andra lämnade in sina läxor så fick de en guldstjärna, inte jag, trots alla rätt, för jag var jobbig, hon gillade inte mig. Så jag slutade lämna in några läxor, och varje torsdag var det inlämningsdag, alla fick stå upp, bredvid sina stolar, var och en fick mina klasskamrater sitt namn uppropat och fick sätta sig, sen stod det bara två kvar, jag var nästan alltid en av dem. Framför hela klassen talade läraren om för oss att vi var dåliga, jag var värdelös. I fyran fick jag en ny lärare, en fantastisk lärare, och skolan funkade så bra, jag gick ut sexan med bra betyg! Sen blev jag sjuk, nu är det tre år sedan jag gått i skolan regelbundet, men jag vet att med rätt förutsättningar kan alla få blomma, så som jag fick från fyran till sexan.

Barn är lite som blommor, alla är olika, behöver olika med näring, olika med vatten och olika med solljus, alla växer olika snabbt ,men alla har en sak gemensam, barn behöver kärlek för att växa!