Visst är det nog en superkraft ibland men inte alla timmar om dygnet. Det svänger snabbt och huvudet slutar sällan snurra.

”I soffan ligger sminket, några rena trosor från resväskan och kuddarna som jag skulle byta ut.”

Det ligger saker i sängen, i soffan, på matbordet. Det står disk i köket och ligger en öppen resväska i hallen. Det står små NK-påsar med kvitton på golvet vid sängen och en burk målarfärg (tills när renoveringen ska bli klar). Vid matbordet står det en yogamatta – enbart i syfte att jag ska komma ihåg att träna eller i alla fall vilja röra på mig. Att se en bild på Instagram är snarare tvärtom – ångest. I soffan ligger sminket, några rena trosor från resväskan och kuddarna som jag skulle byta ut men inte orkade, eller glömde bort när jag helt plötsligt beställde hem en skohylla från samma hemsida. När jag lämnar lägenheten så gör det ingenting att det ser ut som det gör. Fast det är inte hela sanningen. Det är ändå lika jobbigt att komma hem till som det är att lämna, men någonstans så blir det en del av mig. Jag ser ju i alla fall alla prylar jag har. Det finns något fint i att ställa fram alla saker som jag gillar, så att jag ser dem oftare. Det behöver inte vara något speciellt men det får gårdagens outfit tillsammans med minnena från kvällen med vännerna att stanna kvar lite längre. På något underligt sätt.

”Det är lätt att döma sig själv och det är lätt för andra att döma när de fått sett den nakna sanningen. Eller ska jag säga det nakna kaoset.”

Det roliga i detta är att jag har koll på vart det mesta ligger. I påsen framför mig, där alla byggprylar ligger, så vet jag på ett ungefär vilka skruvar som ligger i den lilla ljusblå skålen. Jag vet på ett ungefär i vilket hörn som färgen till dörrkarmen ligger och att det finns en sliten kökshandduk som jag tidigt offrade för att torka bort färgen på händerna med. Still it is a mess. Jag vill ha ordning, jag vill verkligen ha ordning. Men det är lätt att döma sig själv och det är lätt för andra att döma när de fått sett den nakna sanningen. Eller ska jag säga det nakna kaoset. Många människor som jag möter i jobbet har ingen jävla aning om hur det ser ut, eller hur det är. Jobbet är så enkelt, jag har sorterat dokument i olika mappar på datorn, undermappar och när det blir minsta lilla rörigt så döper jag om dokumenten med tid, datum och något extra för att särskilja dem. Fakturor och bokföring är i exemplarisk ordning och det finns alltid ett underlag, så länge det inte är någon i kassan som skyller på att kvittopappret var slut. Ekonomi och siffror är inga problem. Det är resten av det vanliga bara som är så förbannat tråkigt.

”Vissa av mina chefer har ibland sagt att jag har för hög arbetskapacitet och alltför hög ambitionsnivå. Men really? 2018 och det är för mycket?”

Diska, borsta tänderna, bädda sängen. Jag älskar att tvätta dock, därför det är alltid dubbel-nytta. Du är duktig samtidigt som du kan ligga och sträckkolla en serie. Min kalender är 99,9% alltid i ordning och är det det minsta som inte synkar mellan min dinosaurie-kalender (aka papperskalender) och den på datorn så är det bara sätta sig ner och stämma av varje aktivitet tills att det stämmer. Någonstans i det här kaoset så finns det en STOR hög av idéer och ett driv som aldrig tar slut. Satan vad jag kämpar och då presterar jag oftast så pass bra att vissa av mina chefer ibland sagt att jag har för hög arbetskapacitet och alltför hög ambitionsnivå. Men really? 2018 och det är för mycket? För mycket att hantera eller vad är grejen? Jag vill att det nyttjas, när jag väl har drivet som ung, ta vara på det! Det kan göra mig upprörd, orättvisa. Framförallt när det handlar om karriär, driv och ambition.

”Det blev en utmaning för oss båda men jag skulle aldrig säga ”du har för hög arbetskapacitet, take a chill-pill”.”

När jag senast var chef fanns det en kille som var det där lilla extra. Han gjorde precis som vi kommit överens om och lite till. Det handlade aldrig om prestationen, det handlade om att han gick ”the extra mile” tillsammans med teamet. Vi kompletterade verkligen varandra och jag kan än idag verkligen sakna att jobba med honom. Jag vet att jag kan verka sträng och ibland kanske även hård, men det är alltid viktigt för att jag ser personens potential. Han hade det och har såklart fortfarande det. Han utmanade mig kring att hinna klart med uppgifterna jag gett honom och då behövde jag komma på något nytt. Det blev en utmaning för oss båda men jag skulle aldrig säga ”du har för hög arbetskapacitet, take a chill-pill”. Jag såg det som min yttersta möjlighet att ge honom mer kunskap och samtidigt utveckla mitt kreativa tänkande när de vanliga arbetsuppgifterna var klara. Att den här människan senare har blivit en av mina bästa vänner, det ligger till fotnoterna, för att alltid vara ärlig.

”Lunchen förstör mitt i allt. Jag har ett flow och vill inte äta förrän det är över.”

Mitt i allt detta skrivande kom jag ihåg att det ligger två matkassar i hallen. Kanske vore bra att ta upp varorna. Något som är lite udda när jag gör det är att kylvarorna (självklart) ska in i kylen och frysvarorna in i frysen. Inga problem. Nu till det andra. Riskakor, tamponger, grillkrydda och färsk ingefära. De får ligga kvar på spisen. Varför? Jag har ingen aning. De får ligga där och vänta på att hamna i rätt skåp eller i hyllan. Kanske för att jag vet att jag måste flytta på tre kryddburkar för att få in riskakorna eller för att jag helt enkelt inte har tid med det. Jag vill bara fortsätta skriva. Samma sak med jobbet – lunchen förstör ju mitt i allt. Jag har ett flow och vill inte äta förrän det är över. Jag tror vi hittade ett flow också. Jag och min kollega som jag nämnde ovan. Han såg att jag behövde hjälp ibland och det var inte med själva uppgiften (jag hade aldrig tid att förklara för honom ordentligt, om han skulle göra det själv) men med att köpa mat. Det var ungefär 5 minuter bort från kontoret och jag vill aldrig fråga någon annan om hjälp men när jag hade suttit från 9 till 14 utan att äta lunch så kom det ibland en brun papperspåse levererad till skrivbordet. Sushi, precis som jag ville ha den. Grillad med chilimajonäs på. Klart jag hade dåligt samvete för att han jämt sprang och hämtade mat (och ja, jag försöker kompensera hans ängla-effort än idag). Men det var vad jag behövde. Så kanske folk tänker, men vadå? Hur kan du inte orka gå 5 minuter för att köpa din egen lunch? Du kan ju jobba timmar i sträck, herregud. – inse fakta. Så är det att vara jag. Det var något fantastiskt som jag alltid kommer minnas, tills att jag blir gammal och skruttig, att han var den som såg mig på riktigt och aldrig sa ett ljud. Det var något tyst, mellan oss. Och det var det som sydde vår relation till ett.

”Men sen då? Dagarna när superkraften är liksom… Slut? Är vi inga superhjältar då?”

I min roll som chef hade jag ansvar för ett gäng helt underbara tjejer och killar. En av dem var kollegan ovan och sen hade vi två tjejer också. Vi var ”the golden 4” innan vi växte och blev fler. Men vi var de som startade det hela och byggde något från scratch. Jag kommer fortfarande ihåg hur nervösa de var när jag frågade hur det gick och när vi satt på våra så kallade ”utvecklingssamtal” en gång i veckan. De tjejerna tog också en stor del av mitt hjärta och jag blir nästan tårögd när jag tänker på allt vi gjorde tillsammans då. Något hände när vi öppnade upp för varandra och när vi kramades på riktigt (på riktigt = båda armarna, bröst mot bröst och hålla i lite längre än vanligt). De såg också mig, för den jag var. Jag vill aldrig måla upp mig som någon perfekt person, för det är jag långt ifrån. Uppenbarligen kan jag ju inte diska, borsta tänderna eller bädda sängen. Andra saker är att jag har lika lätt till gråt som jag har till skratt. Känslorna, som en annan chef sa till mig, sitter utanpå dig. Ja, det är troligtvis väldigt sant för det är ett förbannat kaos ibland när huvudet inte kan välja om jag ska få vara glad eller ledsen. Ena sekunden vill jag ge upp, skita i allt, lägga mig ner på golvet och skrika som ett barn. Andra sekunden har jag bestämt mig, det här ska ta mig tusan gå och det finns inget stopp. Det andra är det jag tror människor idag beskriver som ”superkraft” och ja, om vi jämför med vanliga dödliga så kanske det är något utöver det ”normala”. Men sen då? Dagarna när superkraften är liksom… Slut? Är vi inga superhjältar då? Är vi till och med mindre värda än de andra vanliga? Så känns det i alla fall. När du blir kallad galen, jobbig, hetsig, onormal, snabb, stökig eller konstig. Då hade jag alla dagar önskat att jag var precis vem som helst annan än mig själv. Då vill jag vara som alla andra, de dagarna har jag svårt att se att ADHD är något annat än en nitlott i mitt lilla liv.

”Det här tar upp hela min värld, det krossar mitt hjärta.”

Det är satans enkelt att döma människor utifrån ålder, kön, ras och allt det här andra vi nämner. Vi säger att det värsta är det som inte syns och jag håller med. Men utan att snöa in (vilket jag ändå alltid gör), så var det just den kollega jag först nämnde som var med om detta häromdagen. I alla fall indirekt, för rekrytaren ringde mig som en referens. Hon berömde honom till höger och vänster, han är så mogen, han är si och han är så. Men i slutet av det hela, när bilden av honom liksom var 100% färglagd och hon redan lagt en kommentar om att de tog in honom i sista finalrundan ”trots sin ålder” kommer frågan… ”Tror du han har några problem med att jobba med äldre kollegor?”. Håret ställde sig upp i nacken, svetten började rinna och ansiktet hettade till. Var hon på riktigt? VAR HON PÅ RIKTIGT? Som jag sett honom lyfta taket tillsammans med teamet på vårt förra jobb och där hon själv säger att hon ser hans extraordinära egenskaper, ställer hon en sån fråga. Jag förstår henne, jag vet vilken sits man sitter i och det var nog en fråga som stod på hennes papper. Men satan i gatan som Veronica M’s sång heter. Hon var ute på djupt vatten. Aldrig har jag haft fördel att vara yngst, sällan har jag haft fördel i att vara driven och ung. Och det är på grund av sånt här. Det brinner i mitt huvud. Det här tar upp hela min värld, det krossar mitt hjärta. Det går rakt in till själen och det blir svart. Jag biter mig i tungan, jag säger bara trevliga saker och lägger på efter avslutat samtal. Det är fortfarande svart. Hur kunde hon? Hur kunde hon ställa en så dum fråga. Ibland är jag glad att det går hela vägen in, ibland inte. Jag blir ju så satans ledsen samtidigt.

”Mina närmsta barndomsvänner hade också en sjuk lillasyster som fick änglavingar alldeles för tidigt.”

Det är som att något i mig själv går sönder. Alla känner nog igen den känslan. Samma sak när en av de två andra kollegorna berättade att deras vän var sjuk. Det var någonstans på försommaren som jag fick veta det. Jag minns hur ledsen de båda var, ”been there done that”. Mina närmsta barndomsvänner hade också en sjuk lillasyster som fick änglavingar alldeles för tidigt. Där och då var jag nog inte medveten om det men nu kunde jag se det hända hos kollegorna. Det snurrar alltid i mitt huvud, sånt som berör andra runt omkring mig. Ibland vill jag ju bara stänga av, jag känner allt och alla känslor. Även andras. Jag kan inte ta på det som hände mina barndomsvänner för det var så skört. Jag har fortfarande svårt att förstå och skäms över att jag ibland gråter över det. Någonstans i det, inser jag att det inte ska vara så svårt. Jag behövde inte fråga, jag behövde bara titta på kollegan och se att dagen var en av de sämre. Vi kramades och ibland kom en tår seglandes på kinden.

”Det var inga offerkoftor eller snyfthistorier, det var äkta och det var det vi levde för. Det är det mitt driv grundades i.”

Båda kollegorna slutade efter ett tag och började plugga. Jag var uppriktigt glad för deras framgångar och sa grattis till antagningen. Men klart vi skulle sakna dem, hela gänget. Lite samma sak hände igen, en del av mig var med de två – för de var ju en av oss. Något år senare postades en bild med ett enkelt rött hjärta under. Det var efter att både kollegorna och jag slutat på företaget vi jobbade på. Men efter 30 blanka sekunder förstod jag. Kollegornas vän hade fått änglavingar. Även hon alldeles för tidigt. De dagarna tackar jag mig själv och vårt team för att vi alltid brydde oss om varandra. Det var inga offerkoftor eller snyfthistorier, det var äkta och det var det vi levde för. Det är det mitt driv grundades i. Därför orkade jag jobba så mycket som jag gjorde, inte på grund av någon så kallad superkraft.